Är allting förutbestämt?

Vi tror på en allsmäktig Gud, som vet om allt som sker. Men betyder det att allting är förutbestämt in i minsta detalj. Och betyder det att Gud redan har bestämt vilka som ska bli räddade och vilka som ska gå under? Denna viktiga fråga skapar ibland en hel del bryderier hos oss människor, och här väljer jag att återge en artikel som Tomas Nygren skrev i Budbäraren, 2016.06.23.

Har Gud i detalj bestämt allt i livet för alla människor? Har Gud styrt vilka kläder jag har på mig i dag? Hur jag tog mig till jobbet i morse? Och så vidare.

Ibland finns föreställningen att det är sådana saker som den lutherska läran om predestinationen och den trälbundna viljan handlar om. Men det är en total missuppfattning. När traditionell luthersk teologi har diskuterat den trälbundna viljan handlar det inte om att allt in i minsta detalj är förutbestämt (determinism). Nej, det handlar om i vilken mån människan med sin egen vilja kan bidra till frälsningen. Det handlar om vårt slutmål, vår destination. Predestination handlar om förutbestämning av målet.

Logiken är följande:
– om människan genom syndafallet brutit med Gud samt fått en felriktad vilja – och om Gud genom Kristus ensam gör frälsningen och därför kan skänka nåd – då kan människan med sin vilja inte på något sätt bidra till frälsningen.

I frälsningsfrågan är människans vilja »trälbunden«. Om en människa blir kristen är det ytterst Gud som omvänder henne. Människan som säger sitt ja till evangelium har av Guds Ande fått gåvan att kunna säga sitt ja. I Joh 6:44 säger Jesus: »Ingen kan komma till mig utan att Fadern som har sänt mig drager honom, och jag skall låta honom uppstå på den sista dagen.«

Calvin utvecklade vad man kallar en dubbel predestinationslära, vilket betyder att Gud styr både vilka som går förlorade och vilka som blir frälsta. Huvudfåran i luthersk teologi däremot har varit en så kallad enkel predestinationslära, vilket betyder att Gud har bestämt vilka som blir frälsta (Gud står för när någon säger »ja«), men om en männi­ska går förlorad är det hennes eget ansvar att hon håller fast vid ett nej.

På denna punkt blir luthersk teologi inte lika vattentät logisk som en reformert teologi som hävdar att Gud står för både ja och nej eller mycket av modern teologi som utgår från människans fria vilja att själv stå för både ett ja och ett nej. Bakgrunden till att luthersk teologi hamnat i denna filosofiskt svårhanterliga mellanposition är att man uppfattat att bibelmaterialet ger mest stöd för en sådan. I Bibeln betonas att Gud står för frälsningen och att människan hålls ansvarig för sitt nej till Gud.

Det finns, trots vissa problem, många viktiga poänger med lärorna om predestination och om den trälbundna viljan, om de används på rätt sätt.
Här är några av poängerna:

  1. Predestinationsläran ska förkunnas för den kristna människan för att bekräfta att hon är Guds barn och kan vara trygg i det, ungefär som Paulus gör i början av några av sina brev. Se exempelvis Ef 1:3–6. Den ska aldrig förkunnas för den icke kristna människan. Det finns ingen poäng med den där.
  • Vi ska som kyrka förkunna evangelium och på bibliskt vis uppmana till omvändelse, men vi ska inte skapa otillbörlig press kring en människas ja. Det kan hon först säga när Guds Ande väckt det i henne. Vi ska inte våldföra oss på människor andligt sett.
  • Detta ger en stor trygghet i evangelisationen. Även om vi känner oss aldrig så usla och valhänta som vittnen kan vi få dela det vi fått ta emot. Det ligger en frihet i att det ytterst sett är Gud som skapar den positiva responsen, inte vi.

Överlåtelsens bön

Bönen är en helt fantastisk gåva som Gud har gett oss. Det är den kanal som Gud har öppnat mellan sitt eget hjärta och våra hjärtan. Det sätt på vilket vi kan få samtala med vår Skapare och Frälsare och Herre. Det finns så oerhört mycket som kan sägas om bön, för det kan vara så mycket. Här ska jag bara säga något kort om vad som händer i och genom bönen gällande min egen vilja och Guds vilja. Genom bönen lär oss Gud nämligen överlåtelse till hans vilja. Lärjungarna säger: ”Herre, lär oss att be”. Jesus svarar: Så skall ni be: ”Vår Fader, du som är i himlen. Låt ditt namn bli helgat, låt ditt rike komma. Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen.” (Matt 6:9)

I början kämpar vår vilja med Guds vilja. Vi ber om saker för egen del. Vi önskar, vi kanske till och med tjurar, vi kräver. Vi väntar oss att Gud ska trolla för oss eller låta välsignelserna strömma över oss. Vi drar snabba slutsatser och försöker manipulera Gud med våra böner. Gud är en god far, så han säger: Ni får göra det. Det är helt okej.

