Guds rustning, del 4

Idag avslutar vi vår genomgång av Guds rustning.

Frälsningens hjälm
Både Satan och det samhälle vi lever i bombarderar oss med sådant som missmod, orenhet, fruktan, avund, jämförelse, misstänksamhet mm. Men frälsningens hjälm är tänkt att skydda oss i vårt eget tankeliv. Den skyddar också alla inkörsportar till vårt tankeliv: våra ögon, våra öron och vår mun.
Innan vi tar på oss frälsningens hjälm får vi först bekänna att vi släppt in sådana tankar och i Jesu namn ta avstånd ifrån dem. När vi sedan sätter på oss frälsningens hjälm är det återigen Jesus själv vi tar på oss. Hjälmen ger ”era tankar skydd i Kristus Jesus” (Fil 4:7).
När sedan alla mörka tankar vill komma in, möts de av lovsången om Jesu frälsning. Frälsningens hjälm hjälper mig att ha mina tankar tillsammans med Jesus. Och varje ond tanke gör jag ”till en lydig fånge hos Kristus” (2 Kor 10:5). Har man frälsningens hjälm på sig under dagen kan sången om Jesu frälsning sjunga i bakhuvudet även då man håller på med mycket annat.

Andens svärd
Detta är faktiskt det enda offensiva vapen som en kristen får använda! Jesus själv gjorde det hela tiden och på så sätt gjorde han klart att det är ett vapen som den Onde alltid måste vika sig för. Andens svärd är Guds ord och Satan måste vika sig för Ordet (det blir som tydligast i Jesu egen kamp med djävulen ute i öknen, se Matt 4:4, 7, 10).
Ordet själv ger oss faktiskt den absolut bästa argumentationen för sin egen nödvändighet: “Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger så djupt att det skiljer själ och ande, led och märg och blottlägger hjärtats uppsåt och tankar.” (Hebr 4:12)

Som soldat är det naturligtvis viktigt med både vapenkännedom och vapenvård. Den dagliga bibelläsningen och utläggningen av bibelordet behöver vi var och en! Det är också en stor fördel att lära sig olika bibelverser utantill och på så sätt ständigt kunna leva med Ordet inom sig.

Advertisements

Guds rustning, del 3

Vi fortsätter här vår genomgång av Guds rustning.

Villighetens skor
Dessa skor skyddar mot två av Satans mest effektiva angrepp: ängslan och lättja. För det första: om man inte har skor måste man gå barfota. Då blir gången ofta ängslig och försiktig. Blicken riktas neråt. Man får akta sig för var man trampar. Det är så många kristna går idag. Man är rädd för allt som man kan stöta på och stöta mot. Vad skall folk säga om mig? Vad ska Gud säga om mig? Man är rädd för människor och rädd för Gud.
Men när vi lyssnar till Herrens budskap om fred, lär vi oss att gå med stadiga steg genom livet. Ty detta budskap säger oss att vi för Jesu skull får syndernas förlåtelse och frid med Gud. Jesu fullkomliga kärlek fördriver all rädsla (se 1 Joh 4:18).
För det andra så skyddar “villighetens skor” oss också mot lättja. Satan vill väldigt gärna få oss att stanna upp på vår vandring. Han vill få oss att känna oss håglösa, liknöjda och att vi ska bli apatiska. Men evangeliets ord ger oss en ny vilja! Med skorna på blir det en ny spänst och en ny glädje i våra liv. När vi förstår vad det är Jesus har gjort för oss och vilket nytt liv det är som han erbjuder, då vill vi dela med oss av det. Då längtar vi efter att fler ska få höra talas om det!

Trons sköld
Denna sköld som vi har fått av Gud skyddar mot djävulens kanske farligaste angrepp: otron.
Tvivel är att inte kunna tro. Otro, däremot, är att inte vilja tro. Tvivlet plågar min tro, men behöver inte skilja mig från Gud. Otron, däremot, får mig att vända ryggen åt Gud. Att slå av strömbrytaren till honom. När Jesus ska beskriva vad synd är, så konstaterar han krasst att det är detsamma som otro: “Synd: de tror inte på mig” (Joh 16:9).
Att hålla trons sköld framför sig är detsamma som att hålla fram Guds löften. Vi behöver denna sköld då den Ondes alla brinnande pilar börjar vina genom luften: ”Du tror väl inte på det där?” ”Inte bryr sig Gud om dig.” ”Skulle då Gud ha sagt…?”
Trons sköld är Jesus själv. Han säger samma sak till dig han sade till Abram: “Var inte rädd, Abram. Jag är din sköld” (1 Mos 15:1).

