Vad är kärlek?

Vad är kärlek? Den anspråkslösa lilla frågan har ställts av otaliga människor genom alla tider och har säkert fått lika många olika typer av svar. I vår egen tid blir ordet kärlek nästan alltid sammankopplat med känslor, som att vara kär eller förälskad. Men vågar man titta lite djupare så inser man ganska snart att kärlek är och borde vara något mycket mer och större än så. När vi säger att man älskar någon, så uttrycker det ju inte främst en känsla eftersom älska är ett verb; att älska. Det uttrycker därför i första hand någonting som vi gör, och kanske också därmed något som vi faktiskt kan bestämma oss för att göra?

Som kristna behöver vi givetvis gå tillbaka till Gud själv för att finna det djupaste svaret på denna fråga. Bibeln talar om för oss att “Gud är kärlek”, det är liksom hans själva väsen att älska. Johannes skriver t.ex: “Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son…” Gud älskade och handlade. Jesus talar också mycket om kärlek och säger bland annat att “så som jag har älskat er ska också ni älska varandra”. Då blir det en intressant fråga att ställa sig: hur älskade Jesus? Det bör vara vår rollmodell framför andra.

Jesus älskade genom att ödmjuka sig, avstå den härlighet han ägde hos Fadern, bli som en av oss och göra sig lydig Faderns vilja ända upp på korsträdets stam. Han gav och han utgav sig själv fullständigt för andras skull – för vår skull – för din skull. Jesus tänkte inte på sig själv eller sitt eget, utan han gjorde sitt verk för att vi skulle få liv. Han hade vårt bästa i fokus.

Där tror jag att svaret börjar forma sig för oss. Verklig kärlek är aldrig självisk. Tvärtom har den alltid andras bästa i fokus. Den är utgivande. Den tänker inte främst på egen bekvämlighet, rikedom eller framgång utan gör allt för att andra ska få liv, trygghet, lycka och frid.

Gud är kärlek. Vi behöver Honom. Vi behöver hans kärlek. Först när vi tar emot, kan vi också ge vidare. För tanken är inte att vi ska prestera kärlek, utan vara kanaler för den. Guds kärlek ska få fritt strömma genom oss ut till andra. Det behövs öppna spjäll i båda ändar; ta emot – ge vidare, ta emot – ge vidare.

Låt oss be om att vi mer och mer lär oss vad kärlek är och får nåd och kraft att leva kärleksfulla liv, enskilt och som församling.

Advertisements

Du ska ge honom namnet Immanuel

Profeten Jesaja fick framtidslöftet om den unga kvinnan som skulle bli havande och föda en son och att hon skulle ”ge honom namnet Immanuel” (Jes 7:14). Matteus anknyter till denna profetia när han beskriver det som hände kring Jesu födelse ”Allt detta skedde för att det som Herren hade sagt genom profeten skulle uppfyllas: Jungfrun skall bli havande och föda en son, och man skall ge honom namnet Immanuel (det betyder: Gud med oss)” (Matt 1:22-23).

Varför fick han då inte namnet Immanuel? Varför heter han Jesus?

Det finns många namn som förknippas med Jesus där orden ”han skall kallas” används, både i Gamla och Nya testamentet. Detta var ett vanligt sätt att beskriva hur människor skulle komma att relatera till den personen. Jesaja profeterade till exempel också om att ”hans namn skall vara: Underbar i råd, Väldigt Gud, Evig fader, Fridsfurste” (Jes 9:6, 1917 års övers.) Men inga av dessa titlar blev ju Jesu tilltalsnamn, utan fungerade som beskrivningar som människor skulle använda sig av för att referera till Jesus. Lukas berättar för oss att Jesus ska ”kallas den Högstes son” och ”heligt och Guds son” (Luk 1:32, 35), men inget av detta var hans verkliga namn.

På två olika ställen säger profeten Jeremia angående Messias ankomst att ”detta skall vara det namn han skall få: Herren vår rättfärdighet” (Jer 23:5-6, se också 33:15-16). På hebreiska står det YHWH, alltså det namn som används om Gud, Fadern. Jesus blev aldrig kallad YHWH som om det vore hans namn, men hans roll var ju precis denna: att föra Guds rättfärdighet till alla dem som trodde på Honom, att byta ut vår synd mot Hans rättfärdighet (2 Kor 5:21). Därför var detta, med rätta, en av hans titlar – något som kan förknippas med honom.

