En liten stund med Jesus

En av våra mest älskade Psalmer, skriven av Lina Sandell, är “En liten stund med Jesus”.

En liten stund med Jesus, o vad den jämnar allt, och ger åt hela livet en ny och ljus gestalt. När jag är trött av vägen och allt som möter mig, en liten stund med Jesus och allt förändrar sig.

I de fyra evangelierna berättas det om ganska många sådana korta, små möten, som människor fick med Jesus och som faktiskt fick förändra allt!

I Lukasevangeliet 7 berättas det om att Jesus blev inbjuden till en farisé som hette Simon. Det hörde inte till vanligheterna, för fariséerna var ofta de bittraste fiender till Jesus. Jesus tar ändå emot inbjudan. Var det bara en allmän gest av artighet från Simons sida att invitera Jesus eller var det så att han, liksom rådsherren Nikodemus, bar på livets viktigaste fråga: Vem är Jesus? Simon funderade kanske över om Jesus var en profet eller rent av profeten, den Messias som Gud hade lovat skulle komma. Frågan var aktuell bland judarna. Då Johannes Döparen uppträdde sände de ut präster och leviter, som skulle ta reda på om han möjligen var profeten.

Jesus antog inbjudan. Han ville att Simon skulle få tillfälle att verkligen lära känna honom, för det är det eviga livet; att känna den ende sanne Guden och den han har sänt, Jesus Kristus. När man hade lagt sig till bords i Simons hus händer något oväntat. En kvinna från staden kommer in, känd för sitt syndfulla liv. Hon bara måste få träffa Jesus! Hon har tagit med sig en alabasterflaska med väldoftande olja och skyndat iväg och gråtande ställer hon sig nu bakom Jesus, vid hans fötter.

Vad var det som drev denna kvinna till Jesus? Det hade blivit uppenbart för henne att hon var en syndare, och hennes egen skuld hade kanske blivit outhärdlig. Det hade Guds Ande verkat i hennes samvete. Så manar Anden denna kvinna att skynda till Jesus. Kärleken till Jesus har tänts i hennes hjärta. Det visar hon i handling, då hon väter hans fötter med sina tårar, torkar dem med sitt hår, kysser och smörjer dem med den välluktande oljan.

När Simon får se detta föraktar han både kvinnan och Jesus. Han tycker sig ha fått ett klart bevis för att Jesus inte kan vara Profeten. I så fall skulle han inte nedlåtit sig till att låta en sådan synderska som denna kvinna röra vid honom. Simon håller sig själv för vida bättre än både kvinnan och Jesus. För honom är det andras synd som är stor, inte den egna. Han säger inget, tänker det bara. Hur behandlar nu Jesus, som läser tankar som en uppslagen bok, en sådan människa? Den vanliga, mänskliga reaktionen skulle ju vara att svara med samma mynt – avsky och förakt. Men sådan är inte Jesus.

Det är inte med förakt Jesus möter den egenrättfärdige Simon utan med kärlek försöker han få honom att förstå hur hårt och kärlekslöst hans hjärta är och att inse sin skuld och sitt eget behov av nåd och förlåtelse. Jesus vill inte att vare sig Simon eller någon annan egenrättfärdig människa skall gå förlorad. Därför tilltalar han honom personligt: ”Simon, jag har något att säga dig.”

För att väcka Simons hårda hjärta framställer Jesus en kort liknelse. Den handlar om två män, deras skuld, deras oförmåga att betala och hur de sedan får skulden efterskänkt. Avmätt svarar Simon på Jesu fråga att han antar att den som fått mest efterskänkt är den som kommer att älska den gode långivaren mest. När Jesus visar att både Simon och kvinnan var skuldsatta och att det var så illa att ingen av dem förmådde betala sin skuld, undervisar han samtidigt oss om något allmängiltigt. Vi befinner oss i precis samma situation.

Männen i liknelsen hade en så förunderligt god långivare att han efterskänkte dem allt, då de inte kunde betala. Nu har Gud efterskänkt inte bara kvinnans och Simons skuld utan också din och min och hela världens skuld. Jesus har betalat den. Du är skuldfri! ”Han har förlåtit oss alla våra överträdelser och utplånat det skuldebrev som punkt för punkt förklarade oss skyldiga. Det skaffade han undan genom att spika fast det på korset” (Kol. 2:13–14).