Men med tiden, ju mer vi lär känna Fadern, så vill han också börja forma oss i och genom bönen. Ju mer vi ber, ju mer börjar vi kunna låta vår vilja flöda in i Faderns vilja. Det kallas för överlåtelse. Det är det som leder oss från att kämpa mot Gud till att kämpa med Gud.

Jesus själv lär oss överlåtelsens bön – Luk. 22:39-46

Här befinner sig Jesus ensam i Getsemane. Han böjer knä bland olivträden. Svetten, blandad med blod, droppar till marken. Hans mänskliga vilja avslöjas: ”Ta bort denna bägare från mig.” Men så kommer den slutliga överlåtelsen: ”Men låt din vilja ske, inte min.” Detta är en oerhört stark och oerhört avgörande scen i Jesu liv.

Jesus, Sonen som blev människa, ber under tårar, men får inte vad han ber om. Jesus vet alltså hur svårt det kan vara att inte bli bönhörd. Han vill verkligen slippa gå igenom det som väntar honom, men ber ändå till sist: ”Låt din vilja ske”. Kanske hoppades han in i det sista? ”Finns det något annat sätt?” ”Kan människorna återlösas på något annat sätt?” Svaret blev nej. Här ser vi hur den mänskliga viljan underordnar sig den gudomliga viljan helt och fullt.

Vår bön (åtminstone min) brukar oftast vara: Ske min vilja! Bara ibland, när det passar mig, ber jag: ”Ske din vilja”. I Getsemane böneskola lär vi oss att inte lita på det vi har inom oss, våra egna tankar och vår egen vilja.

När vi själva ska välja i en situation eller väga för och nackdelar så är vi utlämnade åt fyra auktoriteter: kulturen (”alla gör det”), traditionen (”så har vi alltid gjort”), logiken (”det verkar vara det bästa”) eller känslorna (”det känns rätt”). Alla dessa fyra auktoriteter är osäkra auktoriteter, eftersom de har blivit skadade i syndafallet. Jesus visar oss en bättre väg: Överlåtelsens väg. ”Ske min vilja” besegras av ”inte min vilja”. Jesu egen vilja går helt in under Faderns vilja. ”Ske din vilja”.

Överlåtelsens bön innebär att gå Guds vilja till mötes, att göra Guds vilja, att kämpa för Guds vilja. Allt detta är inget svårt – förrän det blir fråga om motsatsen till min egen vilja. Då dras skiljelinjerna, då börjar kampen, då börjar vi höra två röster inom oss… Men i Getsemane lär Jesus oss att ”min vilja, min väg, mitt bästa” måste underställas en högre auktoritet. Det är hemligheten i överlåtelsens bön.

Överlåtelsens bön är alltid fylld med kamp. Detta måste vi komma ihåg. Alla de stora gestalterna i Bibeln kämpade, liksom Jesus kämpade. Abraham kämpade då han överlät sin son Isak till Gud. Mose kämpade då han överlät åt Gud att lösa hur Israels barn skulle bli befriade, och att själv bli ledare för det. David kämpade då han överlät sonen som Batseba hade fött åt honom. Maria kämpade då hon överlät hela sin framtid åt Gud. Paulus kämpade då han överlät sin önskan om att bli fri från den ”tagg i sidan” som plågade honom.

Överlåtelsens bön handlar om att släppa taget, men samtidigt om att hålla kvar hoppet. För att uppståndelsen skulle bli verklighet behövde Jesus först lida döden. För att Gud ska kunna visa oss och föra oss in i något ännu mer härligt och underbart än det vi redan har, så krävs det ofta att vi vågar överlåta oss. Det är vetekornets princip. ”Om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Men om det dör ger det rik skörd” (Joh 12:24).

Varför kräver Gud att man överlåter sig och släpper taget, innan han föder något nytt? Svaret ligger delvis i att vi ofta håller så hårt i det goda som vi redan känner till att vi inte kan ta emot det som är ännu bättre och som vi ännu inte känner till. Men det handlar också om, tror jag, Guds önskan om att förvandla vår personlighet. Överlåtelsen innebär något ovärderligt, nämligen viljans korsfästelse. Paulus visste vilken gåva detta är. I Galaterbrevet 2:19-20 skriver han: Jag har blivit korsfäst med Kristus, och det verkar vara med glädje. Här finns överlåtelsen. Här finns korsfästelsen. Här finns själviskhetens död. Men här finns också det förlösande hoppet: ”men jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig”.

Jag tror att vi behöver lära oss mer om överlåtelse i våra böner. Att be i enlighet med Guds vilja.

6 saker som bara Jesus kan göra

Jesus gör väldiga anspråk på att vara ENDA vägen till Gud, att ingen kan nå frälsning annat än genom honom. Vad är det då som är så speciellt med Jesus? Vad är det som bara han kan ge till dig? 

