Den förlåtnes glädje och lättnad, Ps 32

Läs först Psaltaren 32.

Denna psalm är i kristen tradition en av de sju botpsalmerna, som skulle läsas speciellt under fastan. Det är också en tackpsalm, som har huvudbetoning på det undervisning. Psalmisten vill ge undervisning om hur man finner hjälp hos Gud i nöden och han gör det utifrån en egen erfarenhet.

Psalmisten använder vid två tillfällen (i vers 1b-2a och 5) hebreiskans tre viktigaste ord för synd. Han pekar då på att syndabegreppet innefattar felsteg eller misslyckande, ett uppror mot Gud och något som drar med sig skuld. Syndens följder beskrivs i termer som det är svårt att riktigt få grepp om. Det verkar vara en kombination av fysiskt och psykiskt lidande som lett till att psalmisten känner sig kraftlös och uttorkad.

I denna situation beslutar sig psalmisten för att erkänna och bekänna sin synd, att inte dölja den längre. Denna bekännelse bemöts av omedelbar förlåtelse och är anledningen till inledningsordens lyckönskan över dem som upplevt och inser detta. Det blir fullkomligt klart att Gud inte längre räknar med synden. Den är borta ur hans bokföring och den förlåtne upplever det som en nystart i livet.

Att se sin egen skuld, sitt eget uppror mot Gud och sina egna felsteg och bekänna dessa inför Gud kan leda till en obeskrivlig frihet, glädje och lättnad. Eftersom Gud är en Gud som älskar att förlåta, visa barmhärtighet och nåd!

Bön: Jag vill bekänna mina brott för Herren. Herre, förlåt mig för…

Storheten i Guds beskydd, Ps 5

Läs först Psaltaren 5.

Detta är en av de så kallade klagopsalmerna vi finner i Psaltaren. Författaren vädjar till Gud om att han ska lyssna till honom, höra hans rop och bön. Han är också väl medveten om vem Gud är, eftersom han frimodigt beskriver Gud som en som inte kan tåla det onda. Det är anmärkningsvärt att Gud sägs hata ogärningsmännen, mer tydligt beskrivna som lögnare, mördare och bedragare. Idag sträcker vi oss möjligen till att Gud hatar synden, men älskar syndaren. I detta fall görs ingen åtskillnad mellan dessa. De onda, fienderna, bör stötas bort och bli stående med sin skuld.

Psalmisten upplever det som att han är omringad av dessa fiender till Gud och tar då sin tillflykt till Gud. Han är medveten om att Gud är en Gud som beskyddar sina trogna, alla som älskar Gud och hans namn. Att få leva under Guds beskydd föder glädje och jubel. Det är stort. Guds nåd och barmhärtighet verkar som en sköld. Här är det lätt att göra jämförelse med ”Guds rustning” i Efesierbrevet 6:10-18, där trons sköld sägs få den ondes alla brinnande pilar att slockna. Också vi är i behov av beskydd mot fiendens angrepp. Idag kanske mer än någonsin.

Till eftertanke: Hur medveten är jag om Guds beskydd och om mitt behov av det?

Förtröstan på Guds ledning, Ps 25

Läs först Psaltaren 25.

Den konkreta bakgrunden till denna psalm förblir oklar, men författaren ger uttryck för att det finns både yttre omständigheter i form av fiender såväl som inre omständigheter i form av personlig synd som ligger till grund för hans nöd och plåga. Faktum är att själva syndabekännelsen, både för ungdomens obetänksamheter och nutidens kanske mer medvetna brott och överträdelser, står som centrum i denna psalm.

Med hopp och förtröstan vänder sig psalmisten till Gud med bön om syndernas förlåtelse och hjälp. Han vågar hoppas på Gud eftersom han vet att Gud är hans räddare, pålitlig och god. Det är bara Gud som är barmhärtig och kan göra honom fri.

