Vår frihet ska inte tas för givet

Efter en veckas kärt återseende av Etiopien, landet där jag bodde och verkade under fyra år innan jag kom till Betaniakyrkan, reflekterar jag en del över den frihet vi äger. Jag fick möjligheten, och den stora välsignelsen, att under denna vecka möta människor som lever som kristna på platser där det inte är tillåtet. Och när jag skriver att det inte är tillåtet så menar jag olagligt. Att vara kristen och att samlas till kristna gudstjänster är enligt lag förbjudet och förenat med fängelsestraff, eller i värsta fall dödsstraff.

Trots detta så finns det människor där, och givetvis i flera delar av vår värld, som längtar efter att kunna göra just det. Människor som på fantastiska sätt fått möta den uppståndne Messias, Herren Jesus Kristus, och som inget hellre vill än att öppet kunna leva sina liv med en bekännelse av honom på sina läppar. Människor som längtar efter att få dela med sig av det glada budskapet om honom till sina familjer, släktingar och vänner – men som måste vara ytterst försiktiga att göra det, med tanke på vilka konsekvenser det kan få.

Jesus och den kristna tron blir sällan så “på riktigt” och “på allvar” som när man får möjlighet att möta denna typ av människor under denna typ av förhållanden. Vilket naturligtvis leder mig till att reflektera över mitt, och allas våra, kristna liv här i Sverige. Här lever vi med en enorm frihet. Vi kan samlas obehindrat i princip varsomhelst och närsomhelst utan att någon ingriper mot oss. Vi kan högt och frimodigt bekänna Jesus som Herre och predika hans evangelium utan att bli kastade i fängelse. Vi kan dela med oss av de bästa nyheterna som världen någonsin hört till våra familjer, vänner och bekanta utan att riskera att bli angivna och dödshotade. Och ändå är vi ofta så försagda, så tysta, så likgiltiga. Vad beror det på?

Vår frihet är fantastisk och något vi ska glädja oss åt, och inte ta för givet. Låt oss tillsammans i denna juletid be om att Jesus Kristus på nytt ska få bli så levande och verklig för oss att vi inte kan “tiga med vad vi har sett och hört” (Apg 4:20). Att Ordet ska bli så mycket “kött” för oss att vi kan ta på det, känna det och leva i det. Att Jesus, som en gång i historien lät sig födas till världen genom Maria också på nytt ska få födas i våra hjärtan och bli så levande för oss som han verkligen är.

Amen! Kom Herre Jesus.

Advertisements

Gudstjänsten – veckans höjdpunkt?

Tid med familjen är värdefullt i våra dagar. Med så enormt mycket annat som upptar vår vakna tid och saker som distraherar oss dagligen är det få tillfällen man får av verklig “kvalitetstid” med sin familj. Men vi vet att vi behöver det, både barn och vuxna. Det är absolut nödvändigt för att relationerna ska leva, utvecklas och fördjupas. Därför behöver vi prioritera in den tiden.

I mitt förra inlägg skrev jag om församlingen som en familj. Om vi ska följa det resonemanget en bit till så vill jag hävda att söndagens gudstjänst blir veckans höjdpunkt och en viktig stund att prioritera. Det är där familjen kommer samman och det är där våra relationer har möjlighet att bli något mer än namn bredvid varandra i samma matrikel.

Men framför allt är det i gudstjänsten som vi barn möter vår Pappa – vår Skapare, Frälsare och Livgivare. Gud har, genom Jesus Kristus och sin helige Ande, lovat att på ett alldeles särskilt sätt vara närvarande i Ordets förkunnelse, bönen, den kristna gemenskapen och i firandet av nattvarden. Söndagen är på ett speciellt sätt “Herrens dag” – i den kristna traditionen både vilodagen och uppståndelsedagen – och Guds folk har i alla tider förstått att vi som människor regelbundet behöver få komma inför Honom. Vi behöver både påminna oss om vem han är och på nytt få ta emot ifrån honom allt det han vill ge, som vi inte kan finna någon annan stans – förlåtelse för våra synder, frid, kraft, glädje och nytt hopp.

Som våra vänner i United uttrycker det: “På Herrens dag samlas Herrens folk i Herrens hus runt Herrens ord och Herrens bord”.