1. Han kan förlåta dig 
Bibeln berättar att den yttersta orsaken till att ondskan och orättvisan finns i världen är synden. Synden är en ond egoistisk kraft som är verksam inom människan och bryter ner den plan som Gud har för människan. Alla människor har varit delaktiga i synden på något sätt. Vi har syndat mot Gud och mot varandra. Jesus har tagit bort våra synder genom att han dog för vår skull på korset. När du kommer till honom kan du få förlåtelse för all din synd på ett sätt som ingen annan kan ge. Bibeln säger att när Jesus förlåter dig blir du vit som snö i ditt innersta. Du blir en ny skapelse inför honom. Det kan ingen annan än Jesus göra för dig. 

Läs mer i Bibeln själv: Efesierbrevet 2:1-2; Romarbrevet 3:23; 1 Johannes brev 1:9-10; 2 Korintherbrevet 5:17 

2. Ge dig en plats i Guds familj 
När du fått förlåtelse blir du ett Guds barn. Du blir en del av Guds familj. Ingenting går upp mot att veta att man tillhör Gud. Han kan ge dig hjälp, tröst, styrka och utvägar i alla livets situationer. Du kan få landa i en helt ny identitet. Det kan ingen annan än Jesus göra för dig! 

Läs mer i Bibeln själv: Johannes evangelium 1:12-13; Romarbrevet 8:15-17, 31-33 

3. Ge dig gemenskap med din himmelske pappa 
Herren säger i bibelordet att han aldrig ska svika eller överge dig. Jesus lär oss att när vi tar emot honom i våra hjärtan blir Gud vår himmelske fader. Gud är större och starkare än någon eller något annat. När vi har honom på vår sida i livet kan vi alltid övervinna varje omständighet som vill bryta ner våra liv. Gemenskapen med honom ger oss rätt att be till honom som barn ber sina föräldrar om hjälp och han har lovat att svara oss. Det kan bara Jesus åstadkomma! 

Läs mer i Bibeln själv: Hebréerbrevet 13:5-6; Johannesevangeliet 10:10; Matteus evangelium 7:7-11 

4. Ge hälsa till ande, själ och kropp 
När Jesus dog för oss på korset dog han inte endast för att våra synder skulle kunna bli förlåtna men även för att vi skulle helas från alla sår vi har, både själsligt (mentalt, känslomässigt), kroppsligt och andligt. Bara Jesus kan ge ett sådant fullkomligt helande! 

Läs mer i Bibeln själv: Jesaja 53:4-6; 1 Petrus brev 2:24-25 

5. Ge evigt liv 
Genom att Jesus uppstod från det döda övervann han döden. Bibeln säger att människan är skapad för evigheten, men att hon genom synden missat den dimensionen av sitt liv. När du tar emot Jesus i ditt liv får du tillbaka den gåvan. Även om du dör kommer du att fortsätta att leva genom att också du uppstår till evigt liv. Det betyder inte att du kommer att sväva omkring på ett moln och spela harpa, men att du ska bo på en ny jord och en ny himmel där rättfärdighet (rättvisa, godhet) bor. Det livet kan bara Jesus ge! 

Läs mer i Bibeln själv: Johannes evangelium 5:24-30; 2 Petrus brev 3:13; Johannes uppenbarelse 21 

6. Ge dig verklig mening i livet 
Alla har vi behov av någon slags mening i livet. En människa utan mening är en mycket olycklig människa. Människor gör alla möjliga saker för att skapa mening i livet, men Jesus kan ge den verkliga MENINGEN. Du är skapad att leva i Guds planer och tankar för ditt liv. Det är en mening som bara Jesus kan ge! 

Läs mer i Bibeln själv: Jeremia 29:11-14; Efesierbrevet 2:10; Psalm 139

Predikarens tidlösa budskap

Predikaren är en spännande bok i Bibeln. Till skillnad från Ordspråksboken så ger den oss inte bara en massa råd om hur vi ska leva, utan den ställer den livsviktiga och avgörande frågan på sin spets: Finns det någon mening med livet? Är det någon mening med att leva? Den tar alltså sikte på själva livsgåtan, frågan om livets innehåll, mening och mål. Och denna fråga får till en början ett väldigt pessimistiskt svar.

