Romarbrevet 3:21

Det finns vissa Bibelställen som automatiskt får en större tyngd och betydelse än andra, på grund av vad de sammanfattar och förmedlar. Man får nog säga att Romarbrevet 3:21-26 är ett utav dessa Bibelställen. Det hade en enorm betydelse för såväl Martin Luther, som Carl-Olof Rosenius och många andra i att ge en riktig förståelse av lagen, människans synd och skuld samt Guds nåd och rättfärdighet. I en liten serie här på bloggen vill jag därför gå igenom detta Bibelställe lite extra, för att också vi ska bli påminda och få en rätt förståelse av detta.

Rom 3:21

”Men nu har Gud uppenbarat en rättfärdighet som inte beror av lagen men som lagen och profeterna har vittnat om”

Precis i början av versen möter vi uttrycket ”Men nu…” Paulus, som skrivit Romarbrevet, har i den första delen av kapitel 3 målat upp en bakgrund till det han nu ska säga. Den handlar om att människan (alla människor) står med en obetalbar skuld inför Gud. Men nu har Gud själv agerat för att göra människan fri från denna. Uttrycket kan syfta på att vi flyttar oss vidare såväl i den logiska argumentationen som i tid. Det kan då röra sig om både kronologiskt (den faktiska nutiden) och eskatologiskt (den nya tidsåldern som startade i och med Jesu liv). Paulus använder sig av det lilla ordet ”nu” som eskatologisk term på fler ställen i Romarbrevet, se t.ex. 5:9, 6:22, 7:6, 8:1 och 11:5. (Eskatologi = Läran om den yttersta tiden).

För Paulus har verkligen den nya tidsåldern brutit in i och med Jesu födelse, liv, lidande, död och uppståndelse. Den gamla tidsåldern, med lagen och profeterna, har nått sitt slut och den nya tidsåldern, med Guds uppenbarelse i Jesus Kristus, har börjat. Rättfärdigheten som nu har uppenbarats från Gud är en rättfärdighet som inte beror av lagen (våra gärningar). Paulus vill dock betona att den alltid har varit en del av Guds plan för mänskligheten. Det är en rättfärdighet som ”lagen och profeterna har vittnat om”. Det är inte någon B-plan som Gud har tvingats ta till eftersom den första planen inte fungerade.

Ordet som Paulus använder för lagen (grekiska: nomos) är samma som i vers 20, där han talar om att lagen inte kan göra något annat än att ge insikt om synd. I detta uttryck ryms både en allmän lag (som finns nedlagd i varje människa, se Rom. 1:18-32) och den specifika judiska lagen, given till Mose på berget Sinai (se 2 Mos. 20).

På samma sätt som ”Guds vrede” uppenbarades i den gamla tidsåldern (Rom. 1:18) har nu ”Guds rättfärdighet” uppenbarats i den nya.

I Rom 1:17 när Paulus första gången använder termen ”en rättfärdighet från Gud” skriver han att den ”uppenbaras” i evangeliet. Detta visar oss att det är en pågående process genom förkunnelsen av evangeliet. Här i 3:21 skriver han att Gud ”har uppenbarat” den. Då blir det en betoning på att Gud har uppenbarat den en gång för alla, och att den uppenbarelsen alltid kommer vara gällande. Det är den uppenbarelsen som är evangeliet och som skall förkunnas!

Advertisements

Andlig träning?

