En vandring på stan

Idag är det tisdag. Då går vi från Betaniakyrkan och Hela människan i Malmö vanligtvis en vandring på stan på förmiddagen. Vi tar med oss mackor och kaffe och får under ett par, tre timmar möjlighet att möta och samtala lite med många av Malmös uteliggare och missbrukare. Det är uppskattade och efterlängtade stunder och många av dem vi möter ger verkligen uttryck för det. Här är ett axplock av de senaste veckornas kommentarer:

Det ni gör är helt fantastiskt. Det behövs verkligen!

Vet ni varför jag tror på Gud? För att ni kommer till oss på detta viset.

Tack för vad ni gör. Det finns inte många som ni.

För egen del blir dessa tisdagsförmiddagar ofta en påminnelse om några saker. För det första påminns jag om hur otroligt bra jag själv har det i mitt liv. Det finns så många människor som har det så tufft runt omkring oss. Som har problem med missbruk, beroende, ekonomi, boende, familj, vänner och allt däremellan. De har förlorat nästan allt, inklusive hoppet. När jag då ser på mitt eget liv så blir jag bara så tacksam, för allt gott som jag har, och kan tacka Gud för.

För det andra påminns jag om att Guds omsorg också innefattar den allra minsta av oss. Den gravt alkoholiserade mannen på parkbänken, som dreglar när han pratar med mig, är även han djupt och innerligt älskad av Gud. Han är skapad, sedd och oändligt värdefull i Guds ögon. Guds omsorg är ofantligt stor, den räcker och blir över för oss var och en.

För det tredje påminns jag om livets allvar. Det är när allting ställs på sin spets som man mest tydligt kan se vad livet egentligen handlar om. Mörkret kan vara väldigt påtagligt där ute på gatan, med allt det djävulska som finns i missbruk. Men samtidigt är det just där som ljuset kan bli som allra tydligast. Kanske var det därför Jesus själv umgicks mycket med sådana som andra drog sig för att umgås med?

Hel klart har vi en uppgift i denna gatumiljö, bland dessa människor. Betaniakyrkan är numera välkänd och många kommer fortfarande ihåg och frågar efter Stina (som fanns med och drog igång denna diakonala tjänst i Betaniakyrkan). Vi fortsätter tro att vi har en Gud som kan förändra den mest utsatta och mörka situation till en plats där Hans rike får bryta igenom. Vi tror att vi, i den helige Andes kraft, får göra skillnad på Malmös gator genom att vara de vi är – och vittna om Jesus i ord och handling.

Glad sommar!

Sommarlov och semester

Nu är det tid för sommarlov och semestrar. Det finns kanske inget som vi svenskar längtar så mycket efter som denna tid på året då vi får vara lediga. Då årets hektiska arbetsmöda mynnar ut i flera veckor av lugna morgnar, frukost ute på trädäcket, bokläsning i hängmattan, utflykt till Ven, bad i havet, grill i parken och att bara ta dagen som den kommer. Vi tar ledigt från och kopplar bort mycket av det som annars fyller våra dagar och upptar all vår tid.

Tyvärr är det många som under denna period också “tar semester från Gud”. Vi kanske tänker, förmodligen omedvetet, på Gud och kyrkan som en av alla de där aktiviteterna vi har i våra liv som vi nu kan koppla bort och ta ledigt från. Jag känner igen det i mitt eget liv. Men det är olyckligt.

Jesus är inte – den kyrkliga gemenskapen bör inte vara – en utav flera aktiviteter eller hobbyer jag har i mitt liv. Jesus och församlingstillhörigheten bör vara grunden för mitt liv och något helt omistligt, något jag varken kan eller vill vara utan. Jesus sade nämligen inte: “Jag är en utav delarna i ditt liv” utan han sade: “Jag är livet”. Det är en enorm skillnad på det. Och så vitt jag vet så pågår livet även under semestern.

Min uppmuntran till oss alla idag blir därför: Ta inte semester från Jesus. Ta semester till Jesus! Han som “låter mig vila på gröna ängar” och “för mig till vatten där jag finner ro” vill vara med oss också under juni, juli och augusti! I Betaniakyrkan har vi ordinarie gudstjänster ända fram till den 9 juli. Sedan blir det tre veckor av lite enklare sommarandakter, men inte desto mindre viktiga! Från den 6 augusti är vi sedan tillbaka med ordinarie gudstjänster igen. Du hittar hela vårt program på vår hemsida.