  1. Det tycks inte finnas någon mening.

Nästan 40 gånger använder författaren uttrycket ”ett jagande efter vind” eller med den äldre översättningens ord: ”fåfängligheters fåfänglighet”. Ord som ”förgäves” och ”tomhet” återkommer också hela tiden. Det är alltid en fråga om detta: det verkar inte finnas någon mening med livet:

a) Så länge allt kretsar kring mig själv. Ganska tidigt i boken, redan i det andra kapitlet, får man intrycket av att det är en sådan människa som skrivit boken. Det handlar hela tiden om ”jag sade… jag ville pröva… jag byggde… jag skulle… jag tänkte… jag anlade… jag köpte… jag samlade osv…Och alltid är det frågan om detta: jag byggde åt mig, jag anlade åt mig, köpte åt mig osv… Så länge allt vi gör handlar om oss själva och att tillfredsställa våra egna behov så blir livet meningslöst.

b) Så länge jag söker meningen i sådant som förgås. Predikaren sökte meningen – och därmed också ro och frid för sin själ – i kunskap (1:4-18); i njutningar av olika slag (2:1-3); i rikedomar (2:4). Men han fick bara göra en allt starkare erfarenhet av det som han själv inleder hela boken med: “Tomhet, idel tomhet, säger Predikaren, tomhet, idel tomhet, allt är tomhet” (1:2).

2. Det finns en längtan efter mening

Denna längtanfår väldigt starka uttryck i Predikaren. När han inte kunde finna den blev han  a) pessimistisk, därför att ingenting tycktes tjäna något till; b) villrådig, därför att han inte får det hela att gå ihop och c) osäker, därför att han inte hade något att styra sitt liv efter. Men hela denna tiden finns det ändå en längtan efter mening och sammanhang och innehåll i livet.

3. Det finns en mening

I kaptiel 3:11 sägs det: ”Allt vad Gud har gjort är skönt i rätta stunden. Han låter människorna urskilja ett sammanhang” eller som det stod i den gamla översättningen: ”han har lagt evigheten i människornas hjärtan”.

Där evighetsperspektivet tappas bort blir också livet lätt meningslöst. Det är ”livet under solen”, d.v.s. livet här och nu som Predikarens bok till största delen handlar om. Men han vet om ett liv med vidare perspektiv, där människan fruktar Gud och håller hans bud – medveten om att hennes liv också levs inför ”den stora vita tronen”. I det perspektivet får livet en mening.

Boken mynnar till sist ut i en uppmaning: ”Tänk på din skapare i din ungdom, innan de onda dagarna nalkas”… ”Nu har du hört allt, och detta är summan: frukta Gud och håll hans bud. Det gäller alla människor”.

Predikaren kan på flera sätt vara en av de mest aktuella bibelböckerna, trots att den är skriven för ca 3000 år sedan! Den ger uttryck för hur en modern människa kan känna sig mitt i materiellt överflöd. Även dagens människa söker oftast mening i kunskap, njutningar och rikedom. Den amerikanske presidenten Nixon sade en gång i en TV-intervju: “Människor tror att meningen med livet finns i rikedom och överflöd och möjlighet att göra som man vill. Allt detta betyder något så länge man inte har det. Men har man det, så finner man: det gav inte livet mening”.

Det är precis detta Predikaren ger uttryck för. Livets sanna mening går bara att finna i Gud, i att älska Gud och älska sin nästa som sig själv och att vända sig bort från den mänskliga grundsynden att själv vilja bli Gud och bara se till sina egna behov.

En liten stund med Jesus

En av våra mest älskade Psalmer, skriven av Lina Sandell, är “En liten stund med Jesus”.

En liten stund med Jesus, o vad den jämnar allt, och ger åt hela livet en ny och ljus gestalt. När jag är trött av vägen och allt som möter mig, en liten stund med Jesus och allt förändrar sig.

I de fyra evangelierna berättas det om ganska många sådana korta, små möten, som människor fick med Jesus och som faktiskt fick förändra allt!

I Lukasevangeliet 7 berättas det om att Jesus blev inbjuden till en farisé som hette Simon. Det hörde inte till vanligheterna, för fariséerna var ofta de bittraste fiender till Jesus. Jesus tar ändå emot inbjudan. Var det bara en allmän gest av artighet från Simons sida att invitera Jesus eller var det så att han, liksom rådsherren Nikodemus, bar på livets viktigaste fråga: Vem är Jesus? Simon funderade kanske över om Jesus var en profet eller rent av profeten, den Messias som Gud hade lovat skulle komma. Frågan var aktuell bland judarna. Då Johannes Döparen uppträdde sände de ut präster och leviter, som skulle ta reda på om han möjligen var profeten.

Jesus antog inbjudan. Han ville att Simon skulle få tillfälle att verkligen lära känna honom, för det är det eviga livet; att känna den ende sanne Guden och den han har sänt, Jesus Kristus. När man hade lagt sig till bords i Simons hus händer något oväntat. En kvinna från staden kommer in, känd för sitt syndfulla liv. Hon bara måste få träffa Jesus! Hon har tagit med sig en alabasterflaska med väldoftande olja och skyndat iväg och gråtande ställer hon sig nu bakom Jesus, vid hans fötter.