På samma sätt är det med ”namnet” Immanuel. Att Jesus skulle kallas för detta betyder i själva verket att Jesus är Gud och att han kom för att vara mitt ibland människorna och att han fortfarande alltid är med oss alltid. Jesus var Gud som blev människa, som blev kött. Jesus var Gud som ”tog sin boning bland oss” (Joh 1:1, 14). Så därför: Nej, Jesus namn var inte Immanuel, men Jesus var själva betydelsen av namnet Immanuel: Gud med oss. Det är en av många beskrivningar av vem Jesus verkligen är!

God jul!

Bana väg för Herren

På söndag (3:e i advent) handlar evangelietexten om Johannes döparen. Han sitter i fängelse eftersom han har blivit fängslad av kung Herodes för att han predikade att folket i Israel behövde vända om från sitt felaktiga leverne. Till kungen själv hade Johannes väldigt mycket att säga om hans sätt att leva. Till sist blev det för mycket för Herodes och han lät fängsla honom.

Så där sitter han nu när han får höra om vad Jesus håller på med, vad han undervisar om och vad han gör bland folket. Och det verkar som att Johannes nog blir lite fundersam. Han har i hela sitt liv varit väl medveten om det uppdrag som han hade fått från Gud själv – att vara den som banar väg för Messias. Han skulle få vara den nya Elia som skulle förbereda folket för Messias ankomst.

Det har han gjort, men nu när han hör vad denne man – som han trodde var Messias – gör och säger så blir han fundersam. Han har nog, likt många andra av det judiska folket, varit inställd på att den kommande Messias skulle vara en politisk ledare som nu äntligen skulle ta makten och regera i Israel. En ny konung som skulle skipa rättvisa åt det nu så förtryckta judiska folket. Han skulle utfärda domar över de orättfärdiga och straffa de som handlat fel. Så kan man åtminstone förstå Johannes förväntningar på Messias utifrån hans egna predikningar. Tidigare i Matt. säger han så här:

“Varje träd som inte bär god frukt skall huggas bort och kastas i elden. Jag döper er med vatten för omvändelsens skull. Men han som kommer efter mig är starkare än jag, och jag är inte värdig att ta av honom hans sandaler. Han skall döpa er med helig ande och eld. Han har kastskoveln i handen och skall rensa den tröskande säden och samla vetet i sin lada, men agnarna skall han bränna i en eld som aldrig slocknar.”

Johannes predikade med ganska hårda ord och tydliga bilder om den Messias som skulle komma. Men nu så får han istället rapporter om att den som han tror är Messias uppträder som en barmhärtig vän till både tullindrivare, prostituerade och syndare. Och han sänder därför iväg sina lärjungar för att reda ut saken.

Är du den som skall komma? Eller ska vi vänta på någon annan?”

Jesus säger aldrig att det som Johannes undervisat är fel. Men kanske har han likt många andra tolkat uppfyllelsen av det lite fel? När Jesus får frågan, ”Är du den som skall komma?”, svarar han ganska kryptiskt, men ändå tydligt nog för Johannes del. Han pekar på de under och tecken som Han utför och hänvisar samtidigt till profeten Jesajas ord om att döva hör, blinda ser, lama går och ett glädjebud förkunnas för de fattiga.

Jesus svarar alltså indirekt på Johannes fråga om han är Messias. Han hänvisar till Skriften och låter Johannes själv ta ställning. ”Är han den som skall komma?” Han tar upp de tecken på himmelrikets närvaro som både Johannes och han själv har förkunnat. Båda predikade ju samma sak: ”Omvänd er. Himmelriket är nära”.

Det Jesus visar är att himmelriket verkligen är nära i Hans egen person genom de mäktiga gärningar Han utför. Han visar att han är bärare av himmelrikets kraft och ja, han är den som skall komma!

