Jesus dö som Guds offerlamm – Stilla veckan del 5

I nattvardsliturgin i den lutherska kyrkan sjunger (eller säger) man alltid orden: ”O Guds lamm, som borttager världens synder. Förbarma dig över oss”. Dessa ord är givetvis direkt hämtade från Joh 1:29 där Johannes Döparen presenterar Jesus med orden: ”Där är Guds lamm som tar bort världens synd”. Men vad menade Johannes Döparen med detta? Varför kallas Jesus för Guds lamm? Vi ser åtminstone två svar på dessa frågor i Bibeln.

Det första svaret har att göra med lammet som Herrens lidande tjänare. Det borde vara helt tydligt för alla bibelläsare att Johannes Döparen har Jes 53 i tankarna när han pratar om Jesus som Guds lamm. Där läser vi om den lidande tjänaren att ”han fann sig i lidandet, han öppnade inte sin mun. Han var som lammet som leds till slakt, eller tackan som är tyst när hon klipps, han öppnade inte sin mun” (Jes 53:7). Vi vet att Jesus själv tolkar denna profetia på sig själv (Matt 26:28), samt att Filippus gör likadant i Apg 8, när han utlägger texten för det etiopiske hovmannen (se också Matt 8:17; 26:63; Joh 19:9 och Heb 9:28). Det är också denna förståelse av Guds lamm som ligger till grund för nattvardsliturgins ”O Guds lamm”, där pluralformen ”synder” är tagna från Jes 53:12. Trycket ligger på att Jesus dör en ställföreträdande offerdöd för alla människor och genom den bär bort alla människors synd och skuld.

Det andra svaret ges mot bakgrund av påskalammsmåltiden i 2 Mos 12. Påsksymboliken är mycket påtaglig i hela Johannes evangelium. Han skriver bland annat att Jesus döms till döden kl 12 på dagen före påskaftonen, precis den tid då prästerna började slakta påskalammen i templet. När Jesus törstar på korset får han en svamp med surt vin på en isopstjälk förd till hans mun. Isop-växten användes för att stryka påskalammets blod på dörrarna innan uttåget ur Egypten, så att israeliterna skulle räddas från döden. Den symboliska meningen är klar. Jesus är offerlammet, som renar från synden. Det faktum att Jesu ben inte krossas vid korsfästelsen blir en uppfyllelse av bl a 2 Mos 12:24 där det står om påskoffret att: ”inget ben får krossas”. Johannes har därmed sagt att precis som påskalammets blod befriade från Egyptens slaveri, så befriar nu Jesus som det Nya Förbundets påskalamm från syndens slaveri. Här ligger tyngdpunkten mer på förlossningen och befrielsen från fångenskap.

Påskalammet skulle vara ”felfritt”, något som faktiskt gällde för alla offerdjur i GT. Det skulle inte vara ”blint eller brutet eller stympat, eller ha vårtor eller skabb” (3 Mos 22:22). Endast det felfria var välbehagligt för den Helige. När dessa ord överförs på en människa gäller det givetvis moralisk renhet och fullkomlig kärlek. Enbart den som inte själv är skyldig att dö pågrund av sin egen skuld äger ett liv som kan offras för att sona någon annans synd. Petrus beskriver därför Jesus som ”ett lamm utan fel eller fläck” (1 Pet 1:19). Även författaren till Hebreerbrevet nyttjar denna tanke, då han skriver: ”Om nu blod av bockar och tjurar… helgar de orena så att de blir rena i yttre mening, hur mycket mer måste då inte blodet från Kristus, som i kraft av evig ande har framburit sig själv som ett felfritt offer åt Gud, rena våra samveten från döda gärningar…” (Heb 9:13-14).

Jesus som Guds lamm dör en ställföreträdande död för dig och mig. Med orden från Jesaja 53 som avslutning: ”Vi gick alla vilse som får, var och en tog sin egen väg, men Herren lät vår skuld drabba honom” (Jes 53:6). Subjektet för soningshandlingen i både GT och NT är alltid Gud. Det är Gud som av kärlek och i sin nåd har insatt offerritualen. Det är Guds kärlek som genom Kristi offer avvänder Guds vrede och utplånar människans skuld. Allt för att människan ska kunna återförenas med den Helige, sin Skapare. Dramat på Golgata är en soning inom Gud själv. Det var den enda möjligheten. ”Ty så älskade Gud världen att han gav den sin enfödde son” (Joh 3:16).