Min bön är att gudstjänsten återigen skulle få bli veckans absoluta höjdpunkt för Guds folk. Att vi inser att det är där vi möter Gud vår Fader och den familj som vi kommer att spendera evigheten tillsammans med. Att vi på nytt får tro för att det är i gudstjänsten som våra liv ställs in på rätt våglängd, återskapas och fortsätter att formas. Gud gör tjänst bland sitt folk i predikan, nattvard, bön och gemenskap – vem av oss kan under en längre tid vara utan det?

Församlingen som en familj

Man kan beskriva den kristna församlingen på flera sätt, men en av de mest vackra och djupa beskrivningarna av den är – som en familj. Som kristna har vi fått Gud till Fader och Jesus Kristus som broder. Och varje enskild kristen är på så sätt vår syster och/eller bror. Tillsammans utgör vi en familj, inte i jordisk bemärkelse utan i himmelsk.

Men hur är egentligen en familj sammansatt? Ibland hör jag kristna säga att man upplever att man har mycket lättare att få riktiga vänner utanför kyrkan – och vid en närmare eftertanke är det kanske inte så konstigt. Vänner som man själv väljer att umgås med är ju ofta sådana som är hyfsat lika en själv. Man är nog oftast i samma ålder, delar samma intressen, har ganska samma syn på livet och uppskattar samma saker. Inte konstigt att man trivs tillsammans – och det är ju underbart!

Men i en familj, hur är det där? Ja, inte får man lov att välja sina syskon efter egna önskemål inte. Fråga mig, jag har fyra stycken och har inte fått välja ett enda av dem! Jag har fått gilla läget och ta dem som de kommer. Det har inte alltid varit enkelt, men de djupa kärleksband som genom åren har utvecklats är idag väldigt starka. Jag skulle vara beredd att göra väldigt mycket för mina syskon.

På samma sätt är det i en kristen församling, i den större familj som vi har blivit en del av. Vi har inte alltid valt varandras sällskap på grund av att vi har så mycket gemensamt. Ibland är kanske det enda man har gemensamt med en kristen bror eller syster det faktum att man tror på Jesus? Man får inte välja sina kristna syskon utan man får ta dem som de kommer. Och man får gilla läget!

Varför tror du att Jesus gång på gång uppmanar oss kristna att vi ska älska varandra? Jo, för det kanske faktiskt inte kommer naturligt för någon enda av oss. Vi måst erkänna att vi ibland kan ha väldigt svårt för flera av våra kristna syskon, men trots det är vi syskon och kallade att älska varandra. Det finns en utmaning här som vi behöver vara medvetna om. Men samtidigt kan det skapa väldigt starka kärleksband när vi står kvar och låter relationer formas, djupna och utvecklas. Det är inte alltid lätt, men det är spännande!

Vad är sanning?

Ännu en dag vaknar vi till nyheter där sanningsbegreppet diskuteras. Denna gång är det Donald Trumps rådgivare Rudy Guiliani som i en tv-intervju sade: “Sanning är inte sanning”. Vi lever i en postmodern tid, då sanningsbegreppet mer och mer har urholkats, åtminstone det vi brukar kalla för “absolut sanning” – alltså något som bör vara sant för alla människor i alla tider, överallt. Istället talar vi allt oftare om “min sanning” och “det som är sant för mig”. Dessutom har det blivit allt vanligare att sprida sk. “sanningar”, men som egentligen bara bygger på egna tolkningar eller upplevelser av saker.

Så – vad är egentligen sanning? Frågan är evig. Redan Pontius Pilatus ställde den brännande och avgörande frågan till Jesus. Guds son stod anklagad och sade sig ha kommit hit till världen med ett enda syfte: “att vittna för sanningen”.

För oss som kristna är sanningsbegreppet otroligt viktigt. Jesus själv säger att han är sanningen och att han talar sanning (Joh 8:45). Det förklaras också för oss att Bibeln är sann i vad den påstår: “Summan av ditt ord är sanning” Ps 119:160.