När Jesus skickat den hälsningen till Johannes ger han honom en till: ”Salig är den som inte kommer på fall för min skull” Detta är en hälsning också till alla oss som idag läser Matteusevangeliet. Det är en hälsning som inskärper nödvändigheten av att rätt förstå Kristi gärningar. Den som hör och ser Jesu undervisning och gärningar och förstår dess innebörd – att Guds rike verkligen är närvarande i Jesus – han prisas salig.

Denna hälsning visar oss att inte ens en sådan man som Johannes döparen – som hade fått uppdraget från Gud att ”bana väg för Herren” – säkert kunde tolka Kristi gärningar rätt. Vi vet också från evangelierna hur många av fariséerna och de skriftlärda på den tiden som inte heller kunde tolka Jesu ord och gärningar på rätt sätt. Därför känns varningen till oss solklar: Hur tolkar vi Kristi gärningar?

Vad är det som bäst ”banar väg för HERREN” i våra liv?

Johannes hade vid detta tillfälle inte fått vara med om Jesu allra största gärning, den när Han ensam och övergiven, slagen och hånad, dog uppspikad på ett kors. Den gärning som Jesu hela liv hade som mål och yttersta avsikt, där Han försonade hela människosläktet med Gud genom att i sin död ta alla människors synd på sig och en gång för alla vinna seger över djävulen. Johannes hade däremot profeterat om den gärningen när han sade till allt folket: ”Se, där är Guds Lamm, Han som tar bort världens alla synder” Men det är inte säkert att han, trots det, hade förstått vad som hände på korset…

Den absolut viktigaste Kristusgärningen, hur tolkar du och jag den? Förstår vi vad korset betyder?

Vilka frågor ställer du och jag till Jesus idag? Kanske sitter du idag och frågar: Var han verkligen Guds son? Varför var han tvungen att dö? Angår verkligen Jesu död också mig?Kan vi inte vänta på någon annan, finns det ingen annan lösning?

Då skulle jag vilja svara precis som Jesus gjorde. Lagom kryptiskt, men ändå väldigt tydligt för den som vill se det: Svaren på dess frågor finns i Skriften. Ögonvittnen har skrivit ner och berättat om hur det ligger till.

Jesus lämnade sitt svar till Johannes döparen öppet. Johannes skulle själv avgöra hur det var med Jesus, utifrån de tecken som fanns. På samma sätt lämnar jag det öppet för dig att avgöra: Vem är Jesus? Svaren finns i Skriften om du vill se dem.

För inget annat ”banar väg för Herren” in i våra hjärtan lika tydligt och exakt som Guds eget ord gör.

Amen.

Tankar kring #metoo

Jag blir så klart som alla andra upprörd över den senaste tidens avslöjande och offentliga berättelser om hur kvinnor gång på gång blir utsatta för olika typer av sexuella övergrepp och trakasserier. Jag hade samlat mig till att försöka skriva något om det, men så såg jag att det redan är flera som har gjort det så ypperligt bra – så då räcker det ju med att jag hänvisar er dit.

För visst är det så att vi som kristen kyrka behöver ta tag i och bemöta detta. Inte för att vi är fria från synd, långtifrån, men för att vi tror på en Gud som har förlåtelse och upprättelse att erbjuda och som dessutom har skapat man och kvinna med en klar tanke på jämlikhet och ömsesidig respekt och beroende.

Därför – läs väldigt gärna vad Daniel Ringdahl i Roseniuskyrkan har skrivit på sin blogg.

Läs också gärna vad John Sjögren skrivit i Svenska Dagbladet angående detta.

Jag kunde inte skrivit det bättre själv! 🙂

Romarbrevet 3:26

Rom 3:26

”I vår egen tid ville han visa sin rättfärdighet: att han är rättfärdig och gör den rättfärdig som tror på Jesus”.

Återigen skriver Paulus att Gud vill ”visa sin rättfärdighet”. Och återigen betonar han att det är ”i vår egen tid” som Gud gör detta. En koppling tillbaka till ”Men nu…” i vers 21 är tydlig. Det är budskapet om att Gud i just denna tid uppenbarar en rättfärdighet, genom tron på Jesus, som ramar in dessa verser.