Kvinnan fick detta personligen bekräftat i sin lilla stund med Jesus: ”Dina synder är förlåtna. Din tro har frälst dig. Gå i frid.” Vi får bara hoppas att också Simon fick det. Men även du och jag har orsak att tacka Jesus för syndernas förlåtelse och ge honom all vår kärlek. Det kan räcka med en liten stund tillsammans med honom för att inse det!

Att sila mygg och svälja kameler

Nyligen beslutade Domkapitlet i Luleå stift att avkraga en EFS-präst på grund av dennes undervisning för en konfirmandgrupp i frågor gällande skapelse och evolution, samt (givetvis) HBTQ-frågor. Hon får alltså inte längre utöva ämbetet som präst i Svenska kyrkan, vilket Domkapitlet och biskop Åsa Nyström medger är den starkaste formen av bestraffning. Anledningen var alltså bland annat att hon hade undervisat om skapelseberättelsen som att det gick till precis så som Bibeln beskriver det och om äktenskapet som ett förbund mellan en man och en kvinna.

Jag vågar påstå att det finns vissa frågor inom Svenska kyrkan idag som får alldeles oproportionerligt stor plats och beslutet i Luleå stift är minst sagt häpnadsväckande. En präst blir avkragad för att hon har undervisat utifrån Skriften, Guds ord, på ett sätt som Svenska kyrkan finner felaktigt. Istället hänvisar man till beslut tagna av kyrkan i Kyrkomötet 2005 och 2009. Som om dessa plötsligt skulle stå över Guds eget ord?

Samtidigt som detta pågår så vet vi att det finns präster i samma kyrka som bland annat förnekar jungfrufödseln, inte tror att Jesus har uppstått från de döda, ifrågasätter att Jesus behövde dö som ett offer för våra synder osv… Frågor som, om du frågar mig, är b e t y d l i g t mer centrala och avgörande för den kristna tron. Men det renderar enbart en tillsägelse, en reprimand eller en prövotid.

Svenska kyrkan av idag silar mygg och sväljer kameler när det gäller lärofrågor. Vill du läsa en betydligt utförligare genomgång av Domkapitlets beslut så vill jag rekommendera Daniel Ringdahls blogg.

Evangeliet och givande

Följande inlägg är skrivet av Timothy Keller och översatt av Betaniakyrkans Ordförande Andreas Dankel:

En gemenskap av givande.

De tidiga kristna utgjorde ett samhälle som var känt för radikalt givande. Diognetus, som inte själv var en kristen utan en kristendomsmotståndare, listade några saker som gjorde det så frustrerande att argumentera mot det kristna “kätteriet”: ”De delar sitt bord med alla, men inte sin säng med alla. De är fattiga och gör många rika; de saknar allt och har ändå många saker.” (Brev till Diognetus, c.100-150 e.Kr.)

Till skillnad från sina medmänniskor och grannar var kristna promiskuösa med sina pengar, men inte sina kroppar. De delade sina ägodelar i ett mått och med en glädje som den omgivande materialistiska kulturen aldrig hade sett tidigare. Denna radikala generositet började omedelbart efter uppståndelsen när de “sålde allt vad de ägde och hade och delade ut åt alla, efter vars och ens behov.” (Apg 2:45) ”… och ingen betraktade något av det han ägde som sitt; de hade allt gemensamt.” (Apg 4:32) .) Motivet för denna ovanliga vilja att ge är naturligtvis Guds oändliga generositet. Han som: ”…inte skonade sin egen son utan utlämnade honom för att hjälpa oss alla, varför skall han inte skänka oss allt med honom?” Rom 8:32 (se även Gal 2:20, Ef 5:2 och 5:25).