Jesus dör som vår överstepräst – Stilla veckan del 4

Det är främst i Hebreerbrevets text som vi möter tanken på att Jesus skulle vara en överstepräst. Vad är det för påhitt? Varför är det viktigt? Såg Jesus sig själv som en sådan?

Egentligen finns det bara en text i GT som beskriver den kommande Messiaskonungen som präst, och det är Ps 110:4 som säger ”Du är präst för evigt i Melkisedeks efterföljd”. Melkisedek var både präst och kung i Jerusalem, före den israelitiska erövringen av staden. Han välsignade Abram, som i sin tur gav tionde åt Melkisedek (1 Mos 14:17-24). I övrigt är det mycket ovanligt i GT att prästen och kungen är en och samma person.

Hur var det då, såg Jesus sig själv som överstepräst? Vi ska först konstatera att prästens uppgift i GT var två. Dels skulle prästen bära fram folkets offer åt Gud och förmedla den gudomliga välsignelsen tillbak till folket. Dels skulle han utlägga Thoran, lagen, för folket.

Under Jesu liv ser vi, för det första, några tydliga uttalanden som ifrågasätter tempelkulten. ”Men jag säger er: Här finns något som är större än templet” (Matt 12:6); ”Riv ner detta tempel, så skall jag låta det uppstå igen på tre dagar” (Joh 2:19-21). Johannes förstår detta ord som att Jesus på något sätt ska ta över templets plats, roll och funktion. Det är bland annat för dessa påståenden som Jesus anklagas inför översteprästen.

För det andra har vi två passager, där Jesus direkt citerar Ps 110 (för övrigt den mest citerade GT-liga text i hela NT!). Båda gånger får man det uppenbara intrycket att Jesus låter innebörden syfta på honom själv (Mark 12:35-37; Mark 14:61f). Vid det andra tillfället står Jesus inför översteprästen och får den direkta frågan: ”Är du Messias, den Välsignades son?” Och Jesus svarar: ”Det är jag, och ni skall få se Människosonen sitta på maktens högra sida och komma bland himlens moln.”

Detta svar från Jesus är en kombination av citat från Ps 110:1 och Dan 7:13f. Uttrycket ”sitta på maktens högra sida” gäller i Ps 110:1 den kommande präst-konungen på Melkisedeks vis. Är det inte väldigt anmärkningsvärt att Jesus väljer att citera just Ps 110:1, när han står inför översteprästen på Arons vis, och hans lidande och död ligger just framför honom!?

Det verkar därför helt rimligt att anta att Jesus ansåg det som sin uppgift att utföra en prästerlig gärning. Jesus fungerar i sin död som både präst och offer i ett.

Syftet med Hebreerbrevet är att visa att Guds uppenbarelse i Jesus Kristus är den slutliga. Jesus är överlägsen änglarna och Jesus har större härlighet än Mose. Han utövar också ett prästadöme som är vida överlägset det levitiska. Författaren försöker argumentera för att det GT-liga prästadömet både är uppfyllt och ersatt av Jesu slutgiltiga offer, en gång för alla.

Jesus har mer än väl uppfyllt de fyra kvalifikationerna som en GT-lig överstepräst skulle ha. För det första skulle han ”utses bland människor” (Heb 5:1a) (jfr utväljas ”ur kretsen av Israeliter”  2 Mos 28:1). Som människa skulle han representera människorna inför Gud. För det andra skulle hans uppgift vara att bära fram gåvor och offer för synder inför Gud till människornas bästa (5:1b). För det tredje skulle han ha medlidande med och förståelse för ”de okunniga och vilsegångna” människorna, ”eftersom han själv är behäftad med svaghet” (5:2). För det fjärde skulle han vara kallad av Gud. Han måste ha fått sitt uppdrag direkt från Gud (5:4).