Han ber Gud om vägledning, att få lära känna Guds vägar. Dessa vägar, eller stigar, är uppenbarligen uttryck för det sätt att leva som Gud förväntar sig av sitt förbundsfolk. Genom att gå dessa vägar kan psalmisten bevara den rätta relationen till honom. Men för att kunna göra det behöver han undervisning, vägledning, och därför ber han Gud att styra hans steg. Också det ett djupt uttryck för förtröstan. Han erkänner att Guds vägar är de rätta och de bästa för honom.

Bön: Herre, lär mig att så mycket förtrösta på dig att jag inser att dina vägar är för mig de bästa.

Välsignelse från Gud, Ps 67

Börja med att läsa Psaltaren 67

Psalmens inledning är ett eko av den aronitiska välsignelsen, de ord som Gud själv gav Aron och hans söner att använda när de skulle välsigna Israels folk (se 4 Mos 6:24-26). Det är en bön om Guds välvilja och välgärningar. Att Gud ska låta sitt ansikte lysa mot oss är ett tydligt uttryck för detta. Om ansiktet är dolt eller bortvänt är det ett tecken på onåd.

Psalmisten förväntar sig att resultatet av att Gud vänder sitt ansikte till bedjaren blir att alla folk lär känna hur Gud handlar och ger sin hjälp. Då kommer de också att tacka honom och jubla av glädje över hans rättvisa dom och ledning.

När detta kommer att ske är oklart men kan i detta sammanhang syfta på två tillfällen. Det kan syfta på det tillfälle som Bibeln i övrigt talar om som den yttersta dagen. Det är den dag då det ska gå upp för alla folk att Herren är Gud, att han dömer med makt och rättvisa och att han är god och barmhärtig. Det kan också syfta på det årligt återkommande tillfälle då jorden har gett sin skörd, vilket i sig är ett vittnesbörd om Guds välsignelse. Då har psalmen alltså rört sig från den inledande bönen om välsignelse till ett vittnesbörd om Guds välsignelse. Till eftertanke: Hur kan Guds välsignelse över mitt liv bli till ett vittnesbörd för andra?

Är allting förutbestämt?

Vi tror på en allsmäktig Gud, som vet om allt som sker. Men betyder det att allting är förutbestämt in i minsta detalj. Och betyder det att Gud redan har bestämt vilka som ska bli räddade och vilka som ska gå under? Denna viktiga fråga skapar ibland en hel del bryderier hos oss människor, och här väljer jag att återge en artikel som Tomas Nygren skrev i Budbäraren, 2016.06.23.

Har Gud i detalj bestämt allt i livet för alla människor? Har Gud styrt vilka kläder jag har på mig i dag? Hur jag tog mig till jobbet i morse? Och så vidare.

Ibland finns föreställningen att det är sådana saker som den lutherska läran om predestinationen och den trälbundna viljan handlar om. Men det är en total missuppfattning. När traditionell luthersk teologi har diskuterat den trälbundna viljan handlar det inte om att allt in i minsta detalj är förutbestämt (determinism). Nej, det handlar om i vilken mån människan med sin egen vilja kan bidra till frälsningen. Det handlar om vårt slutmål, vår destination. Predestination handlar om förutbestämning av målet.

Logiken är följande:
– om människan genom syndafallet brutit med Gud samt fått en felriktad vilja – och om Gud genom Kristus ensam gör frälsningen och därför kan skänka nåd – då kan människan med sin vilja inte på något sätt bidra till frälsningen.

I frälsningsfrågan är människans vilja »trälbunden«. Om en människa blir kristen är det ytterst Gud som omvänder henne. Människan som säger sitt ja till evangelium har av Guds Ande fått gåvan att kunna säga sitt ja. I Joh 6:44 säger Jesus: »Ingen kan komma till mig utan att Fadern som har sänt mig drager honom, och jag skall låta honom uppstå på den sista dagen.«

Calvin utvecklade vad man kallar en dubbel predestinationslära, vilket betyder att Gud styr både vilka som går förlorade och vilka som blir frälsta. Huvudfåran i luthersk teologi däremot har varit en så kallad enkel predestinationslära, vilket betyder att Gud har bestämt vilka som blir frälsta (Gud står för när någon säger »ja«), men om en männi­ska går förlorad är det hennes eget ansvar att hon håller fast vid ett nej.