Det är väldigt många i vår tid som tränar. Det gör jag också. Igår inledde jag en crawl-kurs. Det var roligt! Det är bra att hålla sig i form. Det är bra att ägna lite tid åt fysisk träning. Det ger många vinster; Man blir piggare, friskare, gladare och fungerar bättre på många sätt. Och man lever troligen längre och bättre.
Paulus skriver också redan på sin tid att fysisk träning är bra: “Kroppsövningar är nyttiga på sitt sätt,” skriver han till sin unge medarbetare Timotheos. Men han säger också till Timotheos att inte glömma bort den andliga träningen, för den är ännu viktigare. Här följer hela sammanhanget:
“Öva dig i gudsfruktan. Kroppsövningar är nyttiga på sitt sätt, men gudsfruktan är nyttig på alla sätt, med sitt löfte om liv både för denna tiden och den kommande. Detta är ett ord att lita på och värt att ta till sig.” (1 Tim 4:7-9)
Fysisk träning ger många vinster.  Att öva sig i gudsfruktan ger också vinster, skriver Paulus, både i detta livet och i det kommande. Inte nog med att man blir piggare och gladare och troligen lever längre och bättre, dessutom har gudsfruktan ett värde för evigheten. Man samlar skatter i himlen och vinner en krans som består även i den kommande tidsåldern.
En utmaning till oss alla idag blir därför att lägga minst lika mycket (om inte mer) energi, tid och pengar på vår andliga träning som på vår fysiska. Hur övar vi oss i gudsfruktan? Hur kan vi sköta vår andliga träning? Här kommer några tips. Du kan säkert komplettera listan med egna idéer.
1. Ta regelbundet tid för att umgås med Gud i bön och bibelläsning. Sjung lovsånger och lär dig att leva i Guds närhet vad du än gör.
2. Väx till i kunskap! Studera Bibeln. Lär dig bibeltexter utantill. Läs kristen litteratur. Lyssna till predikan och bibelundervisning.
3. Var med i en kristen gemenskap där du kan vara öppen och äkta, en gemenskap där du blir både uppmuntrad och fostrad, en gemenskap där ni både vägleder och tjänar varandra.
4. Var engagerad någonstans där du arbetar ideellt för andra människors bästa.
5. Var generös och dela med dig av din tid, dina pengar och ägodelar.
6. Dela din tro, din kunskap och dina erfarenheter med andra och lär dig att lyssna på andras berättelser.
7. Bekänn dina synder och lev efter Guds bud med hjälp av den helige Andes kraft. Då kommer Andens frukt att ta form i ditt liv: kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning (se Gal 5:22-23).
När vi praktiserar detta regelbundet övar vi oss i gudsfruktan. Detta är inte krav, utan nåd. Du får vandra med Gud. Han vill hjälpa dig att växa. Han vill ge dig andlig träning. Han vill att du ska hålla dig i form.
Låt oss sporra varandra till att öva oss i gudsfruktan, lika mycket som vi sporrar och peppar varandra till fysisk träning! Det kommer vi att ha glädje av.
(Tack till bloggare Jonas Melin, för lånet av de sju punkterna).

Skillnaden mellan att göra och det är gjort.

Vi lever i ett land där många människor är religiösa analfabeter. Med det menar jag att det är många som har väldigt lite koll på vad tro, religion eller andlighet faktiskt är. Kanske känner man till de fem stora världsreligionerna (kristendom, judendom, islam, hinduism och buddhism), men få skulle på ett tillfredsställande sätt kunna förklara de väsentliga skillnaderna mellan dessa. I ett sådant läge blir det därför också ofta ganska svårt att berätta om sin kristna tro, att vara ett sådant vittne som Jesus kallar oss att vara. Hur gör man? Vad säger man till människor som liksom inte har så stor koll på detta med en andlig verklighet.

Kanske kan ett enkelt tips från coachen vara på sin plats? Jag tror nämligen att de allra flesta människor, även i Sverige år 2017, förknippar religion och religiösa system med olika saker som man bör göra (eller inte göra) för att “hamna rätt”. Religion blir väldigt lätt förknippat med lagar och regler, eller olika tekniker, som vi som människor behöver följa eller göra för att komma till Gud.

Men med kristen tro är det faktiskt fullständigt annorlunda. Till skillnad från alla annan religion i den här världen så innebär kristen tro INTE att du behöver göra något för att bli älskad eller räddad av Gud. Den stora skillnaden är att kristen tro har en Gud som själv har kommit till den här jorden och gjort allt det som vi människor inte klarar av att göra. Kristen tro är inte lika med “att göra”. Kristen tro är lika med “det är gjort!”

Kanske är det ett budskap som också nutidsmänniskan kan ta till sig? När du får frågan om varför du är kristen, eller om vad som är skillnaden mellan kristen tro och världen andra religioner, så kan du svara att skillnaden ligger i “att göra” och “det är gjort”. Vi människor kan inte bli som Gud, men vi har en Gud som har blivit som oss. Gud har blivit människa för att i Jesus Kristus göra det vi inte kunde göra. Därför kunde han när han hängde där på korset säga: “Det är fullbordat“. Det är gjort.

