Församlingen som en familj

Man kan beskriva den kristna församlingen på flera sätt, men en av de mest vackra och djupa beskrivningarna av den är – som en familj. Som kristna har vi fått Gud till Fader och Jesus Kristus som broder. Och varje enskild kristen är på så sätt vår syster och/eller bror. Tillsammans utgör vi en familj, inte i jordisk bemärkelse utan i himmelsk.

Men hur är egentligen en familj sammansatt? Ibland hör jag kristna säga att man upplever att man har mycket lättare att få riktiga vänner utanför kyrkan – och vid en närmare eftertanke är det kanske inte så konstigt. Vänner som man själv väljer att umgås med är ju ofta sådana som är hyfsat lika en själv. Man är nog oftast i samma ålder, delar samma intressen, har ganska samma syn på livet och uppskattar samma saker. Inte konstigt att man trivs tillsammans – och det är ju underbart!

Men i en familj, hur är det där? Ja, inte får man lov att välja sina syskon efter egna önskemål inte. Fråga mig, jag har fyra stycken och har inte fått välja ett enda av dem! Jag har fått gilla läget och ta dem som de kommer. Det har inte alltid varit enkelt, men de djupa kärleksband som genom åren har utvecklats är idag väldigt starka. Jag skulle vara beredd att göra väldigt mycket för mina syskon.

På samma sätt är det i en kristen församling, i den större familj som vi har blivit en del av. Vi har inte alltid valt varandras sällskap på grund av att vi har så mycket gemensamt. Ibland är kanske det enda man har gemensamt med en kristen bror eller syster det faktum att man tror på Jesus? Man får inte välja sina kristna syskon utan man får ta dem som de kommer. Och man får gilla läget!

Varför tror du att Jesus gång på gång uppmanar oss kristna att vi ska älska varandra? Jo, för det kanske faktiskt inte kommer naturligt för någon enda av oss. Vi måst erkänna att vi ibland kan ha väldigt svårt för flera av våra kristna syskon, men trots det är vi syskon och kallade att älska varandra. Det finns en utmaning här som vi behöver vara medvetna om. Men samtidigt kan det skapa väldigt starka kärleksband när vi står kvar och låter relationer formas, djupna och utvecklas. Det är inte alltid lätt, men det är spännande!

Advertisements

Vad är sanning?

Ännu en dag vaknar vi till nyheter där sanningsbegreppet diskuteras. Denna gång är det Donald Trumps rådgivare Rudy Guiliani som i en tv-intervju sade: “Sanning är inte sanning”. Vi lever i en postmodern tid, då sanningsbegreppet mer och mer har urholkats, åtminstone det vi brukar kalla för “absolut sanning” – alltså något som bör vara sant för alla människor i alla tider, överallt. Istället talar vi allt oftare om “min sanning” och “det som är sant för mig”. Dessutom har det blivit allt vanligare att sprida sk. “sanningar”, men som egentligen bara bygger på egna tolkningar eller upplevelser av saker.

Så – vad är egentligen sanning? Frågan är evig. Redan Pontius Pilatus ställde den brännande och avgörande frågan till Jesus. Guds son stod anklagad och sade sig ha kommit hit till världen med ett enda syfte: “att vittna för sanningen”.

För oss som kristna är sanningsbegreppet otroligt viktigt. Jesus själv säger att han är sanningen och att han talar sanning (Joh 8:45). Det förklaras också för oss att Bibeln är sann i vad den påstår: “Summan av ditt ord är sanning” Ps 119:160.

Det behöver naturligtvis finnas något som är absolut sant i en del frågor. När det gäller skapelsen till exempel så kan det inte både vara sant att den tillkommit utan någon Gud och att Gud ligger bakom den. Något av alternativen måste vara sant. Det kan inte heller på samma gång vara sant att Jesus uppstod från de döda och att han inte gjorde det. Något av alternativen måste, per definition, vara falskt.

När vi försöker ta reda på vad som är sant i frågor som dessa, så är det mycket svårt att komma fram till absolut kunskapsvisshet. Det vi kan och bör göra är att försöka se vilket av alternativen som är mest trovärdigt eller troligt. Inom filosofin har man sedan länge använt sig av tre “frågor” för att försöka avgöra vad som är sant.

