Förbön eller anklagelse?

I söndags var det tredje söndagen i fastan, med temat “Kampen mot ondskan”. I detta inlägg presenteras en pågående kamp, inför Guds tron, där vi kanske är delaktiga ibland utan att veta om det?

Guds ord uppenbarar för oss att det bland annat finns två olika slags gärningar som hela tiden pågår inför Guds tron. Det är förbön och anklagelse. Konflikten mellan dessa två är ofta själva brännpunkten för striden mellan Guds rike och mörkrets rike. Eftersom Gud har valt församlingen som sitt hem och Hans tron finns där, står ofta den största striden att finna i hjärtat av församlingen.

Jesus själv är den som står för förbönen. Han ”lever alltid för att mana gott för oss” (Heb 7:25). Hans grundläggande natur är att vara en förebedjare, en överstepräst (se Joh 17 och Hebr 7-8). Jesus vill också göra oss till förebedjare. Utifrån vilken grad som Jesus får tillträde till våra liv, kommer han att använda oss för att be. Det är därför som han säger: ”Mitt hus skall kallas ett bönens hus för alla folk” (Mark 11:17).

Satan är en som står för anklagelsen. Han kallas för ”våra bröders anklagare”, eftersom det är han som ”anklagar dem inför vår Gud både dag och natt” (Upp 12:10). Utifrån vilken grad som fienden har tillträde till våra liv, kommer han att använda oss för att anklaga och kritisera våra bröder.

Precis som det fanns två träd i Edens lustgård, så finns det två ämbeten inför Guds tron – och vi behöver välja vilken vi vill ta del av, förbön eller anklagelse.

Vi kan fråga oss hur Satan kunde få fortsätta att anklaga de heliga som står inför Gud. Hur är det möjligt om han nu har blivit utslängd ur himlen och inte längre har tillträde till tronen? Svaret är att Satan använder de heliga, som har tillträde inför tronen, för att göra detta sataniska verk åt honom. Satan har många namn, men den mest effektiva täckmanteln är nog: ”våra bröders anklagare”. Denna titel fick han på grund av den effektivitet han visar med att få en broder att vända sig mot sin broder. Det har varit hans specialitet ända sedan han kom till lustgården för att försöka omintetgöra Guds verk och plan för människorna. Inte ens när det bara fanns två bröder på jorden kunde de komma överens (se 1 Mos 4 om Kain och Abel). Närvaron av Satan kommer alltid att skapa oreda och splittring.

Satans största seger över församlingen är när han lyckas vända ”bröder” emot varandra. Anklagelse har varit, och är, hans mest effektiva och dödligaste vapen för att förstöra ljuset, kraften och vittnesbördet hos Kristi kropp. Vår förmåga att uträtta vår uppgift i den här världen kommer att bestämmas av hur effektivt vi kan driva bort vår dödsfiende och lära oss att leva för varandra – i kärlek, ödmjukhet och omtanke.

Det största försvaret mot Satans angrepp är församlingens enhet. Djävulen vet mycket väl vilken väldig makt och auktoritet Jesus har gett åt kyrkan, ja faktiskt också åt enbart två heliga som kommer överens om att be om något i hans namn (se Matt 18:19). Enhet mellan kristna ökar vår andliga auktoritet. Tyvärr har nog fienden många gånger förstått detta mycket bättre än församlingen själv.

Jag tror att ingången som fienden har till de allra flesta av oss är genom vår osäkerhet. Osäkra människor känner sig lätt hotade av allt som de inte kan kontrollera. Detta driver dem till att utöka sitt område och gör dem dominerande. Satan kan använda det som utåt sett ser väldigt rätt och riktigt ut för en attack av en troende mot en annan. Det kan röra sig om att skydda sanningen eller bevara fåren, men splittring i församlingen är ändå oftast rotad i självbevarelsedrift, stolthet eller att man envist klänger sig fast vid vissa områden.

Ju större auktoritet eller inflytande människor har i församlingen, desto större måltavlor är de. Satan är väl medveten om att om han kan få en ledare att tänka själviskt eller högmodigt, så kommer den ledaren att sprida dessa tendenser till alla de som han eller hon är satt att leda. Detta leder till att splittringens ande blir ännu mer destruktiv och effektiv.

Splittringen, som allt för ofta blir resultatet av att man försöker beskydda sitt område, är ironiskt nog just det som stoppar oss från att äga äkta andlig auktoritet och smörjelse. I slutändan resulterar det oftast i att vi förlorar precis det som vi kämpade så hårt för att hålla fast vid. Det här får nog ses som en obestridlig andlig lag: ”Den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det” (Matt 16:25).

Det finns troligtvis ingenting som så radikalt skulle förändra församlingen och livet för de troende, som det som skulle ske om vår kritik och anklagelse kunde få förvandlas till förbön. Har anklagelsen och kritiken blivit fastgrodd, näst intill ett beroende, så är det inte konstigt om vi ser så lite ljus, så lite kraft och så lite av Guds härlighet ibland oss. Förbönen däremot, tror jag, kan öppna upp för mer förlåtelse, mer helande, mer kraftgärningar och mer liv – mitt ibland oss!

Den man ber för blir det också betydligt svårare att tala illa om och anklaga. Därför börjar enheten och kärleken till varandra ofta i bönen. Gud, hjälp oss att be för varandra istället för att anklaga varandra.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s