Vad var det som drev denna kvinna till Jesus? Det hade blivit uppenbart för henne att hon var en syndare, och hennes egen skuld hade kanske blivit outhärdlig. Det hade Guds Ande verkat i hennes samvete. Så manar Anden denna kvinna att skynda till Jesus. Kärleken till Jesus har tänts i hennes hjärta. Det visar hon i handling, då hon väter hans fötter med sina tårar, torkar dem med sitt hår, kysser och smörjer dem med den välluktande oljan.

När Simon får se detta föraktar han både kvinnan och Jesus. Han tycker sig ha fått ett klart bevis för att Jesus inte kan vara Profeten. I så fall skulle han inte nedlåtit sig till att låta en sådan synderska som denna kvinna röra vid honom. Simon håller sig själv för vida bättre än både kvinnan och Jesus. För honom är det andras synd som är stor, inte den egna. Han säger inget, tänker det bara. Hur behandlar nu Jesus, som läser tankar som en uppslagen bok, en sådan människa? Den vanliga, mänskliga reaktionen skulle ju vara att svara med samma mynt – avsky och förakt. Men sådan är inte Jesus.

Det är inte med förakt Jesus möter den egenrättfärdige Simon utan med kärlek försöker han få honom att förstå hur hårt och kärlekslöst hans hjärta är och att inse sin skuld och sitt eget behov av nåd och förlåtelse. Jesus vill inte att vare sig Simon eller någon annan egenrättfärdig människa skall gå förlorad. Därför tilltalar han honom personligt: ”Simon, jag har något att säga dig.”

För att väcka Simons hårda hjärta framställer Jesus en kort liknelse. Den handlar om två män, deras skuld, deras oförmåga att betala och hur de sedan får skulden efterskänkt. Avmätt svarar Simon på Jesu fråga att han antar att den som fått mest efterskänkt är den som kommer att älska den gode långivaren mest. När Jesus visar att både Simon och kvinnan var skuldsatta och att det var så illa att ingen av dem förmådde betala sin skuld, undervisar han samtidigt oss om något allmängiltigt. Vi befinner oss i precis samma situation.

Männen i liknelsen hade en så förunderligt god långivare att han efterskänkte dem allt, då de inte kunde betala. Nu har Gud efterskänkt inte bara kvinnans och Simons skuld utan också din och min och hela världens skuld. Jesus har betalat den. Du är skuldfri! ”Han har förlåtit oss alla våra överträdelser och utplånat det skuldebrev som punkt för punkt förklarade oss skyldiga. Det skaffade han undan genom att spika fast det på korset” (Kol. 2:13–14).

Kvinnan fick detta personligen bekräftat i sin lilla stund med Jesus: ”Dina synder är förlåtna. Din tro har frälst dig. Gå i frid.” Vi får bara hoppas att också Simon fick det. Men även du och jag har orsak att tacka Jesus för syndernas förlåtelse och ge honom all vår kärlek. Det kan räcka med en liten stund tillsammans med honom för att inse det!

Att sila mygg och svälja kameler

Nyligen beslutade Domkapitlet i Luleå stift att avkraga en EFS-präst på grund av dennes undervisning för en konfirmandgrupp i frågor gällande skapelse och evolution, samt (givetvis) HBTQ-frågor. Hon får alltså inte längre utöva ämbetet som präst i Svenska kyrkan, vilket Domkapitlet och biskop Åsa Nyström medger är den starkaste formen av bestraffning. Anledningen var alltså bland annat att hon hade undervisat om skapelseberättelsen som att det gick till precis så som Bibeln beskriver det och om äktenskapet som ett förbund mellan en man och en kvinna.

Jag vågar påstå att det finns vissa frågor inom Svenska kyrkan idag som får alldeles oproportionerligt stor plats och beslutet i Luleå stift är minst sagt häpnadsväckande. En präst blir avkragad för att hon har undervisat utifrån Skriften, Guds ord, på ett sätt som Svenska kyrkan finner felaktigt. Istället hänvisar man till beslut tagna av kyrkan i Kyrkomötet 2005 och 2009. Som om dessa plötsligt skulle stå över Guds eget ord?

Samtidigt som detta pågår så vet vi att det finns präster i samma kyrka som bland annat förnekar jungfrufödseln, inte tror att Jesus har uppstått från de döda, ifrågasätter att Jesus behövde dö som ett offer för våra synder osv… Frågor som, om du frågar mig, är b e t y d l i g t mer centrala och avgörande för den kristna tron. Men det renderar enbart en tillsägelse, en reprimand eller en prövotid.

Svenska kyrkan av idag silar mygg och sväljer kameler när det gäller lärofrågor. Vill du läsa en betydligt utförligare genomgång av Domkapitlets beslut så vill jag rekommendera Daniel Ringdahls blogg.

Evangeliet och givande

Följande inlägg är skrivet av Timothy Keller och översatt av Betaniakyrkans Ordförande Andreas Dankel:

En gemenskap av givande.