Denna sista vers talar om två saker för oss. För det första att Gud själv är rättfärdig. Han hade lämnat synderna ostraffade under en tid, men nu bevisar han att han är rättfärdig genom att inte låta synderna och det orättfärdiga förbli ostraffat. Han straffar synden och ondskan och det är hans egen, älskade Son som får ta straffet på sig. Detta var det enda sätt på vilket han själv kunde vara rättfärdig, demonstrera sin rättfärdighet OCH ge människorna en chans att bli rättfärdiga! Han både dömer synden i oss och räddar oss ifrån den!

Både rättfärdighet (det Gud är) och rättfärdiggörelse (det Gud gör) skulle ha varit omöjliga utan korset. Om Gud bara hade sett till att straffa synden skulle hans rättfärdighet inte ha ifrågasatts. Däremot skulle hans nåd och barmhärtighet kunna ha ifrågasatts. Eftersom Gud i Bibeln framställs som både rättfärdig och nådefull förklarar Paulus för oss här att korset visar oss båda dessa sidor. Kraven på rättfärdighet likaväl som kraven på nåd blir tillgodosedda i Jesu korsdöd. Jesus tog straffet på sig för att vi aldrig skall behöva ta det.

För det andra att Gud gör den rättfärdig som tror på hans Son, Jesus Kristus. Här visar han sin rättfärdighet i form av kärlek och nåd. Gåvan finns där tillgänglig för alla att ta till sig. Tron på Jesus Kristus betonas ännu en gång och är det enda som krävs för att kunna öppna gåvan och se, både det pris som Gud betalt för den och vilken fantastisk gåva det är till oss! Borta är lagens krav på rättfärdiga gärningar. Nu är det en tid då Gud uppenbarar en rättfärdighet genom tro på Jesus, och enbart genom tro på Jesus!

Romarbrevet 3:25

Rom 3:25

”Gud har låtit hans blod bli ett försoningsoffer för dem som tror. Så ville han visa sin rättfärdighet, eftersom han förut hade lämnat synderna ostraffade under uppskovets tid”.

Jesus eget blod som rann när Han dog på korset fungerar som försoning för våra synder. Det grekiska ord som i Bibel 2000 översätts med försoningsoffer är hilastérion. Luther översatte det med ’nådastol’. Andra möjliga översättningar är offerdöd, försoningsmedel och benådningsmedel. Vilken översättning man än väljer står det klart att Kristi blod fungerar som ett medel för att blidka Guds vrede och Guds straff. Just ordet hilastérion och dess innebörd har det varit mycket diskussioner kring genom historien. En stark koppling kan göras till Gamla testamentet och locket som täckte arken, i vilken förbundstecknen mellan Gud och Israels folk låg (tavlorna med de tio budorden). Från platsen ovanför locket skulle Gud uppenbara sig och tala till Mose och ge honom befallningar till Israels folk (2 Mos. 25:17-22). Detta är vad ordet betyder på det andra stället där det förekommer i Nya testamentet (Heb. 9:5). I 3 Mos. 16 berättas det om ritualen vid ”Den stora försoningsdagen”. En gång om året skulle en präst gå in bakom förhänget i helgedomen och offra en tjur och en bock för att bringa försoning åt sig själv, sin familj och hela Israels församling. Blodet från djuren skulle stänkas på locket som täckte arken. ”Så bringar han försoning och renar helgedomen från israeliternas orenhet och brott, från all deras synder” (3 Mos. 16:16). Det hebreiska ordet för ’lock’ kan också förknippas med det hebreiska verbet för ’sona’. Den grekiska översättningen av Gamla testamentet återger därför just den termen med ett grekiskt ord som kan översättas med ’försoningsställe’. Den gamla svenska beteckningen ’nådastol’, som Luther använde sig av, går tillbaka på den traditionen.

Genom att använda ordet hilastérion på det här sättet inbjuder Paulus oss att tänka på Kristus som det nya förbundets försoningsoffer och Kristi kors som det nya förbundets försoningsställe. Det försoningsoffer som i Gamla testamentet hölls dolt bakom förhänget har i Nya testamentet blivit ’öppet för allmänheten’. Gud har låtit offra Jesus och Hans blod blev det slutgiltiga och fullständiga försoningsoffret – försoningsoffret ”för dem som tror”. Det enda som återstår nu för att få syndernas förlåtelse är att tro på Jesus.