På denna punkt blir luthersk teologi inte lika vattentät logisk som en reformert teologi som hävdar att Gud står för både ja och nej eller mycket av modern teologi som utgår från människans fria vilja att själv stå för både ett ja och ett nej. Bakgrunden till att luthersk teologi hamnat i denna filosofiskt svårhanterliga mellanposition är att man uppfattat att bibelmaterialet ger mest stöd för en sådan. I Bibeln betonas att Gud står för frälsningen och att människan hålls ansvarig för sitt nej till Gud.

Det finns, trots vissa problem, många viktiga poänger med lärorna om predestination och om den trälbundna viljan, om de används på rätt sätt.
Här är några av poängerna:

  1. Predestinationsläran ska förkunnas för den kristna människan för att bekräfta att hon är Guds barn och kan vara trygg i det, ungefär som Paulus gör i början av några av sina brev. Se exempelvis Ef 1:3–6. Den ska aldrig förkunnas för den icke kristna människan. Det finns ingen poäng med den där.
  • Vi ska som kyrka förkunna evangelium och på bibliskt vis uppmana till omvändelse, men vi ska inte skapa otillbörlig press kring en människas ja. Det kan hon först säga när Guds Ande väckt det i henne. Vi ska inte våldföra oss på människor andligt sett.
  • Detta ger en stor trygghet i evangelisationen. Även om vi känner oss aldrig så usla och valhänta som vittnen kan vi få dela det vi fått ta emot. Det ligger en frihet i att det ytterst sett är Gud som skapar den positiva responsen, inte vi.

Överlåtelsens bön

Bönen är en helt fantastisk gåva som Gud har gett oss. Det är den kanal som Gud har öppnat mellan sitt eget hjärta och våra hjärtan. Det sätt på vilket vi kan få samtala med vår Skapare och Frälsare och Herre. Det finns så oerhört mycket som kan sägas om bön, för det kan vara så mycket. Här ska jag bara säga något kort om vad som händer i och genom bönen gällande min egen vilja och Guds vilja. Genom bönen lär oss Gud nämligen överlåtelse till hans vilja. Lärjungarna säger: ”Herre, lär oss att be”. Jesus svarar: Så skall ni be: ”Vår Fader, du som är i himlen. Låt ditt namn bli helgat, låt ditt rike komma. Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen.” (Matt 6:9)

I början kämpar vår vilja med Guds vilja. Vi ber om saker för egen del. Vi önskar, vi kanske till och med tjurar, vi kräver. Vi väntar oss att Gud ska trolla för oss eller låta välsignelserna strömma över oss. Vi drar snabba slutsatser och försöker manipulera Gud med våra böner. Gud är en god far, så han säger: Ni får göra det. Det är helt okej.

Men med tiden, ju mer vi lär känna Fadern, så vill han också börja forma oss i och genom bönen. Ju mer vi ber, ju mer börjar vi kunna låta vår vilja flöda in i Faderns vilja. Det kallas för överlåtelse. Det är det som leder oss från att kämpa mot Gud till att kämpa med Gud.

Jesus själv lär oss överlåtelsens bön – Luk. 22:39-46

Här befinner sig Jesus ensam i Getsemane. Han böjer knä bland olivträden. Svetten, blandad med blod, droppar till marken. Hans mänskliga vilja avslöjas: ”Ta bort denna bägare från mig.” Men så kommer den slutliga överlåtelsen: ”Men låt din vilja ske, inte min.” Detta är en oerhört stark och oerhört avgörande scen i Jesu liv.

Jesus, Sonen som blev människa, ber under tårar, men får inte vad han ber om. Jesus vet alltså hur svårt det kan vara att inte bli bönhörd. Han vill verkligen slippa gå igenom det som väntar honom, men ber ändå till sist: ”Låt din vilja ske”. Kanske hoppades han in i det sista? ”Finns det något annat sätt?” ”Kan människorna återlösas på något annat sätt?” Svaret blev nej. Här ser vi hur den mänskliga viljan underordnar sig den gudomliga viljan helt och fullt.