  1. Är det tänkbart? Om jag påstår att jag har sett en fyrkantig cirkel, så kan du ganska snabbt avfärda det påståendet som lögn, eftersom det jag hävdar mig har sett faktiskt inte är möjligt. Det är otänkbart att något sådant existerar. Ett sant påstående måste vara logiskt tänkbart.
  2. Är det trovärdigt? Om jag påstår att jag har sett ett lejon i Folkets park i Kävlinge, så kommer du att reagera med skepsis. Det låter inte särskilt troligt. Men samtidigt går det inte att avfärda påståendet helt, särskilt inte när du får höra att det precis kommit en cirkus till Kävlinge. Då blir påståendet fortfarande svårt att tro på, men det måste undersökas. Det går inte att helt avfärda det. Det kan faktiskt vara sant.
  3. Är det tillämpbart? Det jag påstår är sant ska inte bara gå att få ihop rent logiskt i huvudet, utan det behöver också fungera att leva utifrån i mitt liv, varje dag året runt. Som exempel så går det att hävda, rent teoretiskt att människan skulle sakna ett värde i sig själv, men det går inte att leva så i praktiken.

Utifrån dessa tre frågor kan mycket avgöras. Är det tänkbart att det finns en Gud? Svar ja. Är det trovärdigt att det finns en Gud? När vi ser på skapelsen så är det väldigt mycket som pekar på att det måste finns en intelligens bakom allting, så: svar ja. Går det att tillämpa detta i sitt liv, går det att leva med en sådan sanning? Svar ja.

Sanningsbegreppet är intressant att diskutera, det finns hur mycket som helst att säga. Här finns några bra hemsidor att tillgå för den som är mer intresserad av liknande frågor: Apologia, Reasonable faith,

Vägvisaren till livet

Petrus sade till folket: “Ni förnekade honom som var helig och rättfärdig och begärde att få en mördare frigiven, och vägvisaren till livet dödade ni. Men Gud har uppväckt honom från de döda, det kan vi vittna om.

Apg 3:14-15

När Petrus i sin första offentliga predikan efter Jesu uppståndelse ska berätta om vem Jesus verkligen var så kallar han honom för ”vägvisaren till livet”. Jag älskar det uttrycket! På grundspråket kan det också betyda ”livets upphovsman” dvs. ”grundaren av livet”. Flera engelska översättningar har ”the author of life”, alltså livets författare. Vackert!

Budskapet är tydligt – vill du hitta rätt i livet, vill du hitta Livet med stort L, vill du hitta livets mening – då är det Jesus du ska söka efter.

I alla tider har folk behövt vägvisare – om det så rör sig om att man navigerar utifrån stjärnhimlen till vår tids mer tekniska och uppkopplade GPS, så är fenomenet detsamma. Vi har ett behov av kartor, kompasser, koordinatorer, vägskyltar, pilar, tecken för att komma rätt.

När det gäller vårt andliga liv så finns det idag en uppsjö av olika vägvisare. En enkel sökning på ”andlig vägvisare” på Google ger 25 500 träffar och de 20 första (mest populära?) handlar om Schamaner, Tarotkort, Stjärntecken, Känslan som din inre vägvisare, energier, andliga ljusmästare, din intuition och änglamakter.

Vi lever i en samtid som förtvivlat försöker finna vägen till Livet; frid, kärlek, glädje, lycka och harmoni. Idag ska den tydligen gå via rätt träning och rätt kost.

Och så finns han där mitt framför oss, uppstånden, fri och tillgänglig för alla: Livets upphovsman, vägvisaren till livet. Han som vi istället hånade, dödade och begravde eftersom vi ville ha något annat, något som vi trodde var bättre.

Så var söker du efter livet?

Påsksegern!

Det är helt klart så att det går att beskriva och lägga ut påskens stora berättelse på många sätt. Ett sätt är att försöka beskriva den, så här i tider då många olika sporter gör upp i olika slutspel, är genom den seger som Jesus vann, när han dog på Golgata kors.

Redan i 1 Mos 3 ger Gud en profetia om kvinnans säd som en dag skulle trampa på ormens huvud. Och Paulus skriver i Gal 4:4 att ”när tiden var inne sände Gud sin son, född av en kvinna och född att stå under lagen, för att han skulle friköpa dem som stod under lagen och vi få söners rätt.”

