Bana väg för Herren

På söndag (3:e i advent) handlar evangelietexten om Johannes döparen. Han sitter i fängelse eftersom han har blivit fängslad av kung Herodes för att han predikade att folket i Israel behövde vända om från sitt felaktiga leverne. Till kungen själv hade Johannes väldigt mycket att säga om hans sätt att leva. Till sist blev det för mycket för Herodes och han lät fängsla honom.

Så där sitter han nu när han får höra om vad Jesus håller på med, vad han undervisar om och vad han gör bland folket. Och det verkar som att Johannes nog blir lite fundersam. Han har i hela sitt liv varit väl medveten om det uppdrag som han hade fått från Gud själv – att vara den som banar väg för Messias. Han skulle få vara den nya Elia som skulle förbereda folket för Messias ankomst.

Det har han gjort, men nu när han hör vad denne man – som han trodde var Messias – gör och säger så blir han fundersam. Han har nog, likt många andra av det judiska folket, varit inställd på att den kommande Messias skulle vara en politisk ledare som nu äntligen skulle ta makten och regera i Israel. En ny konung som skulle skipa rättvisa åt det nu så förtryckta judiska folket. Han skulle utfärda domar över de orättfärdiga och straffa de som handlat fel. Så kan man åtminstone förstå Johannes förväntningar på Messias utifrån hans egna predikningar. Tidigare i Matt. säger han så här:

“Varje träd som inte bär god frukt skall huggas bort och kastas i elden. Jag döper er med vatten för omvändelsens skull. Men han som kommer efter mig är starkare än jag, och jag är inte värdig att ta av honom hans sandaler. Han skall döpa er med helig ande och eld. Han har kastskoveln i handen och skall rensa den tröskande säden och samla vetet i sin lada, men agnarna skall han bränna i en eld som aldrig slocknar.”

Johannes predikade med ganska hårda ord och tydliga bilder om den Messias som skulle komma. Men nu så får han istället rapporter om att den som han tror är Messias uppträder som en barmhärtig vän till både tullindrivare, prostituerade och syndare. Och han sänder därför iväg sina lärjungar för att reda ut saken.

Är du den som skall komma? Eller ska vi vänta på någon annan?”

Jesus säger aldrig att det som Johannes undervisat är fel. Men kanske har han likt många andra tolkat uppfyllelsen av det lite fel? När Jesus får frågan, ”Är du den som skall komma?”, svarar han ganska kryptiskt, men ändå tydligt nog för Johannes del. Han pekar på de under och tecken som Han utför och hänvisar samtidigt till profeten Jesajas ord om att döva hör, blinda ser, lama går och ett glädjebud förkunnas för de fattiga.

Jesus svarar alltså indirekt på Johannes fråga om han är Messias. Han hänvisar till Skriften och låter Johannes själv ta ställning. ”Är han den som skall komma?” Han tar upp de tecken på himmelrikets närvaro som både Johannes och han själv har förkunnat. Båda predikade ju samma sak: ”Omvänd er. Himmelriket är nära”.

Det Jesus visar är att himmelriket verkligen är nära i Hans egen person genom de mäktiga gärningar Han utför. Han visar att han är bärare av himmelrikets kraft och ja, han är den som skall komma!

När Jesus skickat den hälsningen till Johannes ger han honom en till: ”Salig är den som inte kommer på fall för min skull” Detta är en hälsning också till alla oss som idag läser Matteusevangeliet. Det är en hälsning som inskärper nödvändigheten av att rätt förstå Kristi gärningar. Den som hör och ser Jesu undervisning och gärningar och förstår dess innebörd – att Guds rike verkligen är närvarande i Jesus – han prisas salig.

Denna hälsning visar oss att inte ens en sådan man som Johannes döparen – som hade fått uppdraget från Gud att ”bana väg för Herren” – säkert kunde tolka Kristi gärningar rätt. Vi vet också från evangelierna hur många av fariséerna och de skriftlärda på den tiden som inte heller kunde tolka Jesu ord och gärningar på rätt sätt. Därför känns varningen till oss solklar: Hur tolkar vi Kristi gärningar?

Vad är det som bäst ”banar väg för HERREN” i våra liv?