Glöm inte att boka in vår gemenskapsdag, den 6 augusti på Höllviksstrand, efter gudstjänsten, samt vår församlingshelg i höst, den 13-15 oktober på EFS-gården i Åsljunga.

Med dessa ord får vi önska varandra en underbar, varm och lång sommar i Jesu namn!

Ske din vilja

I söndags var det Bönsöndagen. Egentligen borde väl varje söndag vara en bönsöndag, men i kyrkoåret har vi fått en dag med det temat för att påminna oss om det. Det är också en söndag då man får tillfälle att predika om bönen och utifrån det vill jag dela med mig av en personlig reflektion.

När Jesus lär sina lärjungar att be, så gör han det med den bön som vi kallar för “Fader vår” eller “Vår Fader” och som vi ber i gudstjänsten söndag efter söndag. Det är en bön som innehåller allt det som Jesus vill att vi ska be om. Kanske inte nödvändigtvis endast med just de orden, den kan ju också användas som en sorts mall för vad vår bön bör innehålla. Det handlar om att ge Gud den rättmätiga äran, att be om att hans rike mer och mer ska utbreda sig över jorden, om att be om förlåtelse och att förlåta varandra mm.

Men det är kanske en formulering som är mer utmanande än alla andra? Jag syftar på de enkla orden “ske din vilja” eller “låt din vilja ske”. Att våga be ut de orden över sitt eget liv är en verklig utmaning. För det kan ju mycket väl vara så att Guds vilja ibland går rakt emot min egen vilja. Hur ofta är det inte som jag ber att min egen vilja ska få ske? Hur ofta ber jag inte utifrån enbart mina själviska motiv och min egen längtan?

I min förberedelse av predikan förra veckan blev jag själv kraftfullt utmanad av de orden och jag tänker mig att när vi inser vad den böner egentligen betyder så är det nog fler med mig som kan känna samma sak. Jakob skriver i sitt brev: “Ni har ingenting därför att ni ber illa, ni vill bara tillfredsställa era egna begär”. Oj, vad jag kan känna igen mig i det. Till min stora sorg.

Det kristna livet handlar om att Jesus ska bli större i mig och jag själv och mina egna begär bli mindre. Det betyder inte att jag försvinner, utan att jag faktiskt blir mer den jag är skapad att vara. Paradoxalt nog. Livet handlar inte främst om att hitta sig själv och att förverkliga sig själv, och bara följa sitt eget hjärta. Livet handlar om att ta emot frälsningen från Gud, att kapitulera inför honom som är vår Herre och att låta Honom omforma oss så att vi på nytt blir de vi är skapade till att vara. Det sker när hans vilja får ta över och råda i mitt liv. När min egen vilja får stå åt sidan.

Så var det för Jesus i Getsemane trädgård. Han ville inte själv gå mot korset och döden i den stunden. Han bad att det skulle kunna ske på något annat sätt. Men sedan kapitulerade han och bad “Men inte som jag vill, utan som du vill”. Det är den djupaste bönen vi kan be. Det är en bön som verkligen kan förvandla och förändra oss. Det är en bön som leder till bönesvar. Inte alltid som vi själva hade tänkt det, men så att det blir till det bästa för oss. Gud vet. Gud har ett större perspektiv. Ibland är det sådant som ser svårt, tufft, omöjligt och jobbigt ut, som leder till det bästa resultatet.

Låt oss börja lita på att Gud vet bäst. att han alltid leder sina barn till det goda. Låt oss våga be bönen “ske din vilja”. I våra egna liv, i vår församlings liv.

Amen.

Jesu uppståndelse är sensationell – Stilla veckan del 8

Lärjungarna verkade inte vänta sig att Jesus skulle uppstå. Jesu undervisning om sin egen uppståndelse hade de antingen inte uppmärksammat, inte förstått eller helt enkelt inte trott på. Jesu förnedrande död sly fullständigt sönder deras tro på honom som Messias och upprättare av det nya Gudsriket. De två lärjungarna på väg mot Emmaus sätter ord på det: ”Vi hoppades att han var den som skall befria Israel” (Luk 24:21). 

