Perspektiv på tillbedjan

Igår fick vi inleda vår temaperiod om lovsång. Det var en härlig gudstjänst, där lovsången fick utrymme och i det fick Gud utrymme att beröra oss. Vi ser med spänning och förväntan fram emot de fortsatta söndagarna med detta tema.

Även här på bloggen kommer detta tema att uppmärksammas, med olika inlägg. Först ut är en reflektion av den katolske biskopen Anders Arborelius, som jag hörde tala om lovsång och tillbedjan för ett antal år sedan. Här är delar av hans undervisning:

Gud är Gud, och vi är vi

“Gud är Gud, och vi är vi”. Denna självklara och något triviala sats är grunden för allt i tillvaron och för tillbedjan. Det är egentligen enkelt att tillbe. Bara genom att vi är till och är skapade av Gud, är vi inriktade på honom. Det är denna enkla, självklara ton, som vi kallar tillbedjan, vi skall försöka upptäcka i våra liv och i vår gudstjänst.

Att vara skapad av Gud är att vara skapad för tillbedjan. Den skapade tjänar sin Skapare genom att vara till. Genom att vara det vi är, och genom att vi har fått detta och blivit till tack vare honom, tillber vi honom. Det är själva grundrelationen mellan Gud, Skaparen, och oss, det skapade.

Jag är jag, och Gud är Gud. När jag erkänner att jag har mitt vara av Gud, att jag får allt av honom, då ger jag Gud den tillbedjan, som tillkommer honom. Just detta är lite främmande för oss, för när vi hör ord som bön och tillbedjan, då tänker vi, att detta är till för vår skull. Vi kan inte tänka det högt, ty vi är uppfostrade att vara osjälviska. Men ändå har vi en bild av, att detta i första hand skall tillföra oss något. Gud skall ge oss något. Det har han redan gjort genom att göra mig till den jag är. Men då får jag i min tur ge mig tillbaka till honom som en akt av tillbedjan och överlåtelse. Vi ber och går i gudstjänst inte för vår egen skull utan för att erkänna vårt beroende av Gud och för att ge honom vår tillbedjan. Detta ger oss en oerhörd frihet. Då behöver vi inte hela tiden mäta och tänka: Vad säger detta mig nu? Hur känns det? Vad får jag ut av det? I vårt konsumtionssamhälle är vi hela tiden präglade av förväntan att göra nya upplevelser, att det skall kännas på något sätt, att det skall ge oss något. Ett av de största hindren att leva i tillbedjan och bön är att vi har en bild av hur det skall vara, vad vi skall känna och få ut av det. Får vi då inte ut något så tror vi att det inte är något. Det är mycket tragiskt.

Tillbedjan är att vara det jag är i relation till Gud, att vara beroende av honom och i det finna min djupa lycka. I den gamla katekesen frågades det: Vad är livets mening? Om det skriver man stora böcker i vår tid. I katekesen gavs det enkla svaret: att tjäna och tillbe Gud. Så enkelt är det. Men i vår sofistikerade tid vill man gärna lägga ut det. Men egentligen är det så enkelt. Hittar jag fram till denna grundtillbedjan av Gud, då har livet en skönhet, ett djup utan like. Hur det än förflyter på ytan, vet jag, att det jag just nu gör är mitt sätt att tillbe honom. Hela mitt liv är en akt av tillbedjan. Jag är skapad för att ge honom den kult, den tillbedjan som tillkommer honom. Dessa uttryckssätt är lite främmande för vårt sätt att tänka. Vi tänker att tillbedjan skall vara något annat, något som känns skönt eller fint. Men det ligger mycket djupare än allt vi kan uppleva och erfara.

Det är en oerhörd befrielse, när det går upp för mig , att jag kan tillbe Gud, även när jag inte alls känner mig from eller upplagd för det. Jag kan ge Gud den tillbedjan som tillkommer honom, även när jag är på dåligt humör eller har ont i magen eller är i konflikt med min fackliga representant eller vem jag nu har svårt med. Vi måste lägga undan alla förväntningar, att det skall vara på ett visst sätt. Jag får uppleva en rent existentiell tillbedjan, som jag får genom att vara skapad till Guds avbild. Som Guds avbild ger jag honom tillbedjan, även då jag inte är djupt medveten om eller tänker på, att jag är Guds avbild, Guds mästerverk, Guds skapelse. Då lever jag i tillbedjan för hans förhärligandes skull. Den dimensionen har vi ofta tappat i vår tid. Bara genom att vara det vi är, utgör vi en levande tillbedjan av Gud.

Detta beroende är så stort, att det på något sätt tillför Gud något. Jag säger detta med en viss tvekan, för det är lätt att missförstå ett sådant begrepp. Vi skulle kunna säga, att det gläder Gud, att jag är vad jag är. I en viss spiritualitet använder man gärna detta uttryckssätt, t.ex. Thérèse av Lisieux (1873-1897). Hon säger: faire plaisir à Dieu (att behaga Gud). Det är kanske ett ord vi har svårt att förstå, men det är underbart. Bara genom att vara det jag är, behagar jag Gud, gläder jag Gud, ger jag honom något. Varje skapad varelse är alltså någonting som behagar Gud, upphöjer och tillber Gud. Allt skapat gör det genom att vara till. Skillnaden mellan oss och det övriga skapade är, att vi kan vara medvetna om det. Vi kan på ett medvetet sätt tillbe och förhärliga Gud. Vi är skapelsens röst. Fåglarna tillber Gud genom att flyga omkring. Blommorna tillber genom att växa.

Vi ger röst åt hela skapelsens och hela universum tillbedjan. Detta är ett mycket älskat tema hos kyrkofäderna. Hela skapelsen är som en lovsång. Men det är någon som måste formulera den, bära fram den på ett medvetet sätt. Skillnaden mellan den övriga skapelsen och oss är, att vi medvetet kan avbryta lovsången. Fåglarna och blommorna är en lovsång bara genom att vara till. Men genom synden kan vi knäppa av lovsången. Vi kan säga: jag vill inte tjäna, jag vill inte tillbe, jag vill inte Gud. Det är därför vi behöver frälsningen, för att vår lovsång skall få del av Jesu egen lovsång av Fadern.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s