Johannes hade vid detta tillfälle inte fått vara med om Jesu allra största gärning, den när Han ensam och övergiven, slagen och hånad, dog uppspikad på ett kors. Den gärning som Jesu hela liv hade som mål och yttersta avsikt, där Han försonade hela människosläktet med Gud genom att i sin död ta alla människors synd på sig och en gång för alla vinna seger över djävulen. Johannes hade däremot profeterat om den gärningen när han sade till allt folket: ”Se, där är Guds Lamm, Han som tar bort världens alla synder” Men det är inte säkert att han, trots det, hade förstått vad som hände på korset…

Den absolut viktigaste Kristusgärningen, hur tolkar du och jag den? Förstår vi vad korset betyder?

Vilka frågor ställer du och jag till Jesus idag? Kanske sitter du idag och frågar: Var han verkligen Guds son? Varför var han tvungen att dö? Angår verkligen Jesu död också mig?Kan vi inte vänta på någon annan, finns det ingen annan lösning?

Då skulle jag vilja svara precis som Jesus gjorde. Lagom kryptiskt, men ändå väldigt tydligt för den som vill se det: Svaren på dess frågor finns i Skriften. Ögonvittnen har skrivit ner och berättat om hur det ligger till.

Jesus lämnade sitt svar till Johannes döparen öppet. Johannes skulle själv avgöra hur det var med Jesus, utifrån de tecken som fanns. På samma sätt lämnar jag det öppet för dig att avgöra: Vem är Jesus? Svaren finns i Skriften om du vill se dem.

För inget annat ”banar väg för Herren” in i våra hjärtan lika tydligt och exakt som Guds eget ord gör.

Amen.

Advertisements

Tankar kring #metoo

Jag blir så klart som alla andra upprörd över den senaste tidens avslöjande och offentliga berättelser om hur kvinnor gång på gång blir utsatta för olika typer av sexuella övergrepp och trakasserier. Jag hade samlat mig till att försöka skriva något om det, men så såg jag att det redan är flera som har gjort det så ypperligt bra – så då räcker det ju med att jag hänvisar er dit.

För visst är det så att vi som kristen kyrka behöver ta tag i och bemöta detta. Inte för att vi är fria från synd, långtifrån, men för att vi tror på en Gud som har förlåtelse och upprättelse att erbjuda och som dessutom har skapat man och kvinna med en klar tanke på jämlikhet och ömsesidig respekt och beroende.

Därför – läs väldigt gärna vad Daniel Ringdahl i Roseniuskyrkan har skrivit på sin blogg.

Läs också gärna vad John Sjögren skrivit i Svenska Dagbladet angående detta.

Jag kunde inte skrivit det bättre själv! 🙂

Romarbrevet 3:26

Rom 3:26

”I vår egen tid ville han visa sin rättfärdighet: att han är rättfärdig och gör den rättfärdig som tror på Jesus”.

Återigen skriver Paulus att Gud vill ”visa sin rättfärdighet”. Och återigen betonar han att det är ”i vår egen tid” som Gud gör detta. En koppling tillbaka till ”Men nu…” i vers 21 är tydlig. Det är budskapet om att Gud i just denna tid uppenbarar en rättfärdighet, genom tron på Jesus, som ramar in dessa verser.

Denna sista vers talar om två saker för oss. För det första att Gud själv är rättfärdig. Han hade lämnat synderna ostraffade under en tid, men nu bevisar han att han är rättfärdig genom att inte låta synderna och det orättfärdiga förbli ostraffat. Han straffar synden och ondskan och det är hans egen, älskade Son som får ta straffet på sig. Detta var det enda sätt på vilket han själv kunde vara rättfärdig, demonstrera sin rättfärdighet OCH ge människorna en chans att bli rättfärdiga! Han både dömer synden i oss och räddar oss ifrån den!

Både rättfärdighet (det Gud är) och rättfärdiggörelse (det Gud gör) skulle ha varit omöjliga utan korset. Om Gud bara hade sett till att straffa synden skulle hans rättfärdighet inte ha ifrågasatts. Däremot skulle hans nåd och barmhärtighet kunna ha ifrågasatts. Eftersom Gud i Bibeln framställs som både rättfärdig och nådefull förklarar Paulus för oss här att korset visar oss båda dessa sidor. Kraven på rättfärdighet likaväl som kraven på nåd blir tillgodosedda i Jesu korsdöd. Jesus tog straffet på sig för att vi aldrig skall behöva ta det.