Vår bön (åtminstone min) brukar oftast vara: Ske min vilja! Bara ibland, när det passar mig, ber jag: ”Ske din vilja”. I Getsemane böneskola lär vi oss att inte lita på det vi har inom oss, våra egna tankar och vår egen vilja.

När vi själva ska välja i en situation eller väga för och nackdelar så är vi utlämnade åt fyra auktoriteter: kulturen (”alla gör det”), traditionen (”så har vi alltid gjort”), logiken (”det verkar vara det bästa”) eller känslorna (”det känns rätt”). Alla dessa fyra auktoriteter är osäkra auktoriteter, eftersom de har blivit skadade i syndafallet. Jesus visar oss en bättre väg: Överlåtelsens väg. ”Ske min vilja” besegras av ”inte min vilja”. Jesu egen vilja går helt in under Faderns vilja. ”Ske din vilja”.

Överlåtelsens bön innebär att gå Guds vilja till mötes, att göra Guds vilja, att kämpa för Guds vilja. Allt detta är inget svårt – förrän det blir fråga om motsatsen till min egen vilja. Då dras skiljelinjerna, då börjar kampen, då börjar vi höra två röster inom oss… Men i Getsemane lär Jesus oss att ”min vilja, min väg, mitt bästa” måste underställas en högre auktoritet. Det är hemligheten i överlåtelsens bön.

Överlåtelsens bön är alltid fylld med kamp. Detta måste vi komma ihåg. Alla de stora gestalterna i Bibeln kämpade, liksom Jesus kämpade. Abraham kämpade då han överlät sin son Isak till Gud. Mose kämpade då han överlät åt Gud att lösa hur Israels barn skulle bli befriade, och att själv bli ledare för det. David kämpade då han överlät sonen som Batseba hade fött åt honom. Maria kämpade då hon överlät hela sin framtid åt Gud. Paulus kämpade då han överlät sin önskan om att bli fri från den ”tagg i sidan” som plågade honom.

Överlåtelsens bön handlar om att släppa taget, men samtidigt om att hålla kvar hoppet. För att uppståndelsen skulle bli verklighet behövde Jesus först lida döden. För att Gud ska kunna visa oss och föra oss in i något ännu mer härligt och underbart än det vi redan har, så krävs det ofta att vi vågar överlåta oss. Det är vetekornets princip. ”Om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Men om det dör ger det rik skörd” (Joh 12:24).

Varför kräver Gud att man överlåter sig och släpper taget, innan han föder något nytt? Svaret ligger delvis i att vi ofta håller så hårt i det goda som vi redan känner till att vi inte kan ta emot det som är ännu bättre och som vi ännu inte känner till. Men det handlar också om, tror jag, Guds önskan om att förvandla vår personlighet. Överlåtelsen innebär något ovärderligt, nämligen viljans korsfästelse. Paulus visste vilken gåva detta är. I Galaterbrevet 2:19-20 skriver han: Jag har blivit korsfäst med Kristus, och det verkar vara med glädje. Här finns överlåtelsen. Här finns korsfästelsen. Här finns själviskhetens död. Men här finns också det förlösande hoppet: ”men jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig”.

Jag tror att vi behöver lära oss mer om överlåtelse i våra böner. Att be i enlighet med Guds vilja.

6 saker som bara Jesus kan göra

Jesus gör väldiga anspråk på att vara ENDA vägen till Gud, att ingen kan nå frälsning annat än genom honom. Vad är det då som är så speciellt med Jesus? Vad är det som bara han kan ge till dig? 

1. Han kan förlåta dig 
Bibeln berättar att den yttersta orsaken till att ondskan och orättvisan finns i världen är synden. Synden är en ond egoistisk kraft som är verksam inom människan och bryter ner den plan som Gud har för människan. Alla människor har varit delaktiga i synden på något sätt. Vi har syndat mot Gud och mot varandra. Jesus har tagit bort våra synder genom att han dog för vår skull på korset. När du kommer till honom kan du få förlåtelse för all din synd på ett sätt som ingen annan kan ge. Bibeln säger att när Jesus förlåter dig blir du vit som snö i ditt innersta. Du blir en ny skapelse inför honom. Det kan ingen annan än Jesus göra för dig. 