Låt oss än en gång glädjas över detta faktum! Låt oss dela med oss av detta befriande budskap till världen, din vän, din granne, din arbetskamrat. Gud finns och han älskar varje människa så oändligt mycket att han redan har gjort allt för henne!

En vandring på stan

Idag är det tisdag. Då går vi från Betaniakyrkan och Hela människan i Malmö vanligtvis en vandring på stan på förmiddagen. Vi tar med oss mackor och kaffe och får under ett par, tre timmar möjlighet att möta och samtala lite med många av Malmös uteliggare och missbrukare. Det är uppskattade och efterlängtade stunder och många av dem vi möter ger verkligen uttryck för det. Här är ett axplock av de senaste veckornas kommentarer:

Det ni gör är helt fantastiskt. Det behövs verkligen!

Vet ni varför jag tror på Gud? För att ni kommer till oss på detta viset.

Tack för vad ni gör. Det finns inte många som ni.

För egen del blir dessa tisdagsförmiddagar ofta en påminnelse om några saker. För det första påminns jag om hur otroligt bra jag själv har det i mitt liv. Det finns så många människor som har det så tufft runt omkring oss. Som har problem med missbruk, beroende, ekonomi, boende, familj, vänner och allt däremellan. De har förlorat nästan allt, inklusive hoppet. När jag då ser på mitt eget liv så blir jag bara så tacksam, för allt gott som jag har, och kan tacka Gud för.

För det andra påminns jag om att Guds omsorg också innefattar den allra minsta av oss. Den gravt alkoholiserade mannen på parkbänken, som dreglar när han pratar med mig, är även han djupt och innerligt älskad av Gud. Han är skapad, sedd och oändligt värdefull i Guds ögon. Guds omsorg är ofantligt stor, den räcker och blir över för oss var och en.

För det tredje påminns jag om livets allvar. Det är när allting ställs på sin spets som man mest tydligt kan se vad livet egentligen handlar om. Mörkret kan vara väldigt påtagligt där ute på gatan, med allt det djävulska som finns i missbruk. Men samtidigt är det just där som ljuset kan bli som allra tydligast. Kanske var det därför Jesus själv umgicks mycket med sådana som andra drog sig för att umgås med?

Hel klart har vi en uppgift i denna gatumiljö, bland dessa människor. Betaniakyrkan är numera välkänd och många kommer fortfarande ihåg och frågar efter Stina (som fanns med och drog igång denna diakonala tjänst i Betaniakyrkan). Vi fortsätter tro att vi har en Gud som kan förändra den mest utsatta och mörka situation till en plats där Hans rike får bryta igenom. Vi tror att vi, i den helige Andes kraft, får göra skillnad på Malmös gator genom att vara de vi är – och vittna om Jesus i ord och handling.

Glad sommar!

Sommarlov och semester

Nu är det tid för sommarlov och semestrar. Det finns kanske inget som vi svenskar längtar så mycket efter som denna tid på året då vi får vara lediga. Då årets hektiska arbetsmöda mynnar ut i flera veckor av lugna morgnar, frukost ute på trädäcket, bokläsning i hängmattan, utflykt till Ven, bad i havet, grill i parken och att bara ta dagen som den kommer. Vi tar ledigt från och kopplar bort mycket av det som annars fyller våra dagar och upptar all vår tid.

Tyvärr är det många som under denna period också “tar semester från Gud”. Vi kanske tänker, förmodligen omedvetet, på Gud och kyrkan som en av alla de där aktiviteterna vi har i våra liv som vi nu kan koppla bort och ta ledigt från. Jag känner igen det i mitt eget liv. Men det är olyckligt.

Jesus är inte – den kyrkliga gemenskapen bör inte vara – en utav flera aktiviteter eller hobbyer jag har i mitt liv. Jesus och församlingstillhörigheten bör vara grunden för mitt liv och något helt omistligt, något jag varken kan eller vill vara utan. Jesus sade nämligen inte: “Jag är en utav delarna i ditt liv” utan han sade: “Jag är livet”. Det är en enorm skillnad på det. Och så vitt jag vet så pågår livet även under semestern.