I och med detta ville Gud visa sin rättfärdighet. Han hade lämnat synderna ostraffade under en tid, men nu bevisar Han att Han är rättfärdig genom att inte låta synderna och det orättfärdiga gå förbi. Han straffar synden, och Han gör det i sin egen Son.

Uttrycket “under uppskovets tid” är intressant. Vilken tid är det och vad är det för synder som Gud lämnat ostraffade? Läser man Apg. 17:30 anar man att tiden då Gud lämnat synderna ostraffade är tiden fram till och med Jesu död på korset: ”En lång tid har Gud haft överseende med okunnigheten, men nu ålägger han människorna, alla och överallt, att omvända sig.” Nu när betydelsen av korset har blivit känd är omvändelsen nödvändig, eftersom alla människor nu kan ha kunskap om förlåtelsen och vägen till Gud. Paulus skriver själv en liknande förklaring i Rom. 2:4: ”Bryr du dig inte om Guds oändliga godhet, fördragsamhet och tålamod? Förstår du inte att hans godhet vill föra dig till omvändelse?”

Romarbrevet 3:24

Rom. 3:24

”och utan att ha förtjänat det blir de rättfärdiga av hans nåd, eftersom han har friköpt dem genom Kristus Jesus”.

Här förflyttas fokus ännu en gång, från tragedi i vers 23 till triumf i vers 24! Människan, som stod maktlös inför Gud och på grund av sin synd gick miste om härligheten hos Honom blir nu rättfärdig inför Honom.

För det första sker det ”utan att ha förtjänat det”. Rättfärdighet är alltså inget som människan själv åstadkommer. Hon har inte förtjänat det på något sätt. Guds nåd är det som ligger till grund för den gåva som kallas rättfärdighet. Den ges alldeles gratis. Den ges alldeles oförtjänt. Någon annan betalar priset som du och jag egentligen skulle ha betalt.

Paulus skriver i Galaterbrevet 3:13 ”Kristus har friköpt oss från lagens förbannelse genom att för vår skull ta förbannelsen på sig”. Vi är fria från den förbannelse som vår synd egentligen leder till. Fria = Frälsta = Räddade! Paulus skriver i Efesierbrevet 2:8-9 ”Ty av nåd är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det. Det beror inte på gärningar, ingen skall kunna berömma sig”.

För det andra är det ”av hans nåd”. ”Hans” i det här fallet måste syfta på Fadern. I Rom 1:5 skriver Paulus att han har fått nåden att verka som apostel genom Jesus Kristus. På samma sätt är det här. Nådens källa är Fadern och nåden ges till oss genom Jesus Kristus.

Paulus försöker också på flera andra ställen i sina brev förklara nåden på olika sätt. I Ef. 1:7-8 skriver han: ”I honom (Jesus) och genom hans blod har vi friköpts och fått förlåtelse för våra överträdelser – så rik är den nåd med vilken Gud har låtit all vishet och klokhet flöda över oss”. I Titus 3:4-5 låter det så här: ”Men när Guds, vår frälsares, godhet och kärlek till människorna blev uppenbara räddade han oss – inte därför att vi gjort några rättfärdiga gärningar utan därför att han är barmhärtig”.

För det tredje i den här versen lägger Paulus en betoning på vad som händer med oss tack vare Jesu död. Vi blir inte bara rättfärdiga, utan också friköpta, genom Jesus Kristus. Det grekiska ord som i Bibel 2000 översätts med friköpt kan också översättas med frälst, återlöst eller befriad. Termen är ’lånad’ från marknadsplatsen. I Gamla testamentet användes den om slavar som blev köpta för att sättas fria. Den användes också för att beskriva hur Israels folk blev befriade först från slaveriet i Egypten och senare från fångenskapen i Babylon.

På samma sätt vill Paulus göra gällande att vi var slavar, fångar under synden, utan förmåga att befria oss själva. Men Jesus Kristus befriade oss, köpte oss fria, betalade den skuld som vi hade satt oss i. Så säger Han också själv om sin uppgift här på jorden. Han kom ”för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många” (Mark. 10:45). Vi har blivit friköpta från synden och skulden för att ”nå den frihet som Guds barn får när de förhärligas” (Rom. 8:21).