De tidiga kristna utgjorde ett samhälle som var känt för radikalt givande. Diognetus, som inte själv var en kristen utan en kristendomsmotståndare, listade några saker som gjorde det så frustrerande att argumentera mot det kristna “kätteriet”: ”De delar sitt bord med alla, men inte sin säng med alla. De är fattiga och gör många rika; de saknar allt och har ändå många saker.” (Brev till Diognetus, c.100-150 e.Kr.)

Till skillnad från sina medmänniskor och grannar var kristna promiskuösa med sina pengar, men inte sina kroppar. De delade sina ägodelar i ett mått och med en glädje som den omgivande materialistiska kulturen aldrig hade sett tidigare. Denna radikala generositet började omedelbart efter uppståndelsen när de “sålde allt vad de ägde och hade och delade ut åt alla, efter vars och ens behov.” (Apg 2:45) ”… och ingen betraktade något av det han ägde som sitt; de hade allt gemensamt.” (Apg 4:32) .) Motivet för denna ovanliga vilja att ge är naturligtvis Guds oändliga generositet. Han som: ”…inte skonade sin egen son utan utlämnade honom för att hjälpa oss alla, varför skall han inte skänka oss allt med honom?” Rom 8:32 (se även Gal 2:20, Ef 5:2 och 5:25).

Denna tid på året då vi firar inkarnationen – när den andra personen av den treenige Guden avstod från ära och kom till jorden som ett litet barn, för att leva som vi borde ha levt och dog som vi var dömda att dö – är det bara passande att meditera över glädjen att få ge som svar på den ultimata nådegåvan: frälsning genom tro. Det är en gåva som köpts – inte på ett Black Friday-erbjudande – utan på den SANNA Black Friday, som vi nu kallar ”Good Friday” (långfredag) eftersom vi genom hans död och uppståndelse räddas från döden. Om vi ​​är djupt berörda av det gränslösa pris som Jesus betalade för att befria oss, kommer vi bara att känna glädje när vi får möjlighet att ge tillbaka till honom något av det som han har anförtrott oss.

Nedan finns några riktlinjer att följa om du är ny för begreppen generositet och givande.

Riktlinjer för givande – Tionde

Gamla testamentet kallade troende att ge tionde – att ge 10% av deras inkomst. Nya testamentet kräver inget uttryckligt tionde, men i Matt 23:23 kritiserar Jesus fariséerna för att de inte var villiga att gå längre än tionde när det fanns samhällsbehov. Detta betyder att kyrkan inte kan kräva att dess medlemmar ger något särskilt belopp; Jesus antar att hans anhängare kommer att gå längre än en tiondel när de ger. Detta är bara rimligt. Eftersom vi har större privilegier, glädje, kunskap och makt än våra förfäder i tron, hur skulle vi då kunna vara mindre generösa med våra ägodelar? Tionde är alltså en minsta tumregel för kristna som vill ge på ett evangeliskt sätt, till kyrkan, de fattiga och andra.

Överskott och uppoffring

  1. a) Överskott. Jesus varnar för att “lagra” utöver vad du verkligen behöver (Luk 12:21). Även om det ibland är svårt att hitta gränsen mellan “nödvändigheter” och “lyx”, är det tillräckligt att veta att de flesta i medelklassen i USA (och Sverige – min kommentar) ständigt bör öka andelen av sitt givande mer och mer över en tiondel. Det vi tänker på som grundläggande nödvändigheter (rent rinnande vatten, Wi-Fi, mat på bordet) skulle vara en oöverträffad lyx i stora delar av världen.
  2. b) Offer. Det kan finnas perioder i livet där du inte kan ge tionde och fortfarande uppfylla dina andra skyldigheter. Men mer grundläggande än tionde, är givandets/offrets inriktning. Paulus berättar om en kyrka som gav ”…även över sin förmåga…” (2 Kor 8: 3.). De kristnas givande medförde uppoffringar i deras dagliga livsstil (hur mycket de spenderade på kläder, resor, hem osv.) Om vi ​​tillämpar tionde men detta inte påverkar det sätt på vilket vi faktiskt lever, behöver vi ge mer. Om vi inte har möjlighet att ge tionde ännu, men vårt givande påverkar vår dagliga livsstil, kan våra samveten vara i vila.

Givandets dynamik

Jesus sa att ”där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara” (Matt 6:21). Du ger alltid lättast till det som du uppfattar som din verkliga frälsning, ditt hopp och din mening med livet. Om Jesus är den som räddar dig, flyter dina pengar enkelt ut i hans arbete och i människors liv. Om ditt verkliga hopp står till ditt utseende, status eller bekvämlighet, kommer dina pengar lättare att flyta in till dessa produkter, prylar, symboler och aktiviteter och att ge till allt annat av betydelse kommer att verka svårt. Generositet är ett test av var du har ditt hjärta.

Plan för givande.