Denna tid på året då vi firar inkarnationen – när den andra personen av den treenige Guden avstod från ära och kom till jorden som ett litet barn, för att leva som vi borde ha levt och dog som vi var dömda att dö – är det bara passande att meditera över glädjen att få ge som svar på den ultimata nådegåvan: frälsning genom tro. Det är en gåva som köpts – inte på ett Black Friday-erbjudande – utan på den SANNA Black Friday, som vi nu kallar ”Good Friday” (långfredag) eftersom vi genom hans död och uppståndelse räddas från döden. Om vi ​​är djupt berörda av det gränslösa pris som Jesus betalade för att befria oss, kommer vi bara att känna glädje när vi får möjlighet att ge tillbaka till honom något av det som han har anförtrott oss.

Nedan finns några riktlinjer att följa om du är ny för begreppen generositet och givande.

Riktlinjer för givande – Tionde

Gamla testamentet kallade troende att ge tionde – att ge 10% av deras inkomst. Nya testamentet kräver inget uttryckligt tionde, men i Matt 23:23 kritiserar Jesus fariséerna för att de inte var villiga att gå längre än tionde när det fanns samhällsbehov. Detta betyder att kyrkan inte kan kräva att dess medlemmar ger något särskilt belopp; Jesus antar att hans anhängare kommer att gå längre än en tiondel när de ger. Detta är bara rimligt. Eftersom vi har större privilegier, glädje, kunskap och makt än våra förfäder i tron, hur skulle vi då kunna vara mindre generösa med våra ägodelar? Tionde är alltså en minsta tumregel för kristna som vill ge på ett evangeliskt sätt, till kyrkan, de fattiga och andra.

Överskott och uppoffring

  1. a) Överskott. Jesus varnar för att “lagra” utöver vad du verkligen behöver (Luk 12:21). Även om det ibland är svårt att hitta gränsen mellan “nödvändigheter” och “lyx”, är det tillräckligt att veta att de flesta i medelklassen i USA (och Sverige – min kommentar) ständigt bör öka andelen av sitt givande mer och mer över en tiondel. Det vi tänker på som grundläggande nödvändigheter (rent rinnande vatten, Wi-Fi, mat på bordet) skulle vara en oöverträffad lyx i stora delar av världen.
  2. b) Offer. Det kan finnas perioder i livet där du inte kan ge tionde och fortfarande uppfylla dina andra skyldigheter. Men mer grundläggande än tionde, är givandets/offrets inriktning. Paulus berättar om en kyrka som gav ”…även över sin förmåga…” (2 Kor 8: 3.). De kristnas givande medförde uppoffringar i deras dagliga livsstil (hur mycket de spenderade på kläder, resor, hem osv.) Om vi ​​tillämpar tionde men detta inte påverkar det sätt på vilket vi faktiskt lever, behöver vi ge mer. Om vi inte har möjlighet att ge tionde ännu, men vårt givande påverkar vår dagliga livsstil, kan våra samveten vara i vila.

Givandets dynamik

Jesus sa att ”där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara” (Matt 6:21). Du ger alltid lättast till det som du uppfattar som din verkliga frälsning, ditt hopp och din mening med livet. Om Jesus är den som räddar dig, flyter dina pengar enkelt ut i hans arbete och i människors liv. Om ditt verkliga hopp står till ditt utseende, status eller bekvämlighet, kommer dina pengar lättare att flyta in till dessa produkter, prylar, symboler och aktiviteter och att ge till allt annat av betydelse kommer att verka svårt. Generositet är ett test av var du har ditt hjärta.

Plan för givande.

I 1 Kor 16:2 skriver Paulus: ”Dagen efter sabbaten skall var och en regelbundet lägga undan vad han har råd med, så att inte insamlingen börjar först när jag kommer.” Givande i den tidiga kyrkan var planerat, inte spontant. Spontanitet är bra många gånger och i vissa sammanhang, men när 9 av 10 av oss ger impulsivt och spontant ger vi vanligtvis mycket mindre än vi borde eller kan ge med lite planering och disciplin. (En av tio som istället ger för mycket finner ofta att han eller hon inte kan uppfylla andra förpliktelser.)