Författaren till Hebreerbrevet kompletterar:

”Då nu barnen är av kött och blod måste han på samma sätt bli människa, för att han genom sin död skulle göra dödens herre, djävulen, maktlös och befria all dem som genom sin fruktan för döden varit slavar hela sitt liv.” Hebr 2:14-15

Här kan vi lägga märke till vad som krävdes för att ormen skulle bli besegrad. Den heliga lagen som band människorna under dödens och djävulens våld behövde uppfyllas. Och den död som människan förtjänat, eftersom syndens lön är döden, den behövde utstås. Därför heter det för det första om Jesus att han var ”född att stå under lagen”, för att han skulle kunna friköpa alla dem som stod under lagen. Det skedde på det sättet att han i vårt ställe helt och fullt uppfyllde lagen.

Han älskade Gud av hela sitt hjärta, av hela sin själv och av hela sin kraft. Och han älskade sin nästa som sig själv. Han älskade oss alla så högt att han utgav sitt eget liv, och Skriften säger att ”ingen har större kärlek än att han ger sitt liv för sina vänner”. Men Jesus gick längre, då han till och med älskade sina fiender och dog även för dem. Det var en fullkomlig laguppfyllelse! Och han gjorde det för oss, i vårt ställe och för vår räkning. Han var ”född att stå under lagen, för att han skulle friköpa dem som stod under lagen”, dvs. dig och mig. Det var det första vår Frälsare gjorde.

Men för det andra skulle han också enligt Guds eget beslut lida och möta döden för oss alla. Herren kastade allas våra synder på honom (Jes 53:6) och med synden följde också lagens förbannelse, Guds vrede och den eviga döden. Allt detta onda släpptes loss mot Jesus i den stund då den stora drabbningen skulle äga rum, på berget Golgata utanför Jerusalem.

Synden, lagen, döden och djävulen möter här ”kvinnans säd”.

Luther säger så här: ”Låt oss se hur de ger sig på honom. De kastar honom till jorden och dödar honom. O, min Gud, vad blir det då av min Frälsare? Jo, Gud kommer och rycker honom ur döden och gör honom åter levande – och inte bara det utan sätter honom också på Majestätets högra sida i himmelen och låter honom regera över allting.”

Vad blev det då av synden? Jo, den ligger under hans fötter. Vad blev det då av döden? Den har övervunnits. Vad blev det av lagens förbannelse? Den blev borttagen, när han ”blev en förbannelse för vår skull”. Vad blev det av djävulen, som anklagade oss dag och natt inför Gud? Han blev utkastad och dömd.

Det var denna seger som aposteln jublade över, när han utropade: ”Döden är uppslukad och segern är vunnen. Död, var är din seger? Död, var är din udd? Dödens udd är synden, och synden har sin kraft i lagen. Gud vare tack som ger oss segern genom vår herre Jesus Kristus.” (1 Kor 15:55-57).

Därmed är nu allting fullkomnat. Jesus har åstadkommit det som var hans uppdrag. Syndafallet är botat. Hela världens – och därmed också min egen – synd är helt och hållet sonad. Lagens förbannelse är borttagen. Människan kan åter ha frid och gemenskap med Gud. Paradiset är åter öppnat. Vi kan åter tala med Gud såsom ett barn talar med sin far. Vi skall åter till sist få vara tillsammans med honom i en evig salighet i himmelriket. ”Gud vare tack som ger oss segern genom Jesus Kristus”

Vad är kärlek?

Vad är kärlek? Den anspråkslösa lilla frågan har ställts av otaliga människor genom alla tider och har säkert fått lika många olika typer av svar. I vår egen tid blir ordet kärlek nästan alltid sammankopplat med känslor, som att vara kär eller förälskad. Men vågar man titta lite djupare så inser man ganska snart att kärlek är och borde vara något mycket mer och större än så. När vi säger att man älskar någon, så uttrycker det ju inte främst en känsla eftersom älska är ett verb; att älska. Det uttrycker därför i första hand någonting som vi gör, och kanske också därmed något som vi faktiskt kan bestämma oss för att göra?