Därför är det helt naturligt att det inte är någon av (de tolv) lärjungarna som går till graven på morgonen den där första veckodagen. Det gör istället kvinnorna i den inre kretsen kring Jesus, de som följt med honom från Galileen. De upptäcker till sin stora förskräckelse och häpnad att gravstenen är borttrollad och graven är tom. De skyndar sig att rapportera denna sensationella händelse till lärjungarna.

Men den tomma graven kunde knappt övertyga lärjungarna. Någon kunde ju ha fört bort kroppen, kanske begravt den på annan plats. Det var bara Johannes som trodde omedelbart, när han såg den tomma graven.

Istället blir det de personliga mötena med den uppväckte Jesus som övertygar lärjungarna och vänder deras hopplöshet och besvikelse till glädjefylld tro.

Ingenstans berättas det i NT exakt hur det gick till när Jesus uppstod, annat än att ”Gud uppväckte honom”. Däremot blir uppståndelsen det yttersta beviset på att Jesus var den han var och att hans offerdöd för vår skull har full giltighet. Genom att uppväcka Jesus förklarar Gud honom rättfärdig och helig. Uppståndelsen legitimerar liksom Jesus som sann Messias och som Herren och Guds Son. Gud säger sitt ja till honom som människorna har sagt nej till.

Genom att uppväcka Jesus har Gud satt sitt sigill på allt vad Jesus är, på allt han har sagt och gjort, på hans lidande och hans död. Gud tillkännager för hela världen att Jesus har utfört Guds egen räddningsaktion och att Gud har godkänt den.

Uppståndelsen visar också att döden verkligen är besegrad. Den biologiska döden är inte avskaffad ännu, men för den som tror på Jesus är den inte längre en slutstation, utan ett inträde i själva Guds härlighet. Alla ska, likt Kristus, uppstå en gång, de som inte velat tro på Honom till evig dom, och de som dött i tron på Honom till evigt liv. Samtidigt är det tydligt i NT att detta nya liv börjar redan här och nu för de troende.

Uppståndelsen har stor betydelse för den enskilde individen, men också för hela världen. Jesus som den uppståndne förkroppsligar en ny skapelse. Han inleder ett nytt universum, där ingen ondska längre ska finnas, där det inte ska finnas någon olydnad och därför heller inget lidande, sjukdom eller död. Jesu uppståndelse är upptakten till en ny världsordning, det nya Gudsriket i all sin prakt, skönhet och härlighet.

Jesu död och uppståndelse är världshistoriens absoluta medelpunkt, och ett odelbart skeende. Det går inte att tala om korsets frälsande eller förebildliga betydelse, utan att samtidigt tala om uppståndelsen. Ingenting av allt det vi har sagt om korset betyder någonting för vår frälsning, försoning, eller återupprättelse om inte uppståndelsen har ägt rum. Med Paulus ord: ”Om inte Kristus har uppstått, ja, då är vår förkunnelse tom, och tom är också er tro… om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös, och ni är ännu kvar i era synder” (1 Kor 15:14-17).

Men pris var Gud, Han har uppstått! Han visade sig för ”mer än femhundra bröder vid ett och samma tillfälle” (1 Kor 15:6), han har visat sig för mig, för många som jag känner, och för miljontals människor över hela vår värld – också i vår tid. Låt vittnesbördet om honom ljuda, om allt vad han är, om allt vad han har gjort, och om allt han kommer att göra! Amen. Amen. Amen!

Jesu död är en förebild för oss – Stilla veckan del 7

Själva kärnan i det kristna budskapet är alltid vad Gud har gjort med och i Kristus, utanför oss och för vår skull. Hur vår Skapare handlar med oss ”medan vi ännu var syndare”, som Paulus uttrycker det. Men sedan kommer frågan hur vi tillägnar oss det som Gud har gjort för oss, och vad det får för konsekvenser för oss. Det finns nämligen en kristen livsstil som korset bör leda oss till, där Jesu korsdöd får fungera som en förebild för oss kristna.