Ställ alltså två mycket enkla frågor:

  1. Vilken procentandel av min inkomst vill jag ge till Guds arbete det kommande året? (Jfr 3 Mos 27:30-34; Mal 3:6-12; 2 Kor 8:3)
  2. Vilken procentandel av mitt givande vill jag ge till min församling? Gör sedan upp en plan för att regelbundet göra det (jfr. 1 Kor 16: 2) (Här är autogiro en fenomenal lösning – Andreas kommentar).

Utan planering är det vanligt att människor tror att de har gett mer än vad de faktiskt har. Det är sällsynt att någon säger: ”Oj! Vi har gett mer åt Guds arbete i år än vi budgeterat.” Det är alltid tvärtom. Vid årets slut verkar det som att alla välgörenhetsorganisationer har behov av en extra ekonomisk gåva för att klara av sin budget. Vår församling är inte annorlunda i det avseendet, men försök att komma ihåg att du inte bara ger till en allmän välgörenhetsorganisation, utan att du är förvaltare av det som Gud har gett dig, och att du bara ger tillbaka till Gud vad han först har försett dig med i ditt liv.

En tid av förberedelse

När de närmade sig Jerusalem och kom till Betfage vid Olivberget skickade Jesus i väg två lärjungar och sade till dem: “Gå bort till byn där framme, så hittar ni genast ett åsnesto som står bundet med ett föl bredvid sig. Ta dem och led hit dem. Om någon säger något skall ni svara: Herren behöver dem, men han skall strax skicka tillbaka dem.” Detta hände för att det som sagts genom profeten skulle uppfyllas: Säg till dotter Sion: Se, din konung kommer till dig, ödmjuk och ridande på en åsna och på ett föl, ett lastdjurs föl. Lärjungarna gick bort och gjorde så som Jesus hade sagt åt dem. De hämtade åsnan och fölet och lade sina mantlar på dem, och han satt upp. Många i folkmassan bredde ut sina mantlar på vägen, andra skar kvistar från träden och strödde dem på vägen. Och folket, både de som gick före och de som följde efter, ropade: “Hosianna Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!” (Matteus 21:1-9)

Det är något visst med välkända texter. Att veta vad som ska komma, känna igen ordvändningarna och gå in händelseförloppet. Kanske väcks minnen från adventsgudstjänster i barn- och ungdomsåren, kanske finns det en särskild kyrka eller körsång eller plats som vi associerar till när vi hör texterna. Bilden av Jesus som rider in i Jerusalem på en åsna, och folket som samlas kring honom, tar av sig sina mantlar, skär palmblad från träden, lägger dem framför honom och ropar hosianna. Detta tillsammans med adventspsalmerna, doften av kaffe, glögg och saffran och att vi har adventsljus och adventsstjärnor är det tydligt: snart är det jul!

Men det är inte jul än. Och jag tycker att det är lite tråkigt att vi är så snara på att ta ut julen i förskott. Så typiskt för vårt samhälle och vår tid, att vi aldrig klarar av att vänta på något. Redan i början av november hörs julsångerna på radion och i köpcentrum och när det väl är dags för själva julhelgen så har vi ju nästan hunnit att tröttna på dem.

Adventstiden är sin egen tid. Den har sin egen karaktär, sin egen musik och sitt eget budskap. Det är en tid för förberedelse och eftertanke, en tid då vi får se fram emot det som kommer, den som kommer. Inte bara fundera på julklappar och mat och resplaner och annat som ska förberedas, utan också förbereda oss själva. Julen är tiden då vi firar Jesu ankomst i världen men också i våra hjärtan.

Adventstiden är därför tänkt att vara en tid för väntan och reflektion – är jag beredd att ta emot det goda Gud vill ge i mitt liv? Vad är det viktiga i mitt liv? Vilka goda gåvor har jag redan fått? Vad kan jag ge vidare till människorna omkring mig? Bortom ytan av blinkande ljus, glitter och dekorationerna så finns någonting mer, en Gud som längtar och vill ha en relation med oss.

I flera kristna traditioner är adventstiden också en fasteperiod. Med samma syfte och funktion som den stora fastan inför påsken. Just med syftet att hjälpa oss att stanna upp, vänta, vara i stunden, reflektera och göra oss redo för julens glädje och Jesu ankomst.