I 1 Kor 16:2 skriver Paulus: ”Dagen efter sabbaten skall var och en regelbundet lägga undan vad han har råd med, så att inte insamlingen börjar först när jag kommer.” Givande i den tidiga kyrkan var planerat, inte spontant. Spontanitet är bra många gånger och i vissa sammanhang, men när 9 av 10 av oss ger impulsivt och spontant ger vi vanligtvis mycket mindre än vi borde eller kan ge med lite planering och disciplin. (En av tio som istället ger för mycket finner ofta att han eller hon inte kan uppfylla andra förpliktelser.)

Ställ alltså två mycket enkla frågor:

  1. Vilken procentandel av min inkomst vill jag ge till Guds arbete det kommande året? (Jfr 3 Mos 27:30-34; Mal 3:6-12; 2 Kor 8:3)
  2. Vilken procentandel av mitt givande vill jag ge till min församling? Gör sedan upp en plan för att regelbundet göra det (jfr. 1 Kor 16: 2) (Här är autogiro en fenomenal lösning – Andreas kommentar).

Utan planering är det vanligt att människor tror att de har gett mer än vad de faktiskt har. Det är sällsynt att någon säger: ”Oj! Vi har gett mer åt Guds arbete i år än vi budgeterat.” Det är alltid tvärtom. Vid årets slut verkar det som att alla välgörenhetsorganisationer har behov av en extra ekonomisk gåva för att klara av sin budget. Vår församling är inte annorlunda i det avseendet, men försök att komma ihåg att du inte bara ger till en allmän välgörenhetsorganisation, utan att du är förvaltare av det som Gud har gett dig, och att du bara ger tillbaka till Gud vad han först har försett dig med i ditt liv.

En tid av förberedelse

När de närmade sig Jerusalem och kom till Betfage vid Olivberget skickade Jesus i väg två lärjungar och sade till dem: “Gå bort till byn där framme, så hittar ni genast ett åsnesto som står bundet med ett föl bredvid sig. Ta dem och led hit dem. Om någon säger något skall ni svara: Herren behöver dem, men han skall strax skicka tillbaka dem.” Detta hände för att det som sagts genom profeten skulle uppfyllas: Säg till dotter Sion: Se, din konung kommer till dig, ödmjuk och ridande på en åsna och på ett föl, ett lastdjurs föl. Lärjungarna gick bort och gjorde så som Jesus hade sagt åt dem. De hämtade åsnan och fölet och lade sina mantlar på dem, och han satt upp. Många i folkmassan bredde ut sina mantlar på vägen, andra skar kvistar från träden och strödde dem på vägen. Och folket, både de som gick före och de som följde efter, ropade: “Hosianna Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!” (Matteus 21:1-9)

Det är något visst med välkända texter. Att veta vad som ska komma, känna igen ordvändningarna och gå in händelseförloppet. Kanske väcks minnen från adventsgudstjänster i barn- och ungdomsåren, kanske finns det en särskild kyrka eller körsång eller plats som vi associerar till när vi hör texterna. Bilden av Jesus som rider in i Jerusalem på en åsna, och folket som samlas kring honom, tar av sig sina mantlar, skär palmblad från träden, lägger dem framför honom och ropar hosianna. Detta tillsammans med adventspsalmerna, doften av kaffe, glögg och saffran och att vi har adventsljus och adventsstjärnor är det tydligt: snart är det jul!

Men det är inte jul än. Och jag tycker att det är lite tråkigt att vi är så snara på att ta ut julen i förskott. Så typiskt för vårt samhälle och vår tid, att vi aldrig klarar av att vänta på något. Redan i början av november hörs julsångerna på radion och i köpcentrum och när det väl är dags för själva julhelgen så har vi ju nästan hunnit att tröttna på dem.

Adventstiden är sin egen tid. Den har sin egen karaktär, sin egen musik och sitt eget budskap. Det är en tid för förberedelse och eftertanke, en tid då vi får se fram emot det som kommer, den som kommer. Inte bara fundera på julklappar och mat och resplaner och annat som ska förberedas, utan också förbereda oss själva. Julen är tiden då vi firar Jesu ankomst i världen men också i våra hjärtan.

Adventstiden är därför tänkt att vara en tid för väntan och reflektion – är jag beredd att ta emot det goda Gud vill ge i mitt liv? Vad är det viktiga i mitt liv? Vilka goda gåvor har jag redan fått? Vad kan jag ge vidare till människorna omkring mig? Bortom ytan av blinkande ljus, glitter och dekorationerna så finns någonting mer, en Gud som längtar och vill ha en relation med oss.

I flera kristna traditioner är adventstiden också en fasteperiod. Med samma syfte och funktion som den stora fastan inför påsken. Just med syftet att hjälpa oss att stanna upp, vänta, vara i stunden, reflektera och göra oss redo för julens glädje och Jesu ankomst.