Läs mer i Bibeln själv: Efesierbrevet 2:1-2; Romarbrevet 3:23; 1 Johannes brev 1:9-10; 2 Korintherbrevet 5:17 

2. Ge dig en plats i Guds familj 
När du fått förlåtelse blir du ett Guds barn. Du blir en del av Guds familj. Ingenting går upp mot att veta att man tillhör Gud. Han kan ge dig hjälp, tröst, styrka och utvägar i alla livets situationer. Du kan få landa i en helt ny identitet. Det kan ingen annan än Jesus göra för dig! 

Läs mer i Bibeln själv: Johannes evangelium 1:12-13; Romarbrevet 8:15-17, 31-33 

3. Ge dig gemenskap med din himmelske pappa 
Herren säger i bibelordet att han aldrig ska svika eller överge dig. Jesus lär oss att när vi tar emot honom i våra hjärtan blir Gud vår himmelske fader. Gud är större och starkare än någon eller något annat. När vi har honom på vår sida i livet kan vi alltid övervinna varje omständighet som vill bryta ner våra liv. Gemenskapen med honom ger oss rätt att be till honom som barn ber sina föräldrar om hjälp och han har lovat att svara oss. Det kan bara Jesus åstadkomma! 

Läs mer i Bibeln själv: Hebréerbrevet 13:5-6; Johannesevangeliet 10:10; Matteus evangelium 7:7-11 

4. Ge hälsa till ande, själ och kropp 
När Jesus dog för oss på korset dog han inte endast för att våra synder skulle kunna bli förlåtna men även för att vi skulle helas från alla sår vi har, både själsligt (mentalt, känslomässigt), kroppsligt och andligt. Bara Jesus kan ge ett sådant fullkomligt helande! 

Läs mer i Bibeln själv: Jesaja 53:4-6; 1 Petrus brev 2:24-25 

5. Ge evigt liv 
Genom att Jesus uppstod från det döda övervann han döden. Bibeln säger att människan är skapad för evigheten, men att hon genom synden missat den dimensionen av sitt liv. När du tar emot Jesus i ditt liv får du tillbaka den gåvan. Även om du dör kommer du att fortsätta att leva genom att också du uppstår till evigt liv. Det betyder inte att du kommer att sväva omkring på ett moln och spela harpa, men att du ska bo på en ny jord och en ny himmel där rättfärdighet (rättvisa, godhet) bor. Det livet kan bara Jesus ge! 

Läs mer i Bibeln själv: Johannes evangelium 5:24-30; 2 Petrus brev 3:13; Johannes uppenbarelse 21 

6. Ge dig verklig mening i livet 
Alla har vi behov av någon slags mening i livet. En människa utan mening är en mycket olycklig människa. Människor gör alla möjliga saker för att skapa mening i livet, men Jesus kan ge den verkliga MENINGEN. Du är skapad att leva i Guds planer och tankar för ditt liv. Det är en mening som bara Jesus kan ge! 

Läs mer i Bibeln själv: Jeremia 29:11-14; Efesierbrevet 2:10; Psalm 139

Predikarens tidlösa budskap

Predikaren är en spännande bok i Bibeln. Till skillnad från Ordspråksboken så ger den oss inte bara en massa råd om hur vi ska leva, utan den ställer den livsviktiga och avgörande frågan på sin spets: Finns det någon mening med livet? Är det någon mening med att leva? Den tar alltså sikte på själva livsgåtan, frågan om livets innehåll, mening och mål. Och denna fråga får till en början ett väldigt pessimistiskt svar.