Det behöver naturligtvis finnas något som är absolut sant i en del frågor. När det gäller skapelsen till exempel så kan det inte både vara sant att den tillkommit utan någon Gud och att Gud ligger bakom den. Något av alternativen måste vara sant. Det kan inte heller på samma gång vara sant att Jesus uppstod från de döda och att han inte gjorde det. Något av alternativen måste, per definition, vara falskt.

När vi försöker ta reda på vad som är sant i frågor som dessa, så är det mycket svårt att komma fram till absolut kunskapsvisshet. Det vi kan och bör göra är att försöka se vilket av alternativen som är mest trovärdigt eller troligt. Inom filosofin har man sedan länge använt sig av tre “frågor” för att försöka avgöra vad som är sant.

  1. Är det tänkbart? Om jag påstår att jag har sett en fyrkantig cirkel, så kan du ganska snabbt avfärda det påståendet som lögn, eftersom det jag hävdar mig har sett faktiskt inte är möjligt. Det är otänkbart att något sådant existerar. Ett sant påstående måste vara logiskt tänkbart.
  2. Är det trovärdigt? Om jag påstår att jag har sett ett lejon i Folkets park i Kävlinge, så kommer du att reagera med skepsis. Det låter inte särskilt troligt. Men samtidigt går det inte att avfärda påståendet helt, särskilt inte när du får höra att det precis kommit en cirkus till Kävlinge. Då blir påståendet fortfarande svårt att tro på, men det måste undersökas. Det går inte att helt avfärda det. Det kan faktiskt vara sant.
  3. Är det tillämpbart? Det jag påstår är sant ska inte bara gå att få ihop rent logiskt i huvudet, utan det behöver också fungera att leva utifrån i mitt liv, varje dag året runt. Som exempel så går det att hävda, rent teoretiskt att människan skulle sakna ett värde i sig själv, men det går inte att leva så i praktiken.

Utifrån dessa tre frågor kan mycket avgöras. Är det tänkbart att det finns en Gud? Svar ja. Är det trovärdigt att det finns en Gud? När vi ser på skapelsen så är det väldigt mycket som pekar på att det måste finns en intelligens bakom allting, så: svar ja. Går det att tillämpa detta i sitt liv, går det att leva med en sådan sanning? Svar ja.

Sanningsbegreppet är intressant att diskutera, det finns hur mycket som helst att säga. Här finns några bra hemsidor att tillgå för den som är mer intresserad av liknande frågor: Apologia, Reasonable faith,

Vägvisaren till livet

Petrus sade till folket: “Ni förnekade honom som var helig och rättfärdig och begärde att få en mördare frigiven, och vägvisaren till livet dödade ni. Men Gud har uppväckt honom från de döda, det kan vi vittna om.

Apg 3:14-15

När Petrus i sin första offentliga predikan efter Jesu uppståndelse ska berätta om vem Jesus verkligen var så kallar han honom för ”vägvisaren till livet”. Jag älskar det uttrycket! På grundspråket kan det också betyda ”livets upphovsman” dvs. ”grundaren av livet”. Flera engelska översättningar har ”the author of life”, alltså livets författare. Vackert!

Budskapet är tydligt – vill du hitta rätt i livet, vill du hitta Livet med stort L, vill du hitta livets mening – då är det Jesus du ska söka efter.

I alla tider har folk behövt vägvisare – om det så rör sig om att man navigerar utifrån stjärnhimlen till vår tids mer tekniska och uppkopplade GPS, så är fenomenet detsamma. Vi har ett behov av kartor, kompasser, koordinatorer, vägskyltar, pilar, tecken för att komma rätt.

När det gäller vårt andliga liv så finns det idag en uppsjö av olika vägvisare. En enkel sökning på ”andlig vägvisare” på Google ger 25 500 träffar och de 20 första (mest populära?) handlar om Schamaner, Tarotkort, Stjärntecken, Känslan som din inre vägvisare, energier, andliga ljusmästare, din intuition och änglamakter.

Vi lever i en samtid som förtvivlat försöker finna vägen till Livet; frid, kärlek, glädje, lycka och harmoni. Idag ska den tydligen gå via rätt träning och rätt kost.

Och så finns han där mitt framför oss, uppstånden, fri och tillgänglig för alla: Livets upphovsman, vägvisaren till livet. Han som vi istället hånade, dödade och begravde eftersom vi ville ha något annat, något som vi trodde var bättre.