De sköldar som den romerska armén använde sig av gick att haka fast vid varandra och gav därför dubbelt skydd, när soldaterna stod sida vi sida. På samma sätt behöver också vi varandra. Dina kristna syskon omkring dig behöver din tro och du behöver deras. På så sätt blir vårt försvar starkare!

Guds rustning, del 2

Vi har fått en rustning av Gud som vi bör använda oss av i den andliga kamp som vi som kristna är insatta i. Det är viktigt för varje god soldat att ha en kännedom om sin utrustning, om vad man kan göra med den och bruka den till.

Sanningens bälte
Sanningen är något som är väldigt viktigt för oss, eftersom satan alltid anfaller oss med lögnen. Jesus säger att han är ”en lögnare och lögnens fader” (Joh 8:44). Med många fula och lömska knep, halvsanningar och smålögner vill han lura oss bort från Jesus och den gemenskap vi äger med Gud (precis som det skedde med Adam och Eva i tidernas begynnelse).
Sanningen som vi tar på oss är Jesus själv. Han är Sanningen (se Joh 14:6)! Därför behöver jag inte lyssna till eller gå på vad som helst. Om jag vet vem Jesus är och vad Jesus har sagt, så kan jag vara trygg i det och lita på det. När Jesus får omsluta mig (just som ett bälte) så går det inte att vara oärlig och falsk. Jag vill inte vara det. Jag tar inte in vad som helst och vad som helst kommer inte heller ut ur mig. Jag låter Jesus definiera vad som är rätt och fel, sanning och lögn. Hans ord blir vägledande.

Rättfärdighetens pansar
Ett bröstpansar skyddar det som är allra viktigast, vårt hjärta. Att det är just rättfärdigheten som sitter där innebär att detta pansar skyddar oss mot Satans försök att få oss att framhäva oss själva. Den Onde gör ju allt för att vi inte ska se på Jesus, utan istället fokusera på oss själva och vårt eget. Det kan handla om att vi tänker både för mycket och för lite om oss själva – både högmod och självömkan är fällor som vi människor lätt kan fastna i.
Vår egen rättfärdighet ger oss inget vidare bra skydd. Rättfärdighetens pansar är därför Jesu rättfärdighet. Det är tack vare honom som jag får ta emot syndernas förlåtelse. Det är tack vare honom som jag är den jag är. Det är tack vare honom som jag kan göra det jag kan göra. Därför får vi göra som Paulus: kasta vår egen rättfärdighet på sophögen (se Fil 3:8) för att istället leva helt och fullt av Guds förlåtelse.
Jag har då inget behov av att ställa mig själv i centrum. Jesus har redan ställt mig där då han drog mig in i sin kärlek. Jag behöver inte heller försvara mig själv. Jesus gör det mycket bättre (se 1 Joh 2:l-2 och Rom 8:1)!

Guds rustning

Paulus skriver i Efesierbrevet om den rustning och de vapen som Gud har gett till sitt folk. Vi kan kanske tycka att det är osmakligt att använda sig av krigiska bilder för att beskriva den kristna tron, men då måste vi komma ihåg allvaret i den strid som vi har att utkämpa. Det är en strid mot den Onde och all den ondska som han är upphov till i den här världen. Paulus skriver:

Hämta nu styrka hos Herren, av hans oerhörda kraft. Ta på er Guds rustning, så att ni kan hålla stånd mot djävulens lömska angrepp. Ty det är inte mot varelser av kött och blod vi har att kämpa utan mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarymderna. Ta därför på er Guds rustning, så att ni kan göra motstånd på den onda dagen och stå upprätta efter att ha fullgjort allt. Stå alltså fasta, spänn på er sanningen som bälte och klä er i rättfärdighetens pansar och sätt som skor på era fötter villigheten att gå ut med budskapet om fred. Håll ständigt trons sköld framför er, med den skall ni få den ondes alla brinnande pilar att slockna, och grip frälsningens hjälm och andens svärd, som är Guds ord. Gör detta under åkallan och bön och be i er ande varje stund. Därför skall ni hålla er vakna och aldrig tröttna i er bön för alla de heliga.