Jesus kallar sina lärjungar att följa honom och i den efterföljelsen att ”bära sitt kors”. Om detta finns givetvis mycket att säga, men vi ska stanna upp vid fyra huvudord som alla kristna borde kunna vara eniga om att detta kännetecknar ett liv i Jesu efterföljd: Att älska; Att förlåta; Att tjäna; Att lida.

Att älska.

”Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla ska förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek” (Joh 13:14-15). Korset är en bra illustration för detta. Guds vertikala kärlek till oss leder till vår horisontala kärlek till våra medmänniskor. Samtidigt som jag säger jag till Jesu kärleksoffer för att rädda mig, säger jag också ja till kärlekens livsstil för andra. Gud älskar med en fullständigt, självutgivande, oegoistisk kärlek. På samma sätt är vi kallade att älska – och säga nej till kärlekens motsats, hatet. Hatet inom mig måste dö korsdöden med Jesus och istället ska en kärlekens livsstil uppstå i mig.

Kärleken har alltid ett positivt syfte, den söker alltid den andres bästa och leder till konkret handling för honom/henne, även om det kostar på. Självuppoffring, ja till och med livet, kan bli priset för kärleken. Just så älskade Jesus, att han gav sitt liv. Den kärleken ska beundras och tas emot. Men den ska också kopieras, efterföljas.

Men sann kärlek visar sig inte bara i det största av offer. Ibland kanske vi förhärligar detta för att slippa tala om kärlekens mer vardagliga konsekvenser och små uppoffringar. ”Kära barn, låt oss inte älska med tomma ord utan med handling och sanning” (1 Joh 3:18). Ord som knappast behöver någon kommentar. Vi får alla rannsaka oss och tänka efter: Vilka behöver min kärlek och omtanke idag? Vad kan jag göra för min nästa?

Att förlåta.

”Var goda mot varandra, visa medkänsla och förlåt varandra liksom Gud har förlåtit er i Kristus” (Ef 4:32). Ingen annan religion eller trossystem har fiendekärleken och villigheten att förlåta så markant framträdande som kristen tro. Alla vill helt säkert ta emot Guds förlåtelse. Det är ofta svårare för oss att ge den vidare. Men, ”liksom Herren har förlåtit er skall också ni förlåta” (Kol 3:13). Jesus själv har mycket starkt betonat vikten av att också vi ska vara beredda att förlåta de som gjort fel gentemot oss. Han ger till och med detta moment halva utrymmet i bönen om syndernas förlåtelse i ”Fader vår”: Förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro. Det är så viktigt att Jesus ger det oss ett extra förklarings-tillägg: ”Ty om ni förlåter människorna deras överträdelser skaller himmelske fader också förlåta er. Men om ni inte förlåter människorna skall inte heller er fader förlåta er era överträdelser” (Matt 6:14-15). Det finns ett ömsesidigt beroendeförhållande mellan mitt behov av förlåtelse och mitt förlåtande. Visar jag upp en oförsonlig attityd gentemot min broder har jag på det sättet visat att jag inte har fattat vad Guds nåd betyder i mitt liv; jag har över huvud taget aldrig tagit emot den.

Att tjäna.

”Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare… Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna…” (Mark 10:43-45). Ordet som Jesus använder för att tjäna är ett ord vars grundbetydelse är ”tjäna vid bordet” och ofta användes om slavar. Jesus liknar sig själv vid en slav som tjänar vid bordet, vilket blir extra tydligt vid fottvättningen i samband med den sista måltiden (Joh 13:1-20). Denna tjänande attityd ska utmärka livsstilen i Guds rike, och framförallt ska vi tjäna de svaga, de små och de fattiga.

Livets mål för den bildade greken och romaren på Jesu tid var inte helt olik vår egen tids livsmål. De ville förverkliga sina inneboende möjligheter och utveckla sin personlighet. Att då tjäna någon annan var raka motsatsen till detta livsideal. Tjänande förutsatte ju underordning och underkastelse. Jesus vänder upp och ner på denna världs attityder. I världens riken söker man att härska, att vara på topp. De svagare används av de starkare som medel för att nå ett mål. I Guds rike däremot kallas vi att tjäna och leva ett självutgivande liv. Det finns ett oupplösligt samband mellan den kärlek som kommer till uttryck i Kristi offerdöd och den ödmjuka, kärleksfulla tjänarattityd vi kallas till som Hans lärjungar.