För det andra att Gud gör den rättfärdig som tror på hans Son, Jesus Kristus. Här visar han sin rättfärdighet i form av kärlek och nåd. Gåvan finns där tillgänglig för alla att ta till sig. Tron på Jesus Kristus betonas ännu en gång och är det enda som krävs för att kunna öppna gåvan och se, både det pris som Gud betalt för den och vilken fantastisk gåva det är till oss! Borta är lagens krav på rättfärdiga gärningar. Nu är det en tid då Gud uppenbarar en rättfärdighet genom tro på Jesus, och enbart genom tro på Jesus!

Romarbrevet 3:25

Rom 3:25

”Gud har låtit hans blod bli ett försoningsoffer för dem som tror. Så ville han visa sin rättfärdighet, eftersom han förut hade lämnat synderna ostraffade under uppskovets tid”.

Jesus eget blod som rann när Han dog på korset fungerar som försoning för våra synder. Det grekiska ord som i Bibel 2000 översätts med försoningsoffer är hilastérion. Luther översatte det med ’nådastol’. Andra möjliga översättningar är offerdöd, försoningsmedel och benådningsmedel. Vilken översättning man än väljer står det klart att Kristi blod fungerar som ett medel för att blidka Guds vrede och Guds straff. Just ordet hilastérion och dess innebörd har det varit mycket diskussioner kring genom historien. En stark koppling kan göras till Gamla testamentet och locket som täckte arken, i vilken förbundstecknen mellan Gud och Israels folk låg (tavlorna med de tio budorden). Från platsen ovanför locket skulle Gud uppenbara sig och tala till Mose och ge honom befallningar till Israels folk (2 Mos. 25:17-22). Detta är vad ordet betyder på det andra stället där det förekommer i Nya testamentet (Heb. 9:5). I 3 Mos. 16 berättas det om ritualen vid ”Den stora försoningsdagen”. En gång om året skulle en präst gå in bakom förhänget i helgedomen och offra en tjur och en bock för att bringa försoning åt sig själv, sin familj och hela Israels församling. Blodet från djuren skulle stänkas på locket som täckte arken. ”Så bringar han försoning och renar helgedomen från israeliternas orenhet och brott, från all deras synder” (3 Mos. 16:16). Det hebreiska ordet för ’lock’ kan också förknippas med det hebreiska verbet för ’sona’. Den grekiska översättningen av Gamla testamentet återger därför just den termen med ett grekiskt ord som kan översättas med ’försoningsställe’. Den gamla svenska beteckningen ’nådastol’, som Luther använde sig av, går tillbaka på den traditionen.

Genom att använda ordet hilastérion på det här sättet inbjuder Paulus oss att tänka på Kristus som det nya förbundets försoningsoffer och Kristi kors som det nya förbundets försoningsställe. Det försoningsoffer som i Gamla testamentet hölls dolt bakom förhänget har i Nya testamentet blivit ’öppet för allmänheten’. Gud har låtit offra Jesus och Hans blod blev det slutgiltiga och fullständiga försoningsoffret – försoningsoffret ”för dem som tror”. Det enda som återstår nu för att få syndernas förlåtelse är att tro på Jesus.

I och med detta ville Gud visa sin rättfärdighet. Han hade lämnat synderna ostraffade under en tid, men nu bevisar Han att Han är rättfärdig genom att inte låta synderna och det orättfärdiga gå förbi. Han straffar synden, och Han gör det i sin egen Son.

Uttrycket “under uppskovets tid” är intressant. Vilken tid är det och vad är det för synder som Gud lämnat ostraffade? Läser man Apg. 17:30 anar man att tiden då Gud lämnat synderna ostraffade är tiden fram till och med Jesu död på korset: ”En lång tid har Gud haft överseende med okunnigheten, men nu ålägger han människorna, alla och överallt, att omvända sig.” Nu när betydelsen av korset har blivit känd är omvändelsen nödvändig, eftersom alla människor nu kan ha kunskap om förlåtelsen och vägen till Gud. Paulus skriver själv en liknande förklaring i Rom. 2:4: ”Bryr du dig inte om Guds oändliga godhet, fördragsamhet och tålamod? Förstår du inte att hans godhet vill föra dig till omvändelse?”