Min uppmuntran till oss alla idag blir därför: Ta inte semester från Jesus. Ta semester till Jesus! Han som “låter mig vila på gröna ängar” och “för mig till vatten där jag finner ro” vill vara med oss också under juni, juli och augusti! I Betaniakyrkan har vi ordinarie gudstjänster ända fram till den 9 juli. Sedan blir det tre veckor av lite enklare sommarandakter, men inte desto mindre viktiga! Från den 6 augusti är vi sedan tillbaka med ordinarie gudstjänster igen. Du hittar hela vårt program på vår hemsida.

Glöm inte att boka in vår gemenskapsdag, den 6 augusti på Höllviksstrand, efter gudstjänsten, samt vår församlingshelg i höst, den 13-15 oktober på EFS-gården i Åsljunga.

Med dessa ord får vi önska varandra en underbar, varm och lång sommar i Jesu namn!

Ske din vilja

I söndags var det Bönsöndagen. Egentligen borde väl varje söndag vara en bönsöndag, men i kyrkoåret har vi fått en dag med det temat för att påminna oss om det. Det är också en söndag då man får tillfälle att predika om bönen och utifrån det vill jag dela med mig av en personlig reflektion.

När Jesus lär sina lärjungar att be, så gör han det med den bön som vi kallar för “Fader vår” eller “Vår Fader” och som vi ber i gudstjänsten söndag efter söndag. Det är en bön som innehåller allt det som Jesus vill att vi ska be om. Kanske inte nödvändigtvis endast med just de orden, den kan ju också användas som en sorts mall för vad vår bön bör innehålla. Det handlar om att ge Gud den rättmätiga äran, att be om att hans rike mer och mer ska utbreda sig över jorden, om att be om förlåtelse och att förlåta varandra mm.

Men det är kanske en formulering som är mer utmanande än alla andra? Jag syftar på de enkla orden “ske din vilja” eller “låt din vilja ske”. Att våga be ut de orden över sitt eget liv är en verklig utmaning. För det kan ju mycket väl vara så att Guds vilja ibland går rakt emot min egen vilja. Hur ofta är det inte som jag ber att min egen vilja ska få ske? Hur ofta ber jag inte utifrån enbart mina själviska motiv och min egen längtan?

I min förberedelse av predikan förra veckan blev jag själv kraftfullt utmanad av de orden och jag tänker mig att när vi inser vad den böner egentligen betyder så är det nog fler med mig som kan känna samma sak. Jakob skriver i sitt brev: “Ni har ingenting därför att ni ber illa, ni vill bara tillfredsställa era egna begär”. Oj, vad jag kan känna igen mig i det. Till min stora sorg.

Det kristna livet handlar om att Jesus ska bli större i mig och jag själv och mina egna begär bli mindre. Det betyder inte att jag försvinner, utan att jag faktiskt blir mer den jag är skapad att vara. Paradoxalt nog. Livet handlar inte främst om att hitta sig själv och att förverkliga sig själv, och bara följa sitt eget hjärta. Livet handlar om att ta emot frälsningen från Gud, att kapitulera inför honom som är vår Herre och att låta Honom omforma oss så att vi på nytt blir de vi är skapade till att vara. Det sker när hans vilja får ta över och råda i mitt liv. När min egen vilja får stå åt sidan.

Så var det för Jesus i Getsemane trädgård. Han ville inte själv gå mot korset och döden i den stunden. Han bad att det skulle kunna ske på något annat sätt. Men sedan kapitulerade han och bad “Men inte som jag vill, utan som du vill”. Det är den djupaste bönen vi kan be. Det är en bön som verkligen kan förvandla och förändra oss. Det är en bön som leder till bönesvar. Inte alltid som vi själva hade tänkt det, men så att det blir till det bästa för oss. Gud vet. Gud har ett större perspektiv. Ibland är det sådant som ser svårt, tufft, omöjligt och jobbigt ut, som leder till det bästa resultatet.