Att lida.

”Om ni står ut med att misshandlas när ni har gjort rätt, då är det något stort i Guds ögon. Det är vad ni har kallats till, ty också Kristus led, för er skull, och gav er ett exempel för att ni ska följa i hans fotspår” (1 Pet 2:20-21). Jesus hade lärt sina lärjungar tre saker om lidande. För det första att han måste lida, därför att han var Messias. För det andra att han led för andra, inte för sin egen skull. För det tredje att alla som vill följa honom som lärjungar måste vara beredda på att lida.

Lidandet tillhör den kanske mest grundläggande erfarenheten i Kristi efterföljelse. Paulus understryker samma sak. Vi kan inte ha del i Kristi frälsning och uppståndelse om vi inte också har del i hans lidande. Som barn och arvingar kan vi inte ärva härligheten, om vi inte först har delat Kristi lidande (1 Pet 1:6; 3:14; 4:1; Fil 3:10).

Lidandet för Jesu skull har ett mycket positivt syfte i NT. Målet med det är att Kristi rike skall växa, att människor skall tjänas, att Satans välde skall bekämpas, att Guds rättfärdighet skall göras känd och att Gud skall äras. Därför är det, märkligt nog, en källa till glädje i NT (Fil 1:29; 1 Pet 4:13). Lidandet är ett slags bevis på att jag verkligen vandrar i Jesu efterföljd och är på rätt väg. Om och när jag smädas för Kristi namns skull, vilar härlighetens ande, Guds ande, över mig.

Fyra huvudord, ett för varje riktning i korset. Som förebild är Jesu korsdöd kanske svår att ta till sig, men det är en omistlig del av det kristna livet, som vi behöver bejaka. I omvändelsen, dopet och nattvarden blir vi påminda om detta och får kraft till att leva som Gud vill.

Jesu död är en stor seger – Stilla veckan del 6

Det finns en väl genomtänkt helhetssyn på Jesu uppgift, som är djupt förankrad i både GT och NT. Det som vi vanligen kallar för frälsningshistorien skildras genom hela Bibeln som en Guds kamp för att driva ut ondskan. Det börjar givetvis i Edens lustgård, där kampen om människan slutar med ett nederlag. De gudsfientliga makterna, Satan, synden och döden, vinner rond ett och från den stunden inleds Guds återerövringsförsök.

Om vi återvänder till Jesaja 53 (se tidigare artiklar i serien), framträder Herrens lidande tjänare som väldigt paradoxal. Han ska förnedras och lida och ge sitt liv som ett ställföreträdande soningsoffer, men genom detta ska han bli ”upphöjd, mäktig och ärad” (Jes 52:13). Gud ska ”ge honom hans andel bland de stora, låta honom dela byte med de mäktiga, för att han var bered att dö” (Jes 53:12). Det slutliga herravälde som Gud upprättar genom Messias, Fridsfursten, Människosonen, Herrens lidande tjänare, omfattar alla dimensioner av tillvaron: den jordiska, den andliga och den himmelska.

Mot Guds herravälde kämpar Satan, härskaren över de fallna änglarna och demonerna. I GT möter vi honom som ormen i Edens lustgård, sedan som Åklagaren i både Jobs bok och Sakarja (3:1-5). Åklagaren använder sig av Guds lag för att föra människan i fördärvet. Han besitter en kunskap och slughet som överträffar människan. Hans avsikter är uppenbart fientliga. Han bedrar människan med katastrofala följder. Om vi försöker få ett grepp om vad GT:s apokalyptiska litteratur och NT säger om Satans natur, kan vi se fyra saker som utmärker honom: 1) Han vill förhärliga sig själv, han vill bli lik Gud (Jes 14:12-15). 2) Han framställs som alltid upprorisk mot Guds vilja, Guds negation (1 Joh 4:3; Upp 12:17). 3) Han ljuger, bedrar och förvillar (Joh 8:44). 4) Han vill ständigt döda allt skapat liv, han har sin glädje i att ”stjäla, slakta och döda” (Joh 10:10).