Mer än väl har Jesus uppfyllt dessa fyra kvalifikationer, och äger rätten att verka som överstepräst. Men varför kallas han för en överstepräst som Melkisedek? Varför räcker det inte att han är en överstepräst som Aron? Också här finns det några viktiga argument att lyfta fram. För det första gäller det att finna någon i GT som är större än Abraham, det judiska folkets stamfader. Bara då kan han vara en värdig förebild för Jesus, eftersom han är Guds Son. Jesus säger också mycket riktigt: ”Jag är och jag var innan Abraham blev till” (Joh 8:58). För det andra gäller det att finna någon i GT som förkroppsligar både den kungliga Messias-rollen och den offrande, sonande överstepräst-rollen. En som så att säga utöver båda ämbetena. För det tredje gäller det att hitta ett prästadöme i GT som är evigt och förblivande, inte temporärt och provisoriskt. Den hemlighetsfulle Melkisedek uppfyller alla dessa tre krav; 1) han är större än Abraham (Heb 7:1-2), 2) han var präst och kung på samma gång (7:2-3) och 3) det heter att ”han har ingen far, ingen mor, ingen början, hans liv inget slut… han förblir präst för alltid” (7:3).

Som överstepräst är Jesus medlaren mellan Gud och människorna, i ett nytt förbund. Hans offerdöd gäller en gång för alla. Han har framburit sig själv som offer och därigenom sonat människans synd och skuld inför Gud. Som vår representant har han gjort detta, och som hans folk får vi tillgodoräkna oss det. Jesus dog som vår överstepräst, i det nya förbundet!

Jesu död var en offerdöd – Stilla veckan del 3

Det är oerhört främmande för nutidsmänniskan (i Sverige) att tolka och förstå Jesu död som ett slags offer. Även de som är uppväxta i kyrkor och bönhus – ja till och med utbildade präster och pastorer – har idag svårt med offerterminologin i Bibeln, Psalmer och liturgiska texter.

Men vi kan inte bortse från att offren (av både mat och djur) har spelat en mycket framträdande roll i judisk/kristen historia. De var för Jesus och de första kristna en självklar gudagiven bestämmelse, som var inrättade för Israels folks räddning, både individuellt och kollektivt. I GT finner vi främst tre olika typer av offer: Gåvooffren, som skapar en kontakt på djupet mellan givare och mottagare (ex matoffren och förstlingsoffren); Gemenskapsoffren, där Gud och de offrande förenas i ett vänskaps- och fridsförhållande (ex. tackoffren); och Soningsoffren, som hade till uppgift att utplåna människans synd och skuld, samt att ”vända bort” Guds vrede (ex. syndoffren och skuldoffren). Alla dessa tre typer spelar en mycket viktig roll i GT, men till skillnad från andra folks religioner får de en mycket djupare mening. I GT är det nämligen inte folket som genom sina offer försöker påverka Gud, utan Gud själv har instiftat och påbjudit offren.

Guds helighet är oerhört avgörande och förstärker och fördjupar bilden av offer i GT. Offren blir ett slags pedagogiskt hjälpmedel för att påminna Israel om hur allvarligt Gud ser på deras synd och överträdelser. Genom att instifta synd- och skuldoffren öppnar Gud en utväg för Israels folk att ordna upp konflikten mellan dem och honom. Synden överförs då, mycket konkret, på det oskyldiga offerdjuret, som får gå in i den skyldiga människans ställe. Djuret blir en ställföreträdare för syndaren och får ge sitt liv istället för denne. Bibelns undervisning är nämligen tydlig på denna punkt. Den som syndar har genom sitt uppror mot Gud förverkat sin rätt att leva. Som Paulus enkelt försöker förklara det: ”Syndens lön är döden” (Rom 6:23).