Adventstiden är en tid när vi, även till det inre, förbereder oss för julens budskap: Gud blir människa. Det är och förblir ett ofattbart mysterium, att Skaparen av himmel och jord, Allsmäktig Gud och Fader, låter sig födas hit till jorden som ett litet barn. Han gör sig själv synlig. Han gör sig själv konkret. Han gör sig själv nåbar och han gör sig själv sårbar. Allt för att demonstrera sin enorma kärlek till den här världen och till oss var och en.

När vi bodde i Addis Abeba fick vi varje jul vara med om en väldigt speciell händelse. En dag strax innan jul delade organisationen Hope for Children ut mat till gatubarn i staden och bjöd in dem till en julgudstjänst. Det kunde vara upp emot 1000 barn som kom till denna samling. Vid ett tillfälle fick vi med oss Sveriges Ambassadör till den här samlingen – och det väckte ganska stor uppmärksamhet och uppståndelse. Sveriges Ambassadör lämnade sin ambassad, gick ut på gatan och delade ut mat åt gatubarnen. Ni kan tänka er vilka skilda världar som möttes.

Precis så – och ännu mycket större – är det att Guds egen Son lämnar sin tron av kristall, sin ära i ljusets palatser och lägges på strå i ett stall. Han har kommit hit till vår bakgata för att ge oss mat, livets bröd. Det mysteriet tåls att reflektera över. Låt adventstiden bli den tid av väntan och förberedelse som den är tänkt att vara. Då kan julfirandet också bli så mycket större och mer djupgående glädjefyllt!

Vem definierar oss?

Det pratas mycket i vårt samhälle idag om hur vi väljer att definiera oss själva. Ibland verkar det nästan som att vi tror att en människa föds till den här världen som ett tomt ark och att det är upp till var och en att välja hurdana vi vill vara. Det kan ju till en början låta som den ultimata friheten, men min erfarenhet är att det snarare tenderar att skapa en enorm ångest hos många. Hur ska jag definiera mig? Vem vill jag vara? Sådana frågor är så stora och avgörande och om du inte själv känner att du kan finna något bra svar på dem – ja, vem eller vad är du då?

När Gud definierar sig själv så gör han det på ett provocerande enkelt sätt. Han möter Mose, som frågar honom vem han är. Hans svar är bara: “Jag är” eller “Jag är den jag är”. Det är ett svar som har ett enormt djup, men visar oss grundläggande på några viktiga saker:

  1. Gud är. Punkt. Gud definieras av sig själv, inte av någon annan. Gud är den han är och det kan varken du eller jag göra särskilt mycket åt. Det spelar ingen roll vad vi tänker om honom, vad vi tror om honom, eller vad andra tror (eller inte tror) om honom. Vi kan som människor inte definiera Gud. Vi behöver inte definiera Gud. Det kan kanske i sig vara en skön insikt; Gud blir varken mer eller mindre verklig, eller mer eller mindre nära, beroende på vad jag (och andra) tror och säger om honom. För Gud är. Punkt. Ingen människa kan kontrollera eller påverka hans existens, karaktär och varande.
  2. Detta är dock en lyx som enbart är förbehållen Gud. Vi människor är inte skapade för att definiera oss själva. Vi är inte Gud. Vi är skapade av Gud, som mänskliga varelser, som män och kvinnor. Detta är inte en brist hos oss, att vi inte kan definiera oss själva, utan det är så som Gud har skapat oss. Vi kan jämföra det genom att se på en sedel, t ex en tvåhundralapp. Den är i sig själv inte värd någonting (möjligtvis några ören för pappret) utan definieras utanför sig själv – av människan – till ett värde av tvåhundra kronor. Likadant är det med människan själv. Vi kan inte definiera oss själva, eller vårt eget värde. Vi får vårt värde utifrån, av någon annan. Det kan ibland vara en smärtsam erfarenhet. Vi blir påverkade av andra, hur de ser på oss och bemöter oss. Allra mest påverkar våra föräldrar oss, men varje relation har betydelse för oss.
  3. Framför allt är det Gud som definierar oss.  I skapelsen som “man och kvinna” med en given uppgift att råda över skapelsen. Längre fram får vi vår definition i relation till honom. Vi är “hans folk”, hans älskade barn. Han är vår Far och han älskar oss med en kärlek så stor att han till och med ger sin egen Son (Jesus) att dö för vår skull. Genom tron på Jesus och i relation till honom blir vi rättfärdiga, heliga, förlåtna, upprättade och helade. Vi får ett nytt liv och vi får löftet om att vi alltid ska få vara med honom i hans rike. En av livets stora hemligheter är att släppa taget om sitt eget liv och överlämna det åt Gud. Att låta honom, som vår skapare, vara den som definierar oss och ger oss vår identitet. Då finner vi trygghet, stabilitet och djup frid. Då kan vi fullt ut vara de vi är skapade till att vara.