  1. Det tycks inte finnas någon mening.

Nästan 40 gånger använder författaren uttrycket ”ett jagande efter vind” eller med den äldre översättningens ord: ”fåfängligheters fåfänglighet”. Ord som ”förgäves” och ”tomhet” återkommer också hela tiden. Det är alltid en fråga om detta: det verkar inte finnas någon mening med livet:

a) Så länge allt kretsar kring mig själv. Ganska tidigt i boken, redan i det andra kapitlet, får man intrycket av att det är en sådan människa som skrivit boken. Det handlar hela tiden om ”jag sade… jag ville pröva… jag byggde… jag skulle… jag tänkte… jag anlade… jag köpte… jag samlade osv…Och alltid är det frågan om detta: jag byggde åt mig, jag anlade åt mig, köpte åt mig osv… Så länge allt vi gör handlar om oss själva och att tillfredsställa våra egna behov så blir livet meningslöst.

b) Så länge jag söker meningen i sådant som förgås. Predikaren sökte meningen – och därmed också ro och frid för sin själ – i kunskap (1:4-18); i njutningar av olika slag (2:1-3); i rikedomar (2:4). Men han fick bara göra en allt starkare erfarenhet av det som han själv inleder hela boken med: “Tomhet, idel tomhet, säger Predikaren, tomhet, idel tomhet, allt är tomhet” (1:2).

2. Det finns en längtan efter mening

Denna längtanfår väldigt starka uttryck i Predikaren. När han inte kunde finna den blev han  a) pessimistisk, därför att ingenting tycktes tjäna något till; b) villrådig, därför att han inte får det hela att gå ihop och c) osäker, därför att han inte hade något att styra sitt liv efter. Men hela denna tiden finns det ändå en längtan efter mening och sammanhang och innehåll i livet.

3. Det finns en mening

I kaptiel 3:11 sägs det: ”Allt vad Gud har gjort är skönt i rätta stunden. Han låter människorna urskilja ett sammanhang” eller som det stod i den gamla översättningen: ”han har lagt evigheten i människornas hjärtan”.

Där evighetsperspektivet tappas bort blir också livet lätt meningslöst. Det är ”livet under solen”, d.v.s. livet här och nu som Predikarens bok till största delen handlar om. Men han vet om ett liv med vidare perspektiv, där människan fruktar Gud och håller hans bud – medveten om att hennes liv också levs inför ”den stora vita tronen”. I det perspektivet får livet en mening.

Boken mynnar till sist ut i en uppmaning: ”Tänk på din skapare i din ungdom, innan de onda dagarna nalkas”… ”Nu har du hört allt, och detta är summan: frukta Gud och håll hans bud. Det gäller alla människor”.

Predikaren kan på flera sätt vara en av de mest aktuella bibelböckerna, trots att den är skriven för ca 3000 år sedan! Den ger uttryck för hur en modern människa kan känna sig mitt i materiellt överflöd. Även dagens människa söker oftast mening i kunskap, njutningar och rikedom. Den amerikanske presidenten Nixon sade en gång i en TV-intervju: “Människor tror att meningen med livet finns i rikedom och överflöd och möjlighet att göra som man vill. Allt detta betyder något så länge man inte har det. Men har man det, så finner man: det gav inte livet mening”.

Det är precis detta Predikaren ger uttryck för. Livets sanna mening går bara att finna i Gud, i att älska Gud och älska sin nästa som sig själv och att vända sig bort från den mänskliga grundsynden att själv vilja bli Gud och bara se till sina egna behov.

En liten stund med Jesus

En av våra mest älskade Psalmer, skriven av Lina Sandell, är “En liten stund med Jesus”.

En liten stund med Jesus, o vad den jämnar allt, och ger åt hela livet en ny och ljus gestalt. När jag är trött av vägen och allt som möter mig, en liten stund med Jesus och allt förändrar sig.

I de fyra evangelierna berättas det om ganska många sådana korta, små möten, som människor fick med Jesus och som faktiskt fick förändra allt!