När Jesus, kvällen före sin död, äter den sista måltiden med sina lärjungar skapar han det vi idag kallar för nattvarden. Han tar brödet från bordet, delar det och delar ut åt alla att äta. Sedan tar han bägaren med vin och delar ut åt alla för att dricka. Det brutna brödet visar hur Jesu kropp skall brytas sönder i döden. Vinet i bägaren visar hur hans blod skall flyta. Med denna handling gör Jesus det mycket klart för sina lärjungar att han ska dö – och han beskriver sin död som en offerdöd. Han jämför sin död med slaktandet av påskalammet vid uttåget ur Egypten (2 Mos 12:21-28) och med slaktandet av offerdjur i samband med upprättandet av förbundet vid Sinai (2 Mos 24:4-8).

På grund av påskalammets blod gick mordängeln förbi de israelitiska husen, och de kunde bli befriande från slaveriet i Egypten. Sedan kunde de fullt ut bli ”ett rike av präster och ett heligt folk” som tillhörde Herren (2 Mos 19:6). På ett motsvarande sätt befriar Jesus genom sin offerdöd människorna från slaveriet under synden och den undergång som upproret mot Skaparen ofrånkomligt leder till. Uttåget ur Egypten blir alltså en förebild, en modell, för den räddning som Jesus åstadkommer genom sin död. Paulus anknyter medvetet till detta: ”vårt påsklamm, Kristus, är slaktat” (1 Kor 5:7).

Vid upprättandet av förbundet vid Sinai mellan Gud och Israels folk kan vi läsa: ”Mose tog blodet, stänkte det på folket och sade ’Med detta blod bekräftas det förbund som Herren har slutit med er på grundval av alla dessa befallningar’” (2 Mos 24:8). Att stänka blod i GT har en dubbel innebörd; Det renar från tidigare synd och ordning. Det avskiljer och helgar personer eller föremål för ett heligt uppdrag. Detta sker vid berget Sinai. Förbundsblodet renar Israels folk från dess synder, och det avskiljer dem som Guds eget förbundsfolk. De får en helt ny status, en ny gemenskap och ett nytt uppdrag.

I de instiftelseord vi lyssnar till i den lutherska kyrkan, var gång vi tar emot Jesu kropp och blod i nattvarden, finns det fler anspelningar på GT-texter. Uttrycken ”utgiven för er”, ”utgjutet för er” är med all säkerhet taget från Jes 53. Där kan vi läsa om Herrens lidande tjänare att han blev ”pinad för våra brott, sargad för våra synder” (Jes 53:5), samt att han ”bär deras skuld” (53:11) och ”var beredd att dö” (53:12). Detta visar oss att Jesus mycket tydligt ser sin uppgift klart beskriven i dessa profetior. Som Herrens lidande tjänare ska han nu upprätta det nya förbundet. I och med instiftandet av nattvarden har Jesus proklamerat sin kommande död som den yttersta tidens frälsningshandling. Den ska ge försoning med Gud och öppna vägen för det frambrytande gudsherraväldet.

Kampen i Getsemane – Stilla veckan del 2

Vi får en unik inblick i Jesu kamp och vånda inför det som väntar, kvällen före hans död på korset. Alla tre synoptiska evangelier (Matteus, Markus och Lukas) beskriver två drag hos Jesus, som av allt att döma gjorde djupast intryck på dem (innan de somnade vill säga).

Det första var självklart Jesu djupa ångest. Hans brottning inför denna svåra uppgift tog sig rent fysiska uttryck. Hans ångest drev honom till bön, men gjorde också att hans svett ”droppade som blod ner på marken” (Luk 22:44). Denna uppgift som Jesus fått var så svår att genomföra att han ber till sin Fader: ”om du vill det, så ta bort denna bägare från mig” (22:42). En sådan bön hade lärjungarna nog aldrig hört från Jesus förut. Den passade inte riktigt in i deras bild av Mästaren.

Det andra var att Jesus vid detta tillfälle uttryckte att han behövde lärjungarnas hjälp. Det var ju de som var vana vid att alltid vända sig till honom. Han visste ju alltid vad som skulle göras och kunde alltid svara och hjälpa andra. Kanske deras högt ställda förväntningar på Jesus, vem han var och vad han skulle åstadkomma, nu rasade samman? Lukas är den enda av evangelisterna som skriver att lärjungarna somnade ”tyngda av sorg” (22:45).