 

Vår identitet i Jesus

Idag är det frukost för tjejer i alla åldrar i Betaniakyrkan, med temat ”Med vår identitet rotad i Honom”. Ett tema som givetvis är viktigt även för killar och män, så därför delar jag med mig av några reflektioner här.

Jag läste ett citat för några veckor sedan som jag har använt som underrubrik på den inbjudan som har gått ut. Citat lyder:

”Världen säger: Du är vacker. Djävulen säger: Du är ful. Kristus säger: Du är min.”

“Du är vacker”                                                                                                                                När man hör detta budskap kan det ju till en början låta väldigt bra och vi som kristna kan naturligtvis stämma in i uppmuntran till alla människor med detta budskap: Du är fin. Du är unik. Varje människa är i någon mening vacker. På senare tid har det kommit ganska många hitlåtar med detta tema. ”You are beautiful, no matter what they say”, som t ex Christina Aguilera sjunger för oss. Och, som sagt, det kan ju låta väldigt bra. Ett försök att stärka och uppmuntra varje människa i sin identitet. Men budskapet blir i längden väldigt ytligt, eftersom det enbart riktar sig till vårt yttre. Om det är i de yttre sakerna som vi ska finna vår identitet, så är det en stor risk att det blir en väldigt flyktig sådan. För vad händer den dagen då världen inte längre betraktar mig som vacker? Eller ännu värre, om jag själv inte kan betrakta mig som vacker? Vad händer när alla mina ytliga tillgångar sviker mig? När åldern och rynkorna kommer, eller om jag råkar ut för en olycka och blir ”missbildad”? Världens försök till uppmuntran och identitetsskapande kanske inte är så lyckad?

”Du är ful”
Sedan finns det en fiende till oss som alltid försöker trycka ner oss. Hur många av oss har inte någon gång tänkt tankar som tangerar denna: ”Jag är inte så snygg som de andra”. ”Jag duger inte”. Jag är misslyckad”. Jag är inte värd att älskas”. Det är sådana tankar som kommer från Djävulen, han som Jesus kallar för ”Lögnens fader”. Han talar lögn in i ditt och mitt liv. Detta är, kan vi säga, ofta det budskap som Sociala medier fyller oss med, där alla andra hela tiden lägger ut bilder som visar hur lyckliga de är och hur fint de har det hemma. Vi får lätt bilden av att andra lever så spännande, glada, meningsfulla och lyckliga liv. De hinner renovera sitt hus, samtidigt som de lagar nyttigt långkok med råvaror som de naturligtvis själva odlat och dessutom bakar de sitt eget bröd och gör sin egen sylt. Detta samtidigt som deras barn ser perfekta ut och lyckas i skolan eller med sin sport och de gör ”helt fantastiska” utflykter med båten eller i skogen. Det är bara jag som aldrig orkar, eller hinner, eller har råd med något av det. Och så fylls vi på med lögnen: Jag är misslyckad. Jag duger inte. Och vår identitet påverkas.