Efesierbrevet 6:10-18

Först och främst blir vi här påminda om att det vi ska kämpa mot i den här världen inte är människor. Istället ska vi strida för dem mot mörkrets makter. Vårt uppdrag är alltid att vara för människor, inte mot dem. Gud vill alla människors bästa och detta är också vår kallelse.
Däremot kämpar vi mot ”ondskans andekrafter”. Vårt uppdrag är alltså att på olika sätt, med Guds hjälp och kraft, driva djävulen på flykt och slå ner hans fästen. Målet är att människor ska bli befriade från det fängelse som han har spärrat in dem i. Vi är en armé som kämpar ”mot herrarna över denna mörkrets värld” (Ef 6:12), och till den kampen har vi fått en rustning och ett vapen av Gud. I följande blogginlägg kommer vi att titta lite närmare på vad den rustningen är för något.

Svårt att se?

Jag själv, och många som jag pratat med genom åren, har brottats med frågan varför det ofta är så svårt att se Gud, eller Guds handlande i den här världen. Många gånger har jag mött påståendet att “om jag bara fick se Herren så skulle jag kunna tro”. Detta har aktualiserats för mig nyligen, då jag fått möjligheten att möta ett antal personer som faktiskt har fått göra det. Människor som i drömmar och syner fått ett personligt möte med den uppståndne Herren Jesus och sett honom stå livs levande framför sig.

Nu går vi in i en ny juletid och jag funderar på om vi inte snarare fördunklar bilden av Jesus genom allt det som vi har gjort denna helg till. Våra stora kristna högtider är ju till för att vi ska få hjälp till att se honom ännu tydligare och klarare – för att ta extra tid till att stanna upp och begrunda vem han är och vad han har gjort. Men istället är det som att vi lägger till så mycket annat kring dessa högtider, som snarare gör det svårare för oss att faktiskt se honom.

Det är inte alltid så lätt att se det lilla barnet i krubban genom alla blinkande ljus, färgglada presentpapper, svulstiga reklamannonser, dignande julbord och Bingolottos uppesittarkväll. Och likväl finns han där – i nattens mörker, i det enkla, i det lilla, i det oansenliga, i det fattiga. När Gud själv låter sig födas till världen sker det inte med pompa och ståt, och det är bara några enkla herdar som kan se det.

När Johannes skriver sitt evangelium är det mycket som handlar om just vår förmåga att se. Han inleder bland annat med att säga: “Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet…” (Joh 1:14) Han berättar om Johannes Döparen som “såg Jesus komma” och sade “Där är Guds lamm som tar bort världens synd” (Joh 1:29). Jesus själv talar om för oss att “ingen har sett Fadern, utom den som har kommit från Gud; han har sett Fadern” (Joh 6:46). Och längre fram så säger han: “Den som tror på mig, han tror inte på mig utan på honom som har sänt mig, och den som ser mig, han ser honom som har sänt mig” (Joh 12:44-45).

Seendet är väldigt viktigt i Johannes berättelse om Jesus. Han har kommit till jorden som “världens ljus” för att hjälpa oss att se. Och det hela avrundas med hans befriande ord till Tomas Tvivlaren – ord som också i allra högsta grad gäller oss: “Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror” (Joh 20:29).

Låt oss be om att Jesus ger oss öppnade ögon inför den jul som nu kommer, att vi får en syn som tränger bortom alla julens påbyggda fasader. Be om hjälp att vi får nåden att se Jesus Kristus sådan han är – både som den enkla, ödmjuka tjänaren som kom till den här världen för att underifrån lyfta av oss alla våra bördor. Men också som den uppståndne segerrike Kungen, som nu har all makt i himlen och på jorden och som förbereder sin andra ankomst till jorden, med makt och härlighet!

Amen!

Vår frihet ska inte tas för givet

Efter en veckas kärt återseende av Etiopien, landet där jag bodde och verkade under fyra år innan jag kom till Betaniakyrkan, reflekterar jag en del över den frihet vi äger. Jag fick möjligheten, och den stora välsignelsen, att under denna vecka möta människor som lever som kristna på platser där det inte är tillåtet. Och när jag skriver att det inte är tillåtet så menar jag olagligt. Att vara kristen och att samlas till kristna gudstjänster är enligt lag förbjudet och förenat med fängelsestraff, eller i värsta fall dödsstraff.