När Jesus inleder sin verksamhet på jorden är budskapet om Guds rike det centrala. ”Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet” förkunnar han i Mark 1:15. Men motståndet finns där redan från första början. Redan som nyfödd försöker kung Herodes döda honom (Matt 2:13-18), Satan frestar honom i öknen (Matt 4:1-11), demoner kommer i hans väg (Mark 1:23-28), de skriftlärda och fariséerna anklagar Jesus gång på gång (Luk 11:14-26) och listan kan göras längre. Men också inom den egna lärjungakretsen får Jesus kämpa. Lärjungarnas otro står i vägen, liksom Petrus förebrående ord om att ”något sådant skall aldrig hända dig” (Matt 16:23).

Johannes sammanfattar Jesu kamp väldigt bra med orden: ”Han kom till det som var hans, men hans egna tog inte emot honom” (Joh 1:11). Det är ständigt kampen mellan ljus och mörker, där Jesus presenterar sig själv som ”världens ljus” (Joh 8:12).

Under Stilla Veckan når denna kamp sin absoluta höjdpunkt. Nu kämpar han mot mörkrets makt, folkets religiösa ledare, lärjungarnas otro och svek, Guds vilja och sin egen oro och ångest. Evangelisten Lukas beskriver att Satan hade lämnar Jesus ifred efter frestelsen i öknen ”för en tid”. Nu har tiden kommit igen. ”Detta är er stund”, säger Jesus till de överstepräster, officerare och äldste som kommit för att gripa honom, ”nu har mörkret makten” (Luk 22:53). Världens furste gör nu allt han kan för att bli av med Jesus. Han snärjer Judas att förråda honom, Petrus att förneka honom, de övriga lärjungarna att överge honom och fly. Och Jesus låter sig utan försvar fängslas, förhöras, torteras och korsfästas.

Men samtidigt får Jesus kraft av den inre vissheten om seger. Intåget i Jerusalem var ett segertåg, en förebild till den stora segerdagen i det fulländade Gudsriket. Nattvardsmåltiden var en segermåltid, där Jesus såg en förebild till den stora festen på Sions berg, som Jesaja beskriver det i kapitel 25. Då har alla fiender tillintetgjorts, även döden, och Herrens folk firar den slutliga segern. Jesu sista ord på korset; ”Det är fullbordat”, är ett triumferande rop; ett citat från Ps 22:32. Segern har vunnits! Riket är Herrens!

Kristi seger beskrivs rikt i NT. Segern gäller på flera olika områden.

1) Han har besegrat de onda andemakterna. ”Han avväpnade härskarna och makterna och utsatte dem för allas förakt, när han triumferade över dem genom Kristus” (Kol 2:15). Avväpna på grekiska betyder ordagrant ”klä av” eller ”ta av”. Kristus har genom sin död klätt av andemakterna, dvs gjort dem maktlösa.

2) Han har besegrat Satan. Åklagaren har mist sin makt att anklaga, eftersom lagens krav har fullbordats. För alla som är i Kristus Jesus finns nu ingen fördömelse längre. ”Vem kan anklaga Guds utvalda?” (Rom 8:33)

3) Han har besegrat döden. Även döden får sin fasansfulla makt från lagen, som nu är slagen ur djävulens hand. Vi ser detta klart i Paulus triumferande ord: ”Döden är uppslukad och segern är vunnen. Död, var är din seger? Död, var är din udd? Dödens udd är synden, och synden har sin kraft i lagen. Gud vare tack som ger oss segern genom vår herre Jesus Kristus” (1 Kor 15:55-57).

Fortfarande är Satan, hans demoner, synden och döden verksamma i den här världen. Den slutliga segern väntar vi ännu på. Men för alla som är i Kristus Jesus gäller detta redan nu: Segern är vunnen! ”Vad innebär nu detta? Om Gud är för oss, vem kan då vara emot oss?” (Rom 8:31).