Romarbrevet 3:24

Rom. 3:24

”och utan att ha förtjänat det blir de rättfärdiga av hans nåd, eftersom han har friköpt dem genom Kristus Jesus”.

Här förflyttas fokus ännu en gång, från tragedi i vers 23 till triumf i vers 24! Människan, som stod maktlös inför Gud och på grund av sin synd gick miste om härligheten hos Honom blir nu rättfärdig inför Honom.

För det första sker det ”utan att ha förtjänat det”. Rättfärdighet är alltså inget som människan själv åstadkommer. Hon har inte förtjänat det på något sätt. Guds nåd är det som ligger till grund för den gåva som kallas rättfärdighet. Den ges alldeles gratis. Den ges alldeles oförtjänt. Någon annan betalar priset som du och jag egentligen skulle ha betalt.

Paulus skriver i Galaterbrevet 3:13 ”Kristus har friköpt oss från lagens förbannelse genom att för vår skull ta förbannelsen på sig”. Vi är fria från den förbannelse som vår synd egentligen leder till. Fria = Frälsta = Räddade! Paulus skriver i Efesierbrevet 2:8-9 ”Ty av nåd är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det. Det beror inte på gärningar, ingen skall kunna berömma sig”.

För det andra är det ”av hans nåd”. ”Hans” i det här fallet måste syfta på Fadern. I Rom 1:5 skriver Paulus att han har fått nåden att verka som apostel genom Jesus Kristus. På samma sätt är det här. Nådens källa är Fadern och nåden ges till oss genom Jesus Kristus.

Paulus försöker också på flera andra ställen i sina brev förklara nåden på olika sätt. I Ef. 1:7-8 skriver han: ”I honom (Jesus) och genom hans blod har vi friköpts och fått förlåtelse för våra överträdelser – så rik är den nåd med vilken Gud har låtit all vishet och klokhet flöda över oss”. I Titus 3:4-5 låter det så här: ”Men när Guds, vår frälsares, godhet och kärlek till människorna blev uppenbara räddade han oss – inte därför att vi gjort några rättfärdiga gärningar utan därför att han är barmhärtig”.

För det tredje i den här versen lägger Paulus en betoning på vad som händer med oss tack vare Jesu död. Vi blir inte bara rättfärdiga, utan också friköpta, genom Jesus Kristus. Det grekiska ord som i Bibel 2000 översätts med friköpt kan också översättas med frälst, återlöst eller befriad. Termen är ’lånad’ från marknadsplatsen. I Gamla testamentet användes den om slavar som blev köpta för att sättas fria. Den användes också för att beskriva hur Israels folk blev befriade först från slaveriet i Egypten och senare från fångenskapen i Babylon.

På samma sätt vill Paulus göra gällande att vi var slavar, fångar under synden, utan förmåga att befria oss själva. Men Jesus Kristus befriade oss, köpte oss fria, betalade den skuld som vi hade satt oss i. Så säger Han också själv om sin uppgift här på jorden. Han kom ”för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många” (Mark. 10:45). Vi har blivit friköpta från synden och skulden för att ”nå den frihet som Guds barn får när de förhärligas” (Rom. 8:21).

Romarbrevet 3:23

Rom 3:23

”Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud”

Som vi nämnde i den förra artikeln så står alla människor lika inför Gud. Den gemensamma nämnaren för oss alla är synd. Vi människor kan gradera synden och säga att det ena är värre än det andra, men klart är att vi alla står med synd inför Gud, oavsett om det är smått eller stort i våra ögon. För Gud är synd inte graderat, utan synd är synd och den som har synd i sitt liv kan inte närma sig Honom eftersom Gud är avskild från det orena, det orättfärdiga (när vi säger att Gud är Helig så talar vi om just detta, eftersom helig betyder just – avskild!).