Det är mycket starka ord som används om Jesus vid denna stund: ”Bävan och ångest kom över honom”. Själv säger han: ”Min själ är bedrövad ända till döds” (Mark 14:33-34). Detta visar oss givetvis hur kostsamt det var för Jesus att vara trogen ända till slutet. Den strid som tog sin början i dopet och frestelsen i öknen (Mark 1:9-12) ska nu nå sin klimax. Bara Jesus själv var medveten om den fulla innebörden av hans ord om sin kropp och sitt blod vid den sista måltiden, bara någon timme tidigare.

En sak måste stå helt klart när vi läser och försöker förstå Jesu böner i Getsemane trädgård, och det är hur allvarlig denna situation är. Detta är inte (i första hand) något som Jesus gör eller säger för att hans efterföljare ska få ut någonting av det. Detta är en verklig kamp som Jesus går igenom för egen del. Han som var den ende på jorden som själv visste vad som stod på spel. Han ber ”ta  denna bägare från mig”, men tillägger lika snabbt: ”Men inte som jag vill, utan som du vill” (Mark 14:36). Jesus vill absolut inte motsätta sig sin Faders vilja, men vädjar till honom att om det finns något annat sätt att göra det på, så kan han väl välja det. Vi kan bara ana vilka känslor som finns hos Jesus när han nu står inför det fruktansvärda mötet med tortyr, hån, lidande och död. Denna korta inblick vi får i Jesu böneliv denna natt kastar ljus över två saker: Dels vilket dyrbart pris vår befrielse och upprättelse hade, dels hur Jesus verkligen var både Gud och människa. Aldrig blir det lika tydligt att de båda naturerna förenas till en, som när han våndas inför denna sin sista och mest avgörande uppgift.

Som liksom för att strö lite mer salt i såren, så är det Judas, förrädaren, som leder truppstyrkan till Jesus i Getsemane. En av hans egna utlämnar honom. Och de andra lärjungarna? Ja, om de läser vi: ”Då övergav alla lärjungarna honom och flydde” (Matt 26:56). Till Petrus försvar kan vi säga att han ”följde efter på avstånd, ända till översteprästens palats” (26:58), men till sist förnekar han sin Mästare tre gånger av rädsla för att själv bli tillfångatagen. Jesu rädsla och ångest fick honom inte att ge upp. Han visste vad som behövde göras. Han förstod att det inte fanns någon annan väg, ingen annan möjlighet. Hans Fader skulle ha besvarat hans bön, om det hade gått. Men döden på korset var det enda som kunde uppfylla Guds frälsningsplan, och återföra skapelsen och mänskligheten till ett rätt Gudsförhållande igen. Det var smärtsamt, men det var nödvändigt.

Anledningar till Jesus död? Stilla veckan – del 1

Vem bär egentligen ansvaret för Jesu död på korset? Hur kan det komma sig att en så god och rättfärdig man fick dö en brottslings död genom tortyr och avrättning? Nya Testamentet ger oss faktiskt några olika svar på dessa frågor, beroende på från vilket perspektiv vi ser på händelserna.

Om vi utgår från ett historiskt perspektiv är det både två parter som bär ansvaret; Dels är det judarnas Stora råd (den judiska domstolen), som dömer Jesus till döden på grund av hädelse (han har jämställt sig själv med Gud). Dels är det Pontius Pilatus, representant för den romerska, politiska makten, som dömer Jesus för majestätsbrott eller högförräderi.

Om vi utgår från ett teologiskt perspektiv kan vi konstatera att såväl alla människor och demoniska makter, som Gud Fadern själv kan sägas vara de som ligger bakom, eller är anledningen till, korsfästelsedramat.

Det är alla människors synd (genom alla tider) som ytterst har tvingat Jesus att bli fastspikad på korset. Han blev ”utlämnad för våra överträdelser skull och uppväckt för vår rättfärdighets skull” (Rom 4:25). Samtidigt är det är också ”denna världens makter”, alltså de gudsfientliga, demoniska andemakterna med satan i spetsen, som har ”korsfäst härlighetens herre” (1 Kor 2:8). De trodde att de skulle kunna försvara sin maktposition i världen genom att bli kvitt Jesus på detta sätt. Det som istället hände var att all deras makt bröts genom hans död och uppståndelse.