Trots detta så finns det människor där, och givetvis i flera delar av vår värld, som längtar efter att kunna göra just det. Människor som på fantastiska sätt fått möta den uppståndne Messias, Herren Jesus Kristus, och som inget hellre vill än att öppet kunna leva sina liv med en bekännelse av honom på sina läppar. Människor som längtar efter att få dela med sig av det glada budskapet om honom till sina familjer, släktingar och vänner – men som måste vara ytterst försiktiga att göra det, med tanke på vilka konsekvenser det kan få.

Jesus och den kristna tron blir sällan så “på riktigt” och “på allvar” som när man får möjlighet att möta denna typ av människor under denna typ av förhållanden. Vilket naturligtvis leder mig till att reflektera över mitt, och allas våra, kristna liv här i Sverige. Här lever vi med en enorm frihet. Vi kan samlas obehindrat i princip varsomhelst och närsomhelst utan att någon ingriper mot oss. Vi kan högt och frimodigt bekänna Jesus som Herre och predika hans evangelium utan att bli kastade i fängelse. Vi kan dela med oss av de bästa nyheterna som världen någonsin hört till våra familjer, vänner och bekanta utan att riskera att bli angivna och dödshotade. Och ändå är vi ofta så försagda, så tysta, så likgiltiga. Vad beror det på?

Vår frihet är fantastisk och något vi ska glädja oss åt, och inte ta för givet. Låt oss tillsammans i denna juletid be om att Jesus Kristus på nytt ska få bli så levande och verklig för oss att vi inte kan “tiga med vad vi har sett och hört” (Apg 4:20). Att Ordet ska bli så mycket “kött” för oss att vi kan ta på det, känna det och leva i det. Att Jesus, som en gång i historien lät sig födas till världen genom Maria också på nytt ska få födas i våra hjärtan och bli så levande för oss som han verkligen är.

Amen! Kom Herre Jesus.

Gudstjänsten – veckans höjdpunkt?

Tid med familjen är värdefullt i våra dagar. Med så enormt mycket annat som upptar vår vakna tid och saker som distraherar oss dagligen är det få tillfällen man får av verklig “kvalitetstid” med sin familj. Men vi vet att vi behöver det, både barn och vuxna. Det är absolut nödvändigt för att relationerna ska leva, utvecklas och fördjupas. Därför behöver vi prioritera in den tiden.

I mitt förra inlägg skrev jag om församlingen som en familj. Om vi ska följa det resonemanget en bit till så vill jag hävda att söndagens gudstjänst blir veckans höjdpunkt och en viktig stund att prioritera. Det är där familjen kommer samman och det är där våra relationer har möjlighet att bli något mer än namn bredvid varandra i samma matrikel.

Men framför allt är det i gudstjänsten som vi barn möter vår Pappa – vår Skapare, Frälsare och Livgivare. Gud har, genom Jesus Kristus och sin helige Ande, lovat att på ett alldeles särskilt sätt vara närvarande i Ordets förkunnelse, bönen, den kristna gemenskapen och i firandet av nattvarden. Söndagen är på ett speciellt sätt “Herrens dag” – i den kristna traditionen både vilodagen och uppståndelsedagen – och Guds folk har i alla tider förstått att vi som människor regelbundet behöver få komma inför Honom. Vi behöver både påminna oss om vem han är och på nytt få ta emot ifrån honom allt det han vill ge, som vi inte kan finna någon annan stans – förlåtelse för våra synder, frid, kraft, glädje och nytt hopp.

Som våra vänner i United uttrycker det: “På Herrens dag samlas Herrens folk i Herrens hus runt Herrens ord och Herrens bord”.

Min bön är att gudstjänsten återigen skulle få bli veckans absoluta höjdpunkt för Guds folk. Att vi inser att det är där vi möter Gud vår Fader och den familj som vi kommer att spendera evigheten tillsammans med. Att vi på nytt får tro för att det är i gudstjänsten som våra liv ställs in på rätt våglängd, återskapas och fortsätter att formas. Gud gör tjänst bland sitt folk i predikan, nattvard, bön och gemenskap – vem av oss kan under en längre tid vara utan det?