I Lukasevangeliet 7 berättas det om att Jesus blev inbjuden till en farisé som hette Simon. Det hörde inte till vanligheterna, för fariséerna var ofta de bittraste fiender till Jesus. Jesus tar ändå emot inbjudan. Var det bara en allmän gest av artighet från Simons sida att invitera Jesus eller var det så att han, liksom rådsherren Nikodemus, bar på livets viktigaste fråga: Vem är Jesus? Simon funderade kanske över om Jesus var en profet eller rent av profeten, den Messias som Gud hade lovat skulle komma. Frågan var aktuell bland judarna. Då Johannes Döparen uppträdde sände de ut präster och leviter, som skulle ta reda på om han möjligen var profeten.

Jesus antog inbjudan. Han ville att Simon skulle få tillfälle att verkligen lära känna honom, för det är det eviga livet; att känna den ende sanne Guden och den han har sänt, Jesus Kristus. När man hade lagt sig till bords i Simons hus händer något oväntat. En kvinna från staden kommer in, känd för sitt syndfulla liv. Hon bara måste få träffa Jesus! Hon har tagit med sig en alabasterflaska med väldoftande olja och skyndat iväg och gråtande ställer hon sig nu bakom Jesus, vid hans fötter.

Vad var det som drev denna kvinna till Jesus? Det hade blivit uppenbart för henne att hon var en syndare, och hennes egen skuld hade kanske blivit outhärdlig. Det hade Guds Ande verkat i hennes samvete. Så manar Anden denna kvinna att skynda till Jesus. Kärleken till Jesus har tänts i hennes hjärta. Det visar hon i handling, då hon väter hans fötter med sina tårar, torkar dem med sitt hår, kysser och smörjer dem med den välluktande oljan.

När Simon får se detta föraktar han både kvinnan och Jesus. Han tycker sig ha fått ett klart bevis för att Jesus inte kan vara Profeten. I så fall skulle han inte nedlåtit sig till att låta en sådan synderska som denna kvinna röra vid honom. Simon håller sig själv för vida bättre än både kvinnan och Jesus. För honom är det andras synd som är stor, inte den egna. Han säger inget, tänker det bara. Hur behandlar nu Jesus, som läser tankar som en uppslagen bok, en sådan människa? Den vanliga, mänskliga reaktionen skulle ju vara att svara med samma mynt – avsky och förakt. Men sådan är inte Jesus.

Det är inte med förakt Jesus möter den egenrättfärdige Simon utan med kärlek försöker han få honom att förstå hur hårt och kärlekslöst hans hjärta är och att inse sin skuld och sitt eget behov av nåd och förlåtelse. Jesus vill inte att vare sig Simon eller någon annan egenrättfärdig människa skall gå förlorad. Därför tilltalar han honom personligt: ”Simon, jag har något att säga dig.”

För att väcka Simons hårda hjärta framställer Jesus en kort liknelse. Den handlar om två män, deras skuld, deras oförmåga att betala och hur de sedan får skulden efterskänkt. Avmätt svarar Simon på Jesu fråga att han antar att den som fått mest efterskänkt är den som kommer att älska den gode långivaren mest. När Jesus visar att både Simon och kvinnan var skuldsatta och att det var så illa att ingen av dem förmådde betala sin skuld, undervisar han samtidigt oss om något allmängiltigt. Vi befinner oss i precis samma situation.

Männen i liknelsen hade en så förunderligt god långivare att han efterskänkte dem allt, då de inte kunde betala. Nu har Gud efterskänkt inte bara kvinnans och Simons skuld utan också din och min och hela världens skuld. Jesus har betalat den. Du är skuldfri! ”Han har förlåtit oss alla våra överträdelser och utplånat det skuldebrev som punkt för punkt förklarade oss skyldiga. Det skaffade han undan genom att spika fast det på korset” (Kol. 2:13–14).

Kvinnan fick detta personligen bekräftat i sin lilla stund med Jesus: ”Dina synder är förlåtna. Din tro har frälst dig. Gå i frid.” Vi får bara hoppas att också Simon fick det. Men även du och jag har orsak att tacka Jesus för syndernas förlåtelse och ge honom all vår kärlek. Det kan räcka med en liten stund tillsammans med honom för att inse det!