Till sist är det faktiskt Gud själv som initierar händelserna på Golgata kulle. ”Han som inte skonade sin egen son utan utlämnade honom för att hjälpa oss alla…” (Rom 8:32). ”Gud försonade hela världen med sig genom Kristus” (2 Kor 5:19). Detta var den enda vägen för Gud att samtidigt upprätthålla sin egen, heliga lag och visa nåd och barmhärtighet mot människorna för deras överträdelser.

Helt naturligt har det i den kristna traditionen legat ett större fokus på den teologiska tolkningen av Jesi kors, i förkunnelse och undervisning. Det som händer på korset får konsekvenser från den enskilde troendes hjärtkammare ända ut till universums yttersta gräns (om det nu finns någon?). Jesus räddar, förlåter och försonar varje individ med Gud, samtidigt som en evig seger också vinns över synd, ondska, djävul och död. Hela ”kosmos” omfattas av händelserna denna helg. Utan tvekan är det historiens centrum och avgörande punkt.

Korset var, som kyrkofader Origenes uttryckte det, ”det skändligaste av dödssätt”. Om nu döden var en så viktig del av Jesu räddningsaktion för mänskligheten, varför fick han då inte dö en mer värdig död? Ska det bara ses som en tillfällighet, eftersom det var ett avrättningsredskap romarna använde sig av vid denna tid, eller finns det en mer gudomlig avsikt med att Jesus avrättades just genom korsfästelse? Givetvis kan inte vi, begränsade människor, till fullo förstå detta mysterium, men ändå vore det fel av oss att inte försöka söka och ge svar på dessa frågor. Varför väljer Gud det vidrigaste och mest förnedrande av alla sätt att dö på, när han vill rädda och befria mänskligheten?

Vi kan fundera på svar till denna fråga utifrån två ”sidor” hos Gud. Om vi försöker finna svar utifrån en Helig Guds reaktion mot synden och allt det onda (lagen), kan vi kanske säga följande; Genom att välja just korsfästelse som avrättningsmetod kunde Gud maximalt ge uttryck för sin avsky mot synden. Idag skulle förmodligen metoden varit en annan, en i dåtidens kultur var detta det mest hemska och förnedrande sättet att dö på. Det var det mest omskakande sättet att visa för världen hur allvarligt Gud ser på människans synd, bortvändhet från honom och självhävdelse. Detta är det verkliga beviset för vad Gud tycker och känner inför människans uppror (1 Mos 3).

Om vi sen försöker finna svar utifrån Guds kärlek och barmhärtighet (evangeliet), så får vi i korsdöden det synliga tecknet på hur Gud identifierar sig själv med den djupaste mänskliga förnedringen och det största mänskliga lidandet (både fysiskt, psykiskt, socialt och andligt). När Gud själv har lidit på det mest fruktansvärda sätt och gått igenom det värsta som ondskans andemakter kunnat komma på, finns det ingen form av mänskligt lidande eller ondska som inte kan övervinnas och frälsas. Gud både identifierar sig med de värsta, och tar på sig det värsta. Därför kan det i alla livets situationer, även de allra svåraste, finnas ljus och hopp och räddning – för allt och alla!

Stort förtroende för Bibeltexterna

Inte så sällan får man läsa eller höra människor som påstår att Bibeltexterna genom århundraden blivit översatta och förändrade så till den grad att det inte längre går att säga att de har någon tillförlitlighet. Man menar att kyrkan skulle ha format texterna efter sina syften och att det därför i stort sett inte är någon idé alls att tala om någon slags ursprungs-innehåll eller mening med dessa texter.

Så sent som i går (torsdag 23/3) twittrade till exempel Rickard Söderberg så här: “men ni känner till att Bibeln är hårt redigerad av gubbar genom århundraden, o översatt till viskningslekens gräns?”