Det är också viktigt att bli klar över vad som är synd (se min artikel ”Synden” på Betaniakyrkans hemsida). Det är Gud som avgör vad som är synd och vad som inte är det. Ofta hör man att människor pratar på ungefär följande sätt: ”Han är en så snäll människa, han måste väl komma till himlen”, eller ”Det är klart att hon inte är felfri, men vem är det? Hon har i alla fall inte gjort några större fel”. När vi tänker så är det som att vi tror att det är upp till oss att avgöra vem som får del av Guds härlighet och vem som inte får det. Det är givetvis ett grovt fel vi då gör. Ingen människa kan avgöra det. Men Gud ska en gång avgöra det när Han ska hålla dom över alla människor och denna vers talar om för oss att den som har syndat går miste om härligheten från Gud. Det är oberoende av hur mycket gott han eller hon än har gjort i sitt liv. Våra gärningar räcker aldrig till inför Gud. Vi kan inte ”väga upp” vår synd i den ena vågskålen med ”goda handlingar” i den andra.

I Bibel 2000 har översättarna tagit fasta på dåtiden i sin översättning när man skriver: ”alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud”. Uttrycken syftar alltså på någonting som har hänt. Men tittar man på den grekiska grundtexten så finns det faktiskt både dåtid och nutid i denna mening. En mer korrekt översättning skulle kanske därför vara: ”alla har syndat och saknar härligheten från Gud” (syndat = dåtid, saknar = nutid). Detta är viktigt, inte minst med tanke på att Guds härlighet på andra ställen i Romarbrevet är en utsaga om framtiden (se t.ex. 2:7, 5:2 och 8:18). Men i detta fall är det alltså även nutid, presens, som omtalas. Guds härlighet kan komma oss till del redan nu. Det finns ett känt gammal uttryck som man brukar använda när man pratar om Guds härlighet och Guds rike. Det är: ”redan nu men ännu inte”. Det vill visa oss att vi ”redan nu” kan ta del av Guds rikes härlighet genom Anden, men ”ännu inte” riktigt i sin fullhet, eftersom vi lever kvar i den här världen, med dess ondska, synd och död.

Romarbrevet 3:22

Rom 3:22

”en rättfärdighet från Gud genom tron på Jesus Kristus, för alla dem som tror. Här görs ingen åtskillnad.”

”en rättfärdighet från Gud”. Uttrycket från vers 21 upprepas. I vers 21 syftade det på Guds uppenbarelse, här syftar det på det mänskliga mottagandet: ”genom tron på Jesus Kristus, för alla dem som tror”. Den vanliga tolkningen av denna vers har genom alla tider varit att den enskilda människan själv ska tro på Jesus för att kunna ta emot rättfärdigheten från Gud.

Paulus använder ofta uttrycket ”tron på Jesus” i sina brev (se bla. Rom. 3:26; Gal. 2:16, Ef. 3:12). Detta visar oss att uttrycket är centralt och viktigt! Kristus själv är den konkreta manifestationen av Guds uppenbarade rättfärdighet och människor tar emot effekterna av den uppenbarade rättfärdigheten genom att tro på Honom.

Det här är första gången i Romarbrevet där ordet tro speciellt anknyter till Kristus. Paulus kopplar här samman Guds uppenbarade rättfärdighet med människans tro. I mitten, som ett sammanhållande kitt, står Jesus och Hans kors. Det var genom Jesus som räddningen, befrielsen och försoningen blev ett faktum. Allt detta tas emot i tro. Så viktig är tron! Paulus har förstått det och gör det klart för oss inte en utan två gånger i samma vers: genom tron på Jesus Kristus, för alla dem som tror.

Med orden ”Här görs ingen åtskillnad” syftar Paulus fram mot de orden som följer i nästa vers: ”Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud”. Det betyder att alla behöver Jesus och det Han har gjort, för att bli fria från synden och räknade som rättfärdiga.

Judarna (även de som hade blivit kristna!) ville gärna hålla fast vid den lag som Gud hade gett dem, i tron på att det var den speciella ’frälsningsväg’ som Gud hade bestämt. Men Paulus säger något annat. Det finns ingen skillnad mellan judarna och hedningarna (som övriga folk kallas) i frågan om rättfärdigheten. Vill du bli rättfärdig så är tron på Jesus Kristus den enda möjliga vägen! Detta gäller oavsett vad du varit tidigare, vilken utbildning du har, vilken etnisk grupp du tillhör eller vad du har gjort i ditt liv. Det finns ingen skillnad mellan människor på det här planet. Här är vi alla lika beroende av det som Gud har gjort i Jesus Kristus. Det är verkligen ”en rättfärdighet från Gud”, inte från oss själva. Vår uppgift är att ta emot, i tro!