”Du är min”
Om vi ska finna vår sanna identitet behöver vi istället lyssna till Jesus. Han säger: ”Du är skapad helt unik till att vara en avbild mig. Du är sådan som jag hade tänkt att du skulle vara. Jag vet att du har misslyckats med saker i ditt liv. Det har alla människor. Men min kärlek till dig går utöver allt sådant. Den är inte beroende av vad du gör eller inte gör. Jag älskade sig så oändligt mycket att jag valde att avstå allt jag ägde och hade i härligheten hos min Fader för att komma hit till jorden. Min kärlek till dig drev mig till korset där jag betalade priset för dig och gav dig möjligheten att får förlåtelse, bli försonad med Gud och bli ett Guds barn fullt ut. Oavsett hur de ser ut, vad du själv eller andra tycker om dig så är du min. Jag vill vara din Herre och vän. Du är dyrbar och värdefull i mina ögon. Jag har en uppgift för dig och har dessutom förberett en plats för dig i min Faders hus, där jag vill att du ska vara med mig i evigheters evighet. Så mycket älskar jag dig. Så kom, finns dig själv i relation till mig. Slappna av och bli trygg i din identitet som mitt barn, min vän, min lärjunge, min tjänare. Jag ger dig min frid.”

 

Guds rustning, del 4

Idag avslutar vi vår genomgång av Guds rustning.

Frälsningens hjälm
Både Satan och det samhälle vi lever i bombarderar oss med sådant som missmod, orenhet, fruktan, avund, jämförelse, misstänksamhet mm. Men frälsningens hjälm är tänkt att skydda oss i vårt eget tankeliv. Den skyddar också alla inkörsportar till vårt tankeliv: våra ögon, våra öron och vår mun.
Innan vi tar på oss frälsningens hjälm får vi först bekänna att vi släppt in sådana tankar och i Jesu namn ta avstånd ifrån dem. När vi sedan sätter på oss frälsningens hjälm är det återigen Jesus själv vi tar på oss. Hjälmen ger ”era tankar skydd i Kristus Jesus” (Fil 4:7).
När sedan alla mörka tankar vill komma in, möts de av lovsången om Jesu frälsning. Frälsningens hjälm hjälper mig att ha mina tankar tillsammans med Jesus. Och varje ond tanke gör jag ”till en lydig fånge hos Kristus” (2 Kor 10:5). Har man frälsningens hjälm på sig under dagen kan sången om Jesu frälsning sjunga i bakhuvudet även då man håller på med mycket annat.

Andens svärd
Detta är faktiskt det enda offensiva vapen som en kristen får använda! Jesus själv gjorde det hela tiden och på så sätt gjorde han klart att det är ett vapen som den Onde alltid måste vika sig för. Andens svärd är Guds ord och Satan måste vika sig för Ordet (det blir som tydligast i Jesu egen kamp med djävulen ute i öknen, se Matt 4:4, 7, 10).
Ordet själv ger oss faktiskt den absolut bästa argumentationen för sin egen nödvändighet: “Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger så djupt att det skiljer själ och ande, led och märg och blottlägger hjärtats uppsåt och tankar.” (Hebr 4:12)

Som soldat är det naturligtvis viktigt med både vapenkännedom och vapenvård. Den dagliga bibelläsningen och utläggningen av bibelordet behöver vi var och en! Det är också en stor fördel att lära sig olika bibelverser utantill och på så sätt ständigt kunna leva med Ordet inom sig.

Guds rustning, del 3

Vi fortsätter här vår genomgång av Guds rustning.

Villighetens skor
Dessa skor skyddar mot två av Satans mest effektiva angrepp: ängslan och lättja. För det första: om man inte har skor måste man gå barfota. Då blir gången ofta ängslig och försiktig. Blicken riktas neråt. Man får akta sig för var man trampar. Det är så många kristna går idag. Man är rädd för allt som man kan stöta på och stöta mot. Vad skall folk säga om mig? Vad ska Gud säga om mig? Man är rädd för människor och rädd för Gud.
Men när vi lyssnar till Herrens budskap om fred, lär vi oss att gå med stadiga steg genom livet. Ty detta budskap säger oss att vi för Jesu skull får syndernas förlåtelse och frid med Gud. Jesu fullkomliga kärlek fördriver all rädsla (se 1 Joh 4:18).
För det andra så skyddar “villighetens skor” oss också mot lättja. Satan vill väldigt gärna få oss att stanna upp på vår vandring. Han vill få oss att känna oss håglösa, liknöjda och att vi ska bli apatiska. Men evangeliets ord ger oss en ny vilja! Med skorna på blir det en ny spänst och en ny glädje i våra liv. När vi förstår vad det är Jesus har gjort för oss och vilket nytt liv det är som han erbjuder, då vill vi dela med oss av det. Då längtar vi efter att fler ska få höra talas om det!