Som kristna behöver vi givetvis gå tillbaka till Gud själv för att finna det djupaste svaret på denna fråga. Bibeln talar om för oss att “Gud är kärlek”, det är liksom hans själva väsen att älska. Johannes skriver t.ex: “Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son…” Gud älskade och handlade. Jesus talar också mycket om kärlek och säger bland annat att “så som jag har älskat er ska också ni älska varandra”. Då blir det en intressant fråga att ställa sig: hur älskade Jesus? Det bör vara vår rollmodell framför andra.

Jesus älskade genom att ödmjuka sig, avstå den härlighet han ägde hos Fadern, bli som en av oss och göra sig lydig Faderns vilja ända upp på korsträdets stam. Han gav och han utgav sig själv fullständigt för andras skull – för vår skull – för din skull. Jesus tänkte inte på sig själv eller sitt eget, utan han gjorde sitt verk för att vi skulle få liv. Han hade vårt bästa i fokus.

Där tror jag att svaret börjar forma sig för oss. Verklig kärlek är aldrig självisk. Tvärtom har den alltid andras bästa i fokus. Den är utgivande. Den tänker inte främst på egen bekvämlighet, rikedom eller framgång utan gör allt för att andra ska få liv, trygghet, lycka och frid.

Gud är kärlek. Vi behöver Honom. Vi behöver hans kärlek. Först när vi tar emot, kan vi också ge vidare. För tanken är inte att vi ska prestera kärlek, utan vara kanaler för den. Guds kärlek ska få fritt strömma genom oss ut till andra. Det behövs öppna spjäll i båda ändar; ta emot – ge vidare, ta emot – ge vidare.

Låt oss be om att vi mer och mer lär oss vad kärlek är och får nåd och kraft att leva kärleksfulla liv, enskilt och som församling.

Du ska ge honom namnet Immanuel

Profeten Jesaja fick framtidslöftet om den unga kvinnan som skulle bli havande och föda en son och att hon skulle ”ge honom namnet Immanuel” (Jes 7:14). Matteus anknyter till denna profetia när han beskriver det som hände kring Jesu födelse ”Allt detta skedde för att det som Herren hade sagt genom profeten skulle uppfyllas: Jungfrun skall bli havande och föda en son, och man skall ge honom namnet Immanuel (det betyder: Gud med oss)” (Matt 1:22-23).

Varför fick han då inte namnet Immanuel? Varför heter han Jesus?

Det finns många namn som förknippas med Jesus där orden ”han skall kallas” används, både i Gamla och Nya testamentet. Detta var ett vanligt sätt att beskriva hur människor skulle komma att relatera till den personen. Jesaja profeterade till exempel också om att ”hans namn skall vara: Underbar i råd, Väldigt Gud, Evig fader, Fridsfurste” (Jes 9:6, 1917 års övers.) Men inga av dessa titlar blev ju Jesu tilltalsnamn, utan fungerade som beskrivningar som människor skulle använda sig av för att referera till Jesus. Lukas berättar för oss att Jesus ska ”kallas den Högstes son” och ”heligt och Guds son” (Luk 1:32, 35), men inget av detta var hans verkliga namn.

På två olika ställen säger profeten Jeremia angående Messias ankomst att ”detta skall vara det namn han skall få: Herren vår rättfärdighet” (Jer 23:5-6, se också 33:15-16). På hebreiska står det YHWH, alltså det namn som används om Gud, Fadern. Jesus blev aldrig kallad YHWH som om det vore hans namn, men hans roll var ju precis denna: att föra Guds rättfärdighet till alla dem som trodde på Honom, att byta ut vår synd mot Hans rättfärdighet (2 Kor 5:21). Därför var detta, med rätta, en av hans titlar – något som kan förknippas med honom.

På samma sätt är det med ”namnet” Immanuel. Att Jesus skulle kallas för detta betyder i själva verket att Jesus är Gud och att han kom för att vara mitt ibland människorna och att han fortfarande alltid är med oss alltid. Jesus var Gud som blev människa, som blev kött. Jesus var Gud som ”tog sin boning bland oss” (Joh 1:1, 14). Så därför: Nej, Jesus namn var inte Immanuel, men Jesus var själva betydelsen av namnet Immanuel: Gud med oss. Det är en av många beskrivningar av vem Jesus verkligen är!

God jul!