Jesu död är en förebild för oss – Stilla veckan del 7

Själva kärnan i det kristna budskapet är alltid vad Gud har gjort med och i Kristus, utanför oss och för vår skull. Hur vår Skapare handlar med oss ”medan vi ännu var syndare”, som Paulus uttrycker det. Men sedan kommer frågan hur vi tillägnar oss det som Gud har gjort för oss, och vad det får för konsekvenser för oss. Det finns nämligen en kristen livsstil som korset bör leda oss till, där Jesu korsdöd får fungera som en förebild för oss kristna.

Jesus kallar sina lärjungar att följa honom och i den efterföljelsen att ”bära sitt kors”. Om detta finns givetvis mycket att säga, men vi ska stanna upp vid fyra huvudord som alla kristna borde kunna vara eniga om att detta kännetecknar ett liv i Jesu efterföljd: Att älska; Att förlåta; Att tjäna; Att lida.

Att älska.

”Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla ska förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek” (Joh 13:14-15). Korset är en bra illustration för detta. Guds vertikala kärlek till oss leder till vår horisontala kärlek till våra medmänniskor. Samtidigt som jag säger jag till Jesu kärleksoffer för att rädda mig, säger jag också ja till kärlekens livsstil för andra. Gud älskar med en fullständigt, självutgivande, oegoistisk kärlek. På samma sätt är vi kallade att älska – och säga nej till kärlekens motsats, hatet. Hatet inom mig måste dö korsdöden med Jesus och istället ska en kärlekens livsstil uppstå i mig.

Kärleken har alltid ett positivt syfte, den söker alltid den andres bästa och leder till konkret handling för honom/henne, även om det kostar på. Självuppoffring, ja till och med livet, kan bli priset för kärleken. Just så älskade Jesus, att han gav sitt liv. Den kärleken ska beundras och tas emot. Men den ska också kopieras, efterföljas.

Men sann kärlek visar sig inte bara i det största av offer. Ibland kanske vi förhärligar detta för att slippa tala om kärlekens mer vardagliga konsekvenser och små uppoffringar. ”Kära barn, låt oss inte älska med tomma ord utan med handling och sanning” (1 Joh 3:18). Ord som knappast behöver någon kommentar. Vi får alla rannsaka oss och tänka efter: Vilka behöver min kärlek och omtanke idag? Vad kan jag göra för min nästa?

Att förlåta.

”Var goda mot varandra, visa medkänsla och förlåt varandra liksom Gud har förlåtit er i Kristus” (Ef 4:32). Ingen annan religion eller trossystem har fiendekärleken och villigheten att förlåta så markant framträdande som kristen tro. Alla vill helt säkert ta emot Guds förlåtelse. Det är ofta svårare för oss att ge den vidare. Men, ”liksom Herren har förlåtit er skall också ni förlåta” (Kol 3:13). Jesus själv har mycket starkt betonat vikten av att också vi ska vara beredda att förlåta de som gjort fel gentemot oss. Han ger till och med detta moment halva utrymmet i bönen om syndernas förlåtelse i ”Fader vår”: Förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro. Det är så viktigt att Jesus ger det oss ett extra förklarings-tillägg: ”Ty om ni förlåter människorna deras överträdelser skaller himmelske fader också förlåta er. Men om ni inte förlåter människorna skall inte heller er fader förlåta er era överträdelser” (Matt 6:14-15). Det finns ett ömsesidigt beroendeförhållande mellan mitt behov av förlåtelse och mitt förlåtande. Visar jag upp en oförsonlig attityd gentemot min broder har jag på det sättet visat att jag inte har fattat vad Guds nåd betyder i mitt liv; jag har över huvud taget aldrig tagit emot den.

Att tjäna.

”Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare… Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna…” (Mark 10:43-45). Ordet som Jesus använder för att tjäna är ett ord vars grundbetydelse är ”tjäna vid bordet” och ofta användes om slavar. Jesus liknar sig själv vid en slav som tjänar vid bordet, vilket blir extra tydligt vid fottvättningen i samband med den sista måltiden (Joh 13:1-20). Denna tjänande attityd ska utmärka livsstilen i Guds rike, och framförallt ska vi tjäna de svaga, de små och de fattiga.

Livets mål för den bildade greken och romaren på Jesu tid var inte helt olik vår egen tids livsmål. De ville förverkliga sina inneboende möjligheter och utveckla sin personlighet. Att då tjäna någon annan var raka motsatsen till detta livsideal. Tjänande förutsatte ju underordning och underkastelse. Jesus vänder upp och ner på denna världs attityder. I världens riken söker man att härska, att vara på topp. De svagare används av de starkare som medel för att nå ett mål. I Guds rike däremot kallas vi att tjäna och leva ett självutgivande liv. Det finns ett oupplösligt samband mellan den kärlek som kommer till uttryck i Kristi offerdöd och den ödmjuka, kärleksfulla tjänarattityd vi kallas till som Hans lärjungar.

Att lida.

”Om ni står ut med att misshandlas när ni har gjort rätt, då är det något stort i Guds ögon. Det är vad ni har kallats till, ty också Kristus led, för er skull, och gav er ett exempel för att ni ska följa i hans fotspår” (1 Pet 2:20-21). Jesus hade lärt sina lärjungar tre saker om lidande. För det första att han måste lida, därför att han var Messias. För det andra att han led för andra, inte för sin egen skull. För det tredje att alla som vill följa honom som lärjungar måste vara beredda på att lida.

Lidandet tillhör den kanske mest grundläggande erfarenheten i Kristi efterföljelse. Paulus understryker samma sak. Vi kan inte ha del i Kristi frälsning och uppståndelse om vi inte också har del i hans lidande. Som barn och arvingar kan vi inte ärva härligheten, om vi inte först har delat Kristi lidande (1 Pet 1:6; 3:14; 4:1; Fil 3:10).

Lidandet för Jesu skull har ett mycket positivt syfte i NT. Målet med det är att Kristi rike skall växa, att människor skall tjänas, att Satans välde skall bekämpas, att Guds rättfärdighet skall göras känd och att Gud skall äras. Därför är det, märkligt nog, en källa till glädje i NT (Fil 1:29; 1 Pet 4:13). Lidandet är ett slags bevis på att jag verkligen vandrar i Jesu efterföljd och är på rätt väg. Om och när jag smädas för Kristi namns skull, vilar härlighetens ande, Guds ande, över mig.

Fyra huvudord, ett för varje riktning i korset. Som förebild är Jesu korsdöd kanske svår att ta till sig, men det är en omistlig del av det kristna livet, som vi behöver bejaka. I omvändelsen, dopet och nattvarden blir vi påminda om detta och får kraft till att leva som Gud vill.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s