Jesus dö som Guds offerlamm – Stilla veckan del 5

I nattvardsliturgin i den lutherska kyrkan sjunger (eller säger) man alltid orden: ”O Guds lamm, som borttager världens synder. Förbarma dig över oss”. Dessa ord är givetvis direkt hämtade från Joh 1:29 där Johannes Döparen presenterar Jesus med orden: ”Där är Guds lamm som tar bort världens synd”. Men vad menade Johannes Döparen med detta? Varför kallas Jesus för Guds lamm? Vi ser åtminstone två svar på dessa frågor i Bibeln.

Det första svaret har att göra med lammet som Herrens lidande tjänare. Det borde vara helt tydligt för alla bibelläsare att Johannes Döparen har Jes 53 i tankarna när han pratar om Jesus som Guds lamm. Där läser vi om den lidande tjänaren att ”han fann sig i lidandet, han öppnade inte sin mun. Han var som lammet som leds till slakt, eller tackan som är tyst när hon klipps, han öppnade inte sin mun” (Jes 53:7). Vi vet att Jesus själv tolkar denna profetia på sig själv (Matt 26:28), samt att Filippus gör likadant i Apg 8, när han utlägger texten för det etiopiske hovmannen (se också Matt 8:17; 26:63; Joh 19:9 och Heb 9:28). Det är också denna förståelse av Guds lamm som ligger till grund för nattvardsliturgins ”O Guds lamm”, där pluralformen ”synder” är tagna från Jes 53:12. Trycket ligger på att Jesus dör en ställföreträdande offerdöd för alla människor och genom den bär bort alla människors synd och skuld.

Det andra svaret ges mot bakgrund av påskalammsmåltiden i 2 Mos 12. Påsksymboliken är mycket påtaglig i hela Johannes evangelium. Han skriver bland annat att Jesus döms till döden kl 12 på dagen före påskaftonen, precis den tid då prästerna började slakta påskalammen i templet. När Jesus törstar på korset får han en svamp med surt vin på en isopstjälk förd till hans mun. Isop-växten användes för att stryka påskalammets blod på dörrarna innan uttåget ur Egypten, så att israeliterna skulle räddas från döden. Den symboliska meningen är klar. Jesus är offerlammet, som renar från synden. Det faktum att Jesu ben inte krossas vid korsfästelsen blir en uppfyllelse av bl a 2 Mos 12:24 där det står om påskoffret att: ”inget ben får krossas”. Johannes har därmed sagt att precis som påskalammets blod befriade från Egyptens slaveri, så befriar nu Jesus som det Nya Förbundets påskalamm från syndens slaveri. Här ligger tyngdpunkten mer på förlossningen och befrielsen från fångenskap.

Påskalammet skulle vara ”felfritt”, något som faktiskt gällde för alla offerdjur i GT. Det skulle inte vara ”blint eller brutet eller stympat, eller ha vårtor eller skabb” (3 Mos 22:22). Endast det felfria var välbehagligt för den Helige. När dessa ord överförs på en människa gäller det givetvis moralisk renhet och fullkomlig kärlek. Enbart den som inte själv är skyldig att dö pågrund av sin egen skuld äger ett liv som kan offras för att sona någon annans synd. Petrus beskriver därför Jesus som ”ett lamm utan fel eller fläck” (1 Pet 1:19). Även författaren till Hebreerbrevet nyttjar denna tanke, då han skriver: ”Om nu blod av bockar och tjurar… helgar de orena så att de blir rena i yttre mening, hur mycket mer måste då inte blodet från Kristus, som i kraft av evig ande har framburit sig själv som ett felfritt offer åt Gud, rena våra samveten från döda gärningar…” (Heb 9:13-14).

Jesus som Guds lamm dör en ställföreträdande död för dig och mig. Med orden från Jesaja 53 som avslutning: ”Vi gick alla vilse som får, var och en tog sin egen väg, men Herren lät vår skuld drabba honom” (Jes 53:6). Subjektet för soningshandlingen i både GT och NT är alltid Gud. Det är Gud som av kärlek och i sin nåd har insatt offerritualen. Det är Guds kärlek som genom Kristi offer avvänder Guds vrede och utplånar människans skuld. Allt för att människan ska kunna återförenas med den Helige, sin Skapare. Dramat på Golgata är en soning inom Gud själv. Det var den enda möjligheten. ”Ty så älskade Gud världen att han gav den sin enfödde son” (Joh 3:16).