Trons sköld
Denna sköld som vi har fått av Gud skyddar mot djävulens kanske farligaste angrepp: otron.
Tvivel är att inte kunna tro. Otro, däremot, är att inte vilja tro. Tvivlet plågar min tro, men behöver inte skilja mig från Gud. Otron, däremot, får mig att vända ryggen åt Gud. Att slå av strömbrytaren till honom. När Jesus ska beskriva vad synd är, så konstaterar han krasst att det är detsamma som otro: “Synd: de tror inte på mig” (Joh 16:9).
Att hålla trons sköld framför sig är detsamma som att hålla fram Guds löften. Vi behöver denna sköld då den Ondes alla brinnande pilar börjar vina genom luften: ”Du tror väl inte på det där?” ”Inte bryr sig Gud om dig.” ”Skulle då Gud ha sagt…?”
Trons sköld är Jesus själv. Han säger samma sak till dig han sade till Abram: “Var inte rädd, Abram. Jag är din sköld” (1 Mos 15:1).

De sköldar som den romerska armén använde sig av gick att haka fast vid varandra och gav därför dubbelt skydd, när soldaterna stod sida vi sida. På samma sätt behöver också vi varandra. Dina kristna syskon omkring dig behöver din tro och du behöver deras. På så sätt blir vårt försvar starkare!

Guds rustning, del 2

Vi har fått en rustning av Gud som vi bör använda oss av i den andliga kamp som vi som kristna är insatta i. Det är viktigt för varje god soldat att ha en kännedom om sin utrustning, om vad man kan göra med den och bruka den till.

Sanningens bälte
Sanningen är något som är väldigt viktigt för oss, eftersom satan alltid anfaller oss med lögnen. Jesus säger att han är ”en lögnare och lögnens fader” (Joh 8:44). Med många fula och lömska knep, halvsanningar och smålögner vill han lura oss bort från Jesus och den gemenskap vi äger med Gud (precis som det skedde med Adam och Eva i tidernas begynnelse).
Sanningen som vi tar på oss är Jesus själv. Han är Sanningen (se Joh 14:6)! Därför behöver jag inte lyssna till eller gå på vad som helst. Om jag vet vem Jesus är och vad Jesus har sagt, så kan jag vara trygg i det och lita på det. När Jesus får omsluta mig (just som ett bälte) så går det inte att vara oärlig och falsk. Jag vill inte vara det. Jag tar inte in vad som helst och vad som helst kommer inte heller ut ur mig. Jag låter Jesus definiera vad som är rätt och fel, sanning och lögn. Hans ord blir vägledande.

Rättfärdighetens pansar
Ett bröstpansar skyddar det som är allra viktigast, vårt hjärta. Att det är just rättfärdigheten som sitter där innebär att detta pansar skyddar oss mot Satans försök att få oss att framhäva oss själva. Den Onde gör ju allt för att vi inte ska se på Jesus, utan istället fokusera på oss själva och vårt eget. Det kan handla om att vi tänker både för mycket och för lite om oss själva – både högmod och självömkan är fällor som vi människor lätt kan fastna i.
Vår egen rättfärdighet ger oss inget vidare bra skydd. Rättfärdighetens pansar är därför Jesu rättfärdighet. Det är tack vare honom som jag får ta emot syndernas förlåtelse. Det är tack vare honom som jag är den jag är. Det är tack vare honom som jag kan göra det jag kan göra. Därför får vi göra som Paulus: kasta vår egen rättfärdighet på sophögen (se Fil 3:8) för att istället leva helt och fullt av Guds förlåtelse.
Jag har då inget behov av att ställa mig själv i centrum. Jesus har redan ställt mig där då han drog mig in i sin kärlek. Jag behöver inte heller försvara mig själv. Jesus gör det mycket bättre (se 1 Joh 2:l-2 och Rom 8:1)!