Så var söker du efter livet?

Påsksegern!

Det är helt klart så att det går att beskriva och lägga ut påskens stora berättelse på många sätt. Ett sätt är att försöka beskriva den, så här i tider då många olika sporter gör upp i olika slutspel, är genom den seger som Jesus vann, när han dog på Golgata kors.

Redan i 1 Mos 3 ger Gud en profetia om kvinnans säd som en dag skulle trampa på ormens huvud. Och Paulus skriver i Gal 4:4 att ”när tiden var inne sände Gud sin son, född av en kvinna och född att stå under lagen, för att han skulle friköpa dem som stod under lagen och vi få söners rätt.”

Författaren till Hebreerbrevet kompletterar:

”Då nu barnen är av kött och blod måste han på samma sätt bli människa, för att han genom sin död skulle göra dödens herre, djävulen, maktlös och befria all dem som genom sin fruktan för döden varit slavar hela sitt liv.” Hebr 2:14-15

Här kan vi lägga märke till vad som krävdes för att ormen skulle bli besegrad. Den heliga lagen som band människorna under dödens och djävulens våld behövde uppfyllas. Och den död som människan förtjänat, eftersom syndens lön är döden, den behövde utstås. Därför heter det för det första om Jesus att han var ”född att stå under lagen”, för att han skulle kunna friköpa alla dem som stod under lagen. Det skedde på det sättet att han i vårt ställe helt och fullt uppfyllde lagen.

Han älskade Gud av hela sitt hjärta, av hela sin själv och av hela sin kraft. Och han älskade sin nästa som sig själv. Han älskade oss alla så högt att han utgav sitt eget liv, och Skriften säger att ”ingen har större kärlek än att han ger sitt liv för sina vänner”. Men Jesus gick längre, då han till och med älskade sina fiender och dog även för dem. Det var en fullkomlig laguppfyllelse! Och han gjorde det för oss, i vårt ställe och för vår räkning. Han var ”född att stå under lagen, för att han skulle friköpa dem som stod under lagen”, dvs. dig och mig. Det var det första vår Frälsare gjorde.

Men för det andra skulle han också enligt Guds eget beslut lida och möta döden för oss alla. Herren kastade allas våra synder på honom (Jes 53:6) och med synden följde också lagens förbannelse, Guds vrede och den eviga döden. Allt detta onda släpptes loss mot Jesus i den stund då den stora drabbningen skulle äga rum, på berget Golgata utanför Jerusalem.

Synden, lagen, döden och djävulen möter här ”kvinnans säd”.

Luther säger så här: ”Låt oss se hur de ger sig på honom. De kastar honom till jorden och dödar honom. O, min Gud, vad blir det då av min Frälsare? Jo, Gud kommer och rycker honom ur döden och gör honom åter levande – och inte bara det utan sätter honom också på Majestätets högra sida i himmelen och låter honom regera över allting.”

Vad blev det då av synden? Jo, den ligger under hans fötter. Vad blev det då av döden? Den har övervunnits. Vad blev det av lagens förbannelse? Den blev borttagen, när han ”blev en förbannelse för vår skull”. Vad blev det av djävulen, som anklagade oss dag och natt inför Gud? Han blev utkastad och dömd.

Det var denna seger som aposteln jublade över, när han utropade: ”Döden är uppslukad och segern är vunnen. Död, var är din seger? Död, var är din udd? Dödens udd är synden, och synden har sin kraft i lagen. Gud vare tack som ger oss segern genom vår herre Jesus Kristus.” (1 Kor 15:55-57).

Därmed är nu allting fullkomnat. Jesus har åstadkommit det som var hans uppdrag. Syndafallet är botat. Hela världens – och därmed också min egen – synd är helt och hållet sonad. Lagens förbannelse är borttagen. Människan kan åter ha frid och gemenskap med Gud. Paradiset är åter öppnat. Vi kan åter tala med Gud såsom ett barn talar med sin far. Vi skall åter till sist få vara tillsammans med honom i en evig salighet i himmelriket. ”Gud vare tack som ger oss segern genom Jesus Kristus”