Adventstiden är en tid när vi, även till det inre, förbereder oss för julens budskap: Gud blir människa. Det är och förblir ett ofattbart mysterium, att Skaparen av himmel och jord, Allsmäktig Gud och Fader, låter sig födas hit till jorden som ett litet barn. Han gör sig själv synlig. Han gör sig själv konkret. Han gör sig själv nåbar och han gör sig själv sårbar. Allt för att demonstrera sin enorma kärlek till den här världen och till oss var och en.

När vi bodde i Addis Abeba fick vi varje jul vara med om en väldigt speciell händelse. En dag strax innan jul delade organisationen Hope for Children ut mat till gatubarn i staden och bjöd in dem till en julgudstjänst. Det kunde vara upp emot 1000 barn som kom till denna samling. Vid ett tillfälle fick vi med oss Sveriges Ambassadör till den här samlingen – och det väckte ganska stor uppmärksamhet och uppståndelse. Sveriges Ambassadör lämnade sin ambassad, gick ut på gatan och delade ut mat åt gatubarnen. Ni kan tänka er vilka skilda världar som möttes.

Precis så – och ännu mycket större – är det att Guds egen Son lämnar sin tron av kristall, sin ära i ljusets palatser och lägges på strå i ett stall. Han har kommit hit till vår bakgata för att ge oss mat, livets bröd. Det mysteriet tåls att reflektera över. Låt adventstiden bli den tid av väntan och förberedelse som den är tänkt att vara. Då kan julfirandet också bli så mycket större och mer djupgående glädjefyllt!

Vem definierar oss?

Det pratas mycket i vårt samhälle idag om hur vi väljer att definiera oss själva. Ibland verkar det nästan som att vi tror att en människa föds till den här världen som ett tomt ark och att det är upp till var och en att välja hurdana vi vill vara. Det kan ju till en början låta som den ultimata friheten, men min erfarenhet är att det snarare tenderar att skapa en enorm ångest hos många. Hur ska jag definiera mig? Vem vill jag vara? Sådana frågor är så stora och avgörande och om du inte själv känner att du kan finna något bra svar på dem – ja, vem eller vad är du då?

När Gud definierar sig själv så gör han det på ett provocerande enkelt sätt. Han möter Mose, som frågar honom vem han är. Hans svar är bara: “Jag är” eller “Jag är den jag är”. Det är ett svar som har ett enormt djup, men visar oss grundläggande på några viktiga saker:

  1. Gud är. Punkt. Gud definieras av sig själv, inte av någon annan. Gud är den han är och det kan varken du eller jag göra särskilt mycket åt. Det spelar ingen roll vad vi tänker om honom, vad vi tror om honom, eller vad andra tror (eller inte tror) om honom. Vi kan som människor inte definiera Gud. Vi behöver inte definiera Gud. Det kan kanske i sig vara en skön insikt; Gud blir varken mer eller mindre verklig, eller mer eller mindre nära, beroende på vad jag (och andra) tror och säger om honom. För Gud är. Punkt. Ingen människa kan kontrollera eller påverka hans existens, karaktär och varande.
  2. Detta är dock en lyx som enbart är förbehållen Gud. Vi människor är inte skapade för att definiera oss själva. Vi är inte Gud. Vi är skapade av Gud, som mänskliga varelser, som män och kvinnor. Detta är inte en brist hos oss, att vi inte kan definiera oss själva, utan det är så som Gud har skapat oss. Vi kan jämföra det genom att se på en sedel, t ex en tvåhundralapp. Den är i sig själv inte värd någonting (möjligtvis några ören för pappret) utan definieras utanför sig själv – av människan – till ett värde av tvåhundra kronor. Likadant är det med människan själv. Vi kan inte definiera oss själva, eller vårt eget värde. Vi får vårt värde utifrån, av någon annan. Det kan ibland vara en smärtsam erfarenhet. Vi blir påverkade av andra, hur de ser på oss och bemöter oss. Allra mest påverkar våra föräldrar oss, men varje relation har betydelse för oss.
  3. Framför allt är det Gud som definierar oss.  I skapelsen som “man och kvinna” med en given uppgift att råda över skapelsen. Längre fram får vi vår definition i relation till honom. Vi är “hans folk”, hans älskade barn. Han är vår Far och han älskar oss med en kärlek så stor att han till och med ger sin egen Son (Jesus) att dö för vår skull. Genom tron på Jesus och i relation till honom blir vi rättfärdiga, heliga, förlåtna, upprättade och helade. Vi får ett nytt liv och vi får löftet om att vi alltid ska få vara med honom i hans rike. En av livets stora hemligheter är att släppa taget om sitt eget liv och överlämna det åt Gud. Att låta honom, som vår skapare, vara den som definierar oss och ger oss vår identitet. Då finner vi trygghet, stabilitet och djup frid. Då kan vi fullt ut vara de vi är skapade till att vara.