Låt oss börja lita på att Gud vet bäst. att han alltid leder sina barn till det goda. Låt oss våga be bönen “ske din vilja”. I våra egna liv, i vår församlings liv.

Amen.

Jesu uppståndelse är sensationell – Stilla veckan del 8

Lärjungarna verkade inte vänta sig att Jesus skulle uppstå. Jesu undervisning om sin egen uppståndelse hade de antingen inte uppmärksammat, inte förstått eller helt enkelt inte trott på. Jesu förnedrande död sly fullständigt sönder deras tro på honom som Messias och upprättare av det nya Gudsriket. De två lärjungarna på väg mot Emmaus sätter ord på det: ”Vi hoppades att han var den som skall befria Israel” (Luk 24:21). 

Därför är det helt naturligt att det inte är någon av (de tolv) lärjungarna som går till graven på morgonen den där första veckodagen. Det gör istället kvinnorna i den inre kretsen kring Jesus, de som följt med honom från Galileen. De upptäcker till sin stora förskräckelse och häpnad att gravstenen är borttrollad och graven är tom. De skyndar sig att rapportera denna sensationella händelse till lärjungarna.

Men den tomma graven kunde knappt övertyga lärjungarna. Någon kunde ju ha fört bort kroppen, kanske begravt den på annan plats. Det var bara Johannes som trodde omedelbart, när han såg den tomma graven.

Istället blir det de personliga mötena med den uppväckte Jesus som övertygar lärjungarna och vänder deras hopplöshet och besvikelse till glädjefylld tro.

Ingenstans berättas det i NT exakt hur det gick till när Jesus uppstod, annat än att ”Gud uppväckte honom”. Däremot blir uppståndelsen det yttersta beviset på att Jesus var den han var och att hans offerdöd för vår skull har full giltighet. Genom att uppväcka Jesus förklarar Gud honom rättfärdig och helig. Uppståndelsen legitimerar liksom Jesus som sann Messias och som Herren och Guds Son. Gud säger sitt ja till honom som människorna har sagt nej till.

Genom att uppväcka Jesus har Gud satt sitt sigill på allt vad Jesus är, på allt han har sagt och gjort, på hans lidande och hans död. Gud tillkännager för hela världen att Jesus har utfört Guds egen räddningsaktion och att Gud har godkänt den.

Uppståndelsen visar också att döden verkligen är besegrad. Den biologiska döden är inte avskaffad ännu, men för den som tror på Jesus är den inte längre en slutstation, utan ett inträde i själva Guds härlighet. Alla ska, likt Kristus, uppstå en gång, de som inte velat tro på Honom till evig dom, och de som dött i tron på Honom till evigt liv. Samtidigt är det tydligt i NT att detta nya liv börjar redan här och nu för de troende.

Uppståndelsen har stor betydelse för den enskilde individen, men också för hela världen. Jesus som den uppståndne förkroppsligar en ny skapelse. Han inleder ett nytt universum, där ingen ondska längre ska finnas, där det inte ska finnas någon olydnad och därför heller inget lidande, sjukdom eller död. Jesu uppståndelse är upptakten till en ny världsordning, det nya Gudsriket i all sin prakt, skönhet och härlighet.

Jesu död och uppståndelse är världshistoriens absoluta medelpunkt, och ett odelbart skeende. Det går inte att tala om korsets frälsande eller förebildliga betydelse, utan att samtidigt tala om uppståndelsen. Ingenting av allt det vi har sagt om korset betyder någonting för vår frälsning, försoning, eller återupprättelse om inte uppståndelsen har ägt rum. Med Paulus ord: ”Om inte Kristus har uppstått, ja, då är vår förkunnelse tom, och tom är också er tro… om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös, och ni är ännu kvar i era synder” (1 Kor 15:14-17).

Men pris var Gud, Han har uppstått! Han visade sig för ”mer än femhundra bröder vid ett och samma tillfälle” (1 Kor 15:6), han har visat sig för mig, för många som jag känner, och för miljontals människor över hela vår värld – också i vår tid. Låt vittnesbördet om honom ljuda, om allt vad han är, om allt vad han har gjort, och om allt han kommer att göra! Amen. Amen. Amen!