Är det verkligen så? Varifrån får Rickard den kunskapen? Har han läst Da Vinci-koden av Dan Brown och inte begripit att det är en fiktiv roman? Man undrar ju? För i själva verket kunde nog ingenting vara mer fel. De Bibliska texterna är de texter från antiken som är i särklass bäst bevarade och vid en jämförelse mellan andra antika texter blir det extremt tydligt. När man avgör en texts tillförlitlighet så talar man ofta om 3 viktiga områden.

  1. Avståndet i tid mellan den faktiska händelsen och nedtecknandet av det.
  2. Avståndet i tid mellan originalskriften och vårt äldst bevarade kopia.
  3. Antalet kopior som finns bevarade.

Så här ser den jämförelsen ut mellan några av antikens texter.

Författare   Original Äldsta kopia Tidsavstånd Antal kopior
Aristoteles 384-322 f Kr 1100 e Kr 1400 år 5 st
Herodotos 480-425 f Kr 900 e Kr 1300 år 8 st
Platon 427-347 f Kr 900 e Kr 1200 år 7 st
Caesar 100-44 f Kr 900 e kr 1000 år 10 st
Nya Testamentet 50-90 e Kr 120-350 e Kr 30-300 år 5000 st
Källa: “Kristen på goda grunder” av Stefan Gustavsson

Som ni ser själva är Nya Testamentet väldigt, väldigt väl underbyggt. Det har gått liten tid mellan händelse och nedtecknande. Det är nära i tid mellan originalskrifterna och våra äldst bevarade kopior. Det finns också oerhört många kopior att jämföra med varandra, för att se så att texten innehåller samma budskap.

Vidare har idag ny avancerad teknik gjort det möjligt att läsa gamla och till synes förstörda skriftrullar. En sådan som hittades i en nedbränd synagoga och bara ser ut som en förkolnad träbit har visat sig innehålla 3 Mosebok. Och när man lyckats läsa den texten ser man att den är identisk med den text som finns i den hebreiska bibeln idag, och som är direktöversatt till vår egen Bibel. Det går att läsa mer om det i tidningen Dagen och på Världens Historias hemsida för den som vill.

Fler exempel kan lyftas fram, som stärker vår övertygelse om att Bibelns texter är väldigt tillförlitliga. Vi kan tro att det var de texter som Jesus själv läste i Gamla Testamentet och vi kan tro att det var precis de texter som Jesu apostlar skrev ned i mitten och slutet av det första århundradet, som finns bevarade i Nya Testamentet.

Var Rickard Söderberg och andra får sin information ifrån skulle jag gärna vilja veta.

För ytterligare fördjupning i ämnet kan jag rekommendera webplatsen Goda nyheter för vår dag, som också tagit upp detta ämne vetenskapligt och ingående.

Förbön eller anklagelse?

I söndags var det tredje söndagen i fastan, med temat “Kampen mot ondskan”. I detta inlägg presenteras en pågående kamp, inför Guds tron, där vi kanske är delaktiga ibland utan att veta om det?

Guds ord uppenbarar för oss att det bland annat finns två olika slags gärningar som hela tiden pågår inför Guds tron. Det är förbön och anklagelse. Konflikten mellan dessa två är ofta själva brännpunkten för striden mellan Guds rike och mörkrets rike. Eftersom Gud har valt församlingen som sitt hem och Hans tron finns där, står ofta den största striden att finna i hjärtat av församlingen.

Jesus själv är den som står för förbönen. Han ”lever alltid för att mana gott för oss” (Heb 7:25). Hans grundläggande natur är att vara en förebedjare, en överstepräst (se Joh 17 och Hebr 7-8). Jesus vill också göra oss till förebedjare. Utifrån vilken grad som Jesus får tillträde till våra liv, kommer han att använda oss för att be. Det är därför som han säger: ”Mitt hus skall kallas ett bönens hus för alla folk” (Mark 11:17).

Satan är en som står för anklagelsen. Han kallas för ”våra bröders anklagare”, eftersom det är han som ”anklagar dem inför vår Gud både dag och natt” (Upp 12:10). Utifrån vilken grad som fienden har tillträde till våra liv, kommer han att använda oss för att anklaga och kritisera våra bröder.

Precis som det fanns två träd i Edens lustgård, så finns det två ämbeten inför Guds tron – och vi behöver välja vilken vi vill ta del av, förbön eller anklagelse.

Vi kan fråga oss hur Satan kunde få fortsätta att anklaga de heliga som står inför Gud. Hur är det möjligt om han nu har blivit utslängd ur himlen och inte längre har tillträde till tronen? Svaret är att Satan använder de heliga, som har tillträde inför tronen, för att göra detta sataniska verk åt honom. Satan har många namn, men den mest effektiva täckmanteln är nog: ”våra bröders anklagare”. Denna titel fick han på grund av den effektivitet han visar med att få en broder att vända sig mot sin broder. Det har varit hans specialitet ända sedan han kom till lustgården för att försöka omintetgöra Guds verk och plan för människorna. Inte ens när det bara fanns två bröder på jorden kunde de komma överens (se 1 Mos 4 om Kain och Abel). Närvaron av Satan kommer alltid att skapa oreda och splittring.

Satans största seger över församlingen är när han lyckas vända ”bröder” emot varandra. Anklagelse har varit, och är, hans mest effektiva och dödligaste vapen för att förstöra ljuset, kraften och vittnesbördet hos Kristi kropp. Vår förmåga att uträtta vår uppgift i den här världen kommer att bestämmas av hur effektivt vi kan driva bort vår dödsfiende och lära oss att leva för varandra – i kärlek, ödmjukhet och omtanke.

Det största försvaret mot Satans angrepp är församlingens enhet. Djävulen vet mycket väl vilken väldig makt och auktoritet Jesus har gett åt kyrkan, ja faktiskt också åt enbart två heliga som kommer överens om att be om något i hans namn (se Matt 18:19). Enhet mellan kristna ökar vår andliga auktoritet. Tyvärr har nog fienden många gånger förstått detta mycket bättre än församlingen själv.

Jag tror att ingången som fienden har till de allra flesta av oss är genom vår osäkerhet. Osäkra människor känner sig lätt hotade av allt som de inte kan kontrollera. Detta driver dem till att utöka sitt område och gör dem dominerande. Satan kan använda det som utåt sett ser väldigt rätt och riktigt ut för en attack av en troende mot en annan. Det kan röra sig om att skydda sanningen eller bevara fåren, men splittring i församlingen är ändå oftast rotad i självbevarelsedrift, stolthet eller att man envist klänger sig fast vid vissa områden.

Ju större auktoritet eller inflytande människor har i församlingen, desto större måltavlor är de. Satan är väl medveten om att om han kan få en ledare att tänka själviskt eller högmodigt, så kommer den ledaren att sprida dessa tendenser till alla de som han eller hon är satt att leda. Detta leder till att splittringens ande blir ännu mer destruktiv och effektiv.

Splittringen, som allt för ofta blir resultatet av att man försöker beskydda sitt område, är ironiskt nog just det som stoppar oss från att äga äkta andlig auktoritet och smörjelse. I slutändan resulterar det oftast i att vi förlorar precis det som vi kämpade så hårt för att hålla fast vid. Det här får nog ses som en obestridlig andlig lag: ”Den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det” (Matt 16:25).

Det finns troligtvis ingenting som så radikalt skulle förändra församlingen och livet för de troende, som det som skulle ske om vår kritik och anklagelse kunde få förvandlas till förbön. Har anklagelsen och kritiken blivit fastgrodd, näst intill ett beroende, så är det inte konstigt om vi ser så lite ljus, så lite kraft och så lite av Guds härlighet ibland oss. Förbönen däremot, tror jag, kan öppna upp för mer förlåtelse, mer helande, mer kraftgärningar och mer liv – mitt ibland oss!

Den man ber för blir det också betydligt svårare att tala illa om och anklaga. Därför börjar enheten och kärleken till varandra ofta i bönen. Gud, hjälp oss att be för varandra